Medeltiden, 1000-talet – 1500-talet
Människans påverkan på skogen var liten. Där hämtade man byggnadsvirke och brännved. Där släppte man också sin kor och getter på bete.

Människans påverkan på skogen var länge liten. Där hämtade man byggnadsvirke och brännved. Där släppte man också sina kor och getter på bete. Skogen var den vanligaste betesmarken för för kreaturen ända in på 1900-talet. Bilden togs cirka 1920, Skogsbiblioteket SLU.

Vid början av medeltiden bedöms antalet människor i Sverige ha uppgått till knappt 300 000. Eftersom det saknas statistik från den tiden är siffran osäker. Klart är dock är att landet fortfarande var mycket glest befolkat. Glesare ju längre norrut man kom. Den påverkan som dessa människor utövade på skogarna var totalt sett liten, men i de tätast befolkade delarna i södra Sverige sannolikt påtaglig. Svedjebruk var vanligt och man behövde virke till bostäder och ved för värme och matlagning. Kreaturen släppte man på skogsbete vilket påverkade skogarna på flera sätt: Vissa arter gynnades, andra missgynnades. Betade skogar får en annan artsammansättning än skogar som inte betas. Att skogsbetet i Sverige numera så gott som helt upphört är en orsak till att många arter idag är rödlistade.

Redan på 1100-talet hade man lärt sig bryta malm i gruvor, smälta det i hyttor och tillverka järn. Tidigare hade man varit hänvisad till sjö- och myrmalm. Nu kunde man tillverka järn i betydligt större mängder. Under medeltiden tog man upp gruvor och anlade hyttor och hammare i Västmanland, Närke, Dalarna och ostligaste Värmland, det område vi idag kallar Bergslagen. Man fann också järnmalm i Uppland, Stockholms skärgård, Östergötland och Småland. Verksamheten växte kraftigt framförallt under andra halvan av 1500-talet. Tillsammans med kopparen från Falun, var järn då Sveriges i särklass viktigaste exportprodukt.

För järnframställningen var tillgången på träkol lika viktig som själva malmen. Eftersom träkol inte kan transporteras några längre sträckor blev det stor påverkan på skogarna i de allt fler järnbrukens närhet.

1600-talet
Koppargruvan i Falun var ett riksintresse redan i tidig medeltid. Vid mitten av 1600-talet stod gruvan för två tredjedelar av kopparproduktionen i världen.

Koppargruvan i Falun var ett riksintresse redan i tidig medeltid. Vid mitten av 1600-talet stod gruvan för två tredjedelar av kopparproduktionen i världen. Koppar var Sveriges i särklass viktigaste exportartikel.

Under 1600-talet expanderade järnhanteringen ytterligare i bergsbygderna, starkt uppmuntrad av den svenska kronan. Hertig Karl, sedemera Karl IX, städslade holländaren Wellam de Besche för att utveckla hertigens sörmländska bruk. Denne lockade senare sin landsman Louis De Geer att komma till Sverige, vilken starkt bidrog till att utveckla den svenska järnindustrin. Man uppmuntrade yrkeskunnigt folk från regionen Vallonien i norra Belgien att att flytta till Sverige. Vallonien var på den tiden centrum för järnframställningen i världen. De som kom var både både kolare och folk som var förtrogna med järntillverkning. De invandrade vallonerna gjorde att den svenska järnhanteringen utvecklades snabbt under det här århundradet.

Det var exportintäkterna från järnet och kopparen som finansierade Sveriges stormaktsambitioner. Sverige var vid seklets slut en av världens största producenter av järn. Åtgången av skog var dock så stor, att staten redan 1637 inrättade den nya myndigheten Bergskollegium för att stävja den hotande bristen på skog. Det krävdes därefter denna myndighets tillstånd för att få anlägga masugnar och hammarsmedjor. På flera ställen i Bergslagen byggdes kanaler för att göra det möjligt att transportera malm från gruvorna till hyttor som då kunde lokaliseras i ännu skogrika områden.

I södra Sverige fortsatte befolkningen att öka. Behovet av brännved, gärdsgårdsvirke och timmer för husbyggnad ökade stadigt. Kreatursbetet i skogarna var omfattande och bidrog till att hämma återväxten i dem. Men fortfarande sågs skogen som en i princip oändlig resurs.

I norra Sverige var människornas påverkan på skogarna ännu begränsad. Den inskränkte sig till uttag av byggnadsvirke och brännved i den glesa bebyggelsens närhet, främst vid kusten och i älvdalarna. För den samiska befolkningen var skogen en livsförutsättning – men dess avtryck på den var obetydlig.

 

1700-talet
Så här kunde det mycket väl ha sett ut i i Mellansveriges järnbrukstäta bergsbygder på 1700-talet. Bilden togs i Ansjö kronopark i Jämtland 1922 där skogen avverkats och bara 80 till 100-åriga martallar lämnats. SLU, Skogsbibliotekets arkiv.

Ungefär så här kunde det mycket väl ha sett ut i Mellansveriges bergsbygder på 1700-talet. Bilden togs  i Ansjö kronopark i  Jämtland 1922, tio år efter det den avverkats och bara 80 till 100-åriga martallar och enstaka aspar  lämnats. Jämför med beskrivningen nedan. SLU, Skogsbibliotekets arkiv.

Den brist på åtkomlig kolskog som blivit märkbar i de mest järnbrukstäta trakterna i Mellansverige redan på 1600-talet förvärrades. En besökare i Bergslagen noterade 1750: Öfver allt, och i synnerhet i Järn Brukens närhet, såg man ingen stor skog. Bara släta kullar och berg, beklädda med risiga buskar. Det här var en tid då begreppet skogshushållning ännu inte slagit igenom. Skogen förväntades i princip sköta sig självt och man avverkade träden utan att i någon grad se till att det kom upp nya i de fälldas ställe. Men här och var i de områden där skogstillståndet var som sämst hade man nu börjat tala i termer av att skogen måste skötas för varaktigt kunna avkasta virke

Träkol är en ömtålig produkt som inte tål några längre transporter. Även om körningarna skedde vintertid skadades den porösa kolen av skakningarna. För att andelen kolpulver inte skulle bli för stor begränsades fångstområdet bara några mil från bruken. Man började därför på allvar att vända blickarna norrut – till det då jungfruliga Norrland, där det då i princip fanns hur mycket skog som helst.

När Carl von Linné reste genom norra Sverige i början av 1700-talet skrev han: Stora skogar av tall står öde och fåfäng, ty ingen behöver timret, faller omkull och ruttnar bort. Han noterade också de stora områden som brunnit i naturliga skogsbränder och klagade över hur svårt det var att färdas genom ett sådant vilt och otillgängligt landskap. Han insåg också möjligheterna med dessa dittills helt outnyttjade delarna av det svenska riket.

Skeppsbron i Stockholm var Sveriges finansiella centrum på 1700-talet. De som bodde här var inte bara affärsman utan också ägare av ett industriimperium med ett stort antal järnbruk och hammare med tillhörande herrgårdar i Uppland och på båda sidor om Bottenviken.   Akvarellerad pennteckning av Johan Petter Cumelin.

Skeppsbron i Stockholm var Sveriges finansiella centrum på 1700-talet. De som bodde här var inte bara affärsman utan också ägare av ett industriimperium med ett stort antal järnbruk och hammare med tillhörande herrgårdar i Uppland och på båda sidor om Bottenviken. Akvarellerad pennteckning av Johan Petter Cumelin.

Samma sak gjorde 1700-talets finansiella elit, de affärsmän med oftast utländskt påbrå som gick under epitetet ”Skeppsbroadeln”. Det resulterade i att de anlade ett pärlband av järnbruk efter Bottenhavets och Bottenvikens kuster – både på dess västra och östra sida. Finland var ju ännu en del av Sverige på den tiden. Dessa bruk försörjdes med malm från främst från gruvorna i Roslagen och Stockholms skärgård. Det var en enorm industriell expansion som ägde rum vid mitten av 1700-talet. Att det var möjligt att bygga upp så omfattande verksamheter som järnbruk och hammare utan tillgång på järnmalm i deras närhet berodde järnets enorma betydelse för statskassan. Att transportera ved från landets norra delar till gruvorna och bruken var på den tiden inte möjligt. Virke är skrymmande och den mängd som skulle behöva förflyttas så stor att man förmodligen inte ens övervägde ett sådant alternativ. Däremot lät sig malm, trots sin tyngd, transporteras eftersom det handlar om helt andra kvantiteter.

För uppmuntra utvecklingen i den riktningen erbjöd kronan skattebefrielse samt lägre exporttull under tolv år till de nya bruksägarna i norra Sverige. Vidare upplät kronan sina skogar till mycket ringa ersättning. Detta blev inledningen på den storskaliga påverkan på norra Sveriges skogar som accelererade till skövling ett drygt sekel senare.

Den ökande befolkningens påverkan på skogarna i södra Sverige började uppmärksammas på 1700-talet. I den Skogsordning som infördes 1734 års finns detaljerade bestämmelser om skatteböndernas rättigheter att disponera skogen. Bland annat anges att i första hand ska vindfällen, torra träd, kvistar och stubbar utnyttjas som ved innan man fäller friska träd. Man oroar sig också för de skador på skogen som betesdjuren orsakar. Speciellt vill man förhindra getaveln genom ett förbud att fälla lövträd till bete. Senare blir det helt förbjudet att hålla getter på skogen.

 

 

1800-talet
Virke blev under 1800-talet Sveriges viktigaste exportprodukt. Wifstavarfs sågverk 1870. Bildhotellet, SCA.

Allt större och större kvantiteter virke skeppades ut från Sverige under 1800-talet. Wifstavarfs sågverk 1870. Bildhotellet, SCA.

Under det tidiga 1800-talet blev pottaska en viktig skogsprodukt från framförallt norra Sverige. Den tillverkades genom att bränna björk och asp. Askan togs tillvara och genom en enkel process utvann man kaliumkarbonat, som används vid glastillverkning. Pottaskan var behändig att hantera. Ett ton virke resulterade i ett kilo pottaska. Den exporterades och betalades bra.

Samtidigt utvecklades också tillverkningen av tjära i norra Sverige. Trätjära hade då länge varit en viktig exportartikel från främst landets sydligare delar. Sedan Finland skiljts från Sverige 1809 tog tillverkningen fart också i Norrland. Råvaran utgjordes i stor utsträckning av ymnigt förekommande torrtallar i de tidigare helt jungfruliga urskogarna.

Vid mitten av seklet förvandlades framförallt de norrländska skogarna till guld då den så kallade timmerfronten nådde Sverige. Den rullade in från Norge där den mesta, åtkomliga skogen då hade avverkats och skeppats västerut till det trähungriga England. Örikets skogar var då sedan länge förrödda i jakten på brännved, gruvstöttor och virke att bygga hus och skepp av.

Timmerfronten nådde Sverige med full kraft. Älvdal efter älvdal tömdes på värdefulla träd. Nästan inget vattendrag var för litet för att inte utnyttjas för flottningen. De stora älvarna liknade varje vår och sommar långsamt framflytande floder av virke på väg ner mot kusten. Där väntade de nyanlagda sågverken som förvandlade virket till sparrar, reglar och plank i dimensioner som idag är omöjliga att åstadkomma. Vid sågverkens kajer låg ett myller av segelfartyg som förde trävarorna vidare ut till kunderna i övriga Europa. Runt 1870 var Sverige världens största exportör av sågade produkter och så gott som allt virke hämtades i de norrländska skogarna.

Exploateringen drabbade främst den talldominerade urskogen. Träd som var mellan 300 och 500 år gamla var där vanliga. De hade överlevt många skogsbränder och vuxit till en storlek som idag är en sällsynthet i Sverige. Under några korta årtionden försvann merparten av de här jätteträden. (forts)

Blädningshygge upptaget år 1894 i ett cirka 230-årigt granbestånd. Efter avverkningen har skogen inte föryngrats. SLU, Skogsbibliotekets bildarkiv.

Blädningshygge upptaget år 1894 i ett cirka 230-årigt granbestånd. Efter avverkningen har skogen inte föryngrats. SLU, Skogsbibliotekets bildarkiv.

Mot 1800-talets slut kom nästa rusch. Den här gången var det inte längre bara de grova träden som avverkades, utan också de klena. Sverige var på väg att bli ett land av inte bara sågverk, utan också av massaindustrier och pappersbruk. De red alla på den efterfrågevåg som skapats av att man vid den här tiden lärt sig göra papper av trä – istället för som tidigare av linnelump. Efterfrågan på papper sköts i sin tur på av den ökande läskunnigheten och välståndet som skapade en marknad av aldrig tidigare skådat slag för tidningar och böcker. På så sätt spelade skogen och träet en roll för demokratiutvecklingen i världen eftersom det nu blev möjligt att på ett helt annat sätt än tidigare göra fler människor medvetna om samhället och dess många brister.

Och timmerfronten, ja den förflyttade sig vidare österut, över Finland och in i Ryssland. Där befinner den sig än idag, hejdad av dålig infrastruktur och alla de andra problem som präglar det ryska samhället. I det inre av Ryssland, i republiken Komi nära Uralbergen, finns därför fortfarande så gott som helt orörda skogar.

 

 

1900-talet
De flesta älvar var vid seklets början förvandlade till floder av virke Hållbommen i Sveg 1916. Ljusnans flottningsförenings arkiv.

De norrländska älvarna  var vid seklets början förvandlade till floder av virke. Vårbröt vid Hållbommen i Sveg 1916. Ljusnans flottningsförenings arkiv.

Redan under 1800-talets båda sista årtionden hade man insett att det svenska skogskapitalet höll på att förödas på grund av den allmänt tillämpade dimensionsavverkningen som gradvis glesade ut skogarna. Avverkningarna var större än tillväxten och och det totala skogskapitalet. minskade. Men inte förrän i början av 1900-talet hände äntligen något. År 1903 antogs den första moderna skogslagen i Sverige, som också brukar betraktas som den första i sitt slag i världen. Nu blev skogsägarna skyldiga att återplantera de områden som hade avverkats. Det blev början på en restaurering av det svenska skogskapitalet som pågått ända sedan dess. Men – restaureringen var helt inriktad på virkesproduktion, först i slutet av 1900-talet insåg man att detta istället gick ut över skogarnas biologiska kvaliteter och deras mångfald av arter.

Vid seklets början gick diskussionens vågor höga om trakthyggesbruk kontra den nya metoden blädning som nått Sverige från Tyskland. Den liknar plockhuggning men innebär att man också måste se till att skogen självföryngrar sig och att det hela tiden finns lika mycket skog i alla åldersklasser. Det är en metod som kräver stora kunskaper och kontinuerlig skötsel för att fungera. Efter att ha varit allmänt tillämpad under något årtionde började dock blädningen på 1910-talet mer och mer att övertges till förmån för trakthyggesbruk.

Riksskogstaxeringen startade 1927 och skapade en säker bild av tillståndet i Sveriges skogar. Taxeringslagen väjde inte för höga berg där de tog sig fram i räta linjer. Bilden togs i Jämtland 1939. SLU, Skogsbibliotekets arkiv.

Riksskogstaxeringen startade 1927 och skapade år för en allt säkrare bild av tillståndet i Sveriges skogar. Taxeringslagen väjde inte för höga berg där de tog sig fram i räta linjer genom landskapet. Bilden togs i Jämtland 1939. SLU, Skogsbibliotekets arkiv.

Det samlade virkesförrådet i Sveriges skogar fortsatte att minska till följd av det tidigare exploaterande skogsbruket och nådde botten vid mitten av 1920-talet. För att få ett grepp på situationen hade då Riksskogstaxeringen inrättats. Med regelbundna intervall inventeras allt sedan dess de svenska skogarna mycket grundligt. Idag vet vi att förrådet av växande skog i landet nästan har fördubblats sedan de första mätningarna gjordes.

Men utvecklingen fram till nu har inte varit spikrak. Under den ekonomiskt svaga perioden under 1920- och 1930-talen började man åter att allmänt tillämpa blädningsbruk. Det främsta skälen var ekonomiska; då man blädade skogen krävdes ingen dyrbar återplantering. Denna försummelse skulle dock snart visa sig förödande.

Efter flera år av diskussioner i riksdagen resulterade det år 1948 i en ny skogspolitik som ensidigt premierade en hög och jämn virkesproduktion.

Med denna lag som ledstjärna inleddes därefter det som kommit att kallas restaureringsepoken i det svenska skogsbruket. Det felaktigt tillämpade blädningsbruket övergavs och istället blev trakthyggesbruk åter den allenarådande metoden. Tidigare plockhuggna och glest bestockade skogar började avverkas och ersättas av planterade ungskogar. Att dessa skogar skogar ofta hade höga biologiska kvaliteter var något som man i tidens anda inte insåg. Samtidigt började nya maskiner att dyka upp i skogarna. Tekniken hade tagit jättekliv under världskriget och nu fick skogsbrukarna tillgång till alternativ till hästarna i skogen. Stocksågar och timmersvansar började ersättas av motorsågar. Så småningom kom också maskiner som upparbetade de fällda träden.

Hyggena var på 1970-talet ofta flera hundra hektar stora och så gott som undantagslöst helt kala. Det var brutala avverkningar som denna som väckte allmänhetensFoto: SCA.

Hyggena kunde på 1970-talet ofta vara flera hundra hektar stora. De var också så gott som undantagslöst helt kala. Brutala avverkningar som denna skapade en hätsk stämning mellan skogsbolagen och allmänheten. Foto: SCA.

I samhället i övrig gick samtidigt utvecklingen mot ökad storskalighet och effektivitet. Stora bostadsområden, stora sjukhus och stora skolor var legio liksom stora varuhus istället den tidigare mångfalden av butiker. Stadskärnorna ”sanerades” storskaligt, hela kvarter revs och ersattes av en likformiga byggnadskomplex utformade enligt rationella principer. Storskalighetstanken nådde också skogsbruket och resulterade i allt mer gigantiska kalhyggen och allt större skogsmaskiner.

Det växte så det knakade i ungskogarna och i skogsbruket var man mer än nöjd över sin odlargärning som skulle trygga den för hela nationen så betydelsefulla skogsindustrins framtid.

Men hos allmänheten började en ifrågasättande attityd växa sig allt starkare. Många började ifrågasätta de radikala metoderna som totalt förändrade – och förfulade – landskapsbilden. Sedan Rachel Carson i sin bok Tyst vår, 1963, visat på riskerna med insektsmedel i jordbruket, växte också protesterna lavinartat mot de herbicider som användes mot lövsly i skogsbruket.

Protesterna mot skogsbrukets metoder på 1970-talet möttes länge med oförstående. Inte förrän man börjat inventera arter i de brukade skogarna och internationella papperskunder börjat ställa miljökrav förändrades lagstiftarnas och skogsbrukets syn. Bilden är tagen 1974 av Bertil Brunnegård.

Protesterna mot skogsbrukets metoder på 1970-talet möttes länge med oförstående. Inte förrän man börjat inventera arter i de brukade skogarna och internationella papperskunder börjat ställa miljökrav förändrades lagstiftarnas och skogsbrukets syn. Bilden är tagen 1974 av Bertil Brunnegård.

Senare delen av 1960-talet och hela 1970-talet har gått till historien som de stora protesternas tid i den svenska skogsnäringen. Både miljöorganisationer och privatpersoner protesterade mot den kemiska lövbekämpningen med hormoslyr och mot trakthyggesbruket och dess på den tiden mycket stora hyggen.

Sedan kemiska lövbekämpningsmedel förbjudits i skogsbruket år 1977 avstannade debatten något. Under 1980-talet diskuterade skogsbrukarna internt något som kallas ståndortsanpassning. Det innebär att man vid skogsodlingen började ta större hänsyn till de lokala förhållandena i varje del av skogen. Det blev slutet för de schablonartade metoderna och de enorma hyggena som varit vanliga under de båda tidigare årtiondena. De nya strömningarna blev till stor nytta för skogsbruket då debatten åter blossade upp vid slutet av årtiondet, men nu utifrån en ny vinkel: att skogsbruk var ett hot mot skogarnas biologiska mångfald.

Detta var då ett nytt begrepp som myntats sedan biologer börjat inventera unga skogar och noterat att artsammansättningen i dem avsevärt skilde sig från de äldre skogarnas. Frågan om biologisk mångfald växte lavinartat och om skogsbruket inte i ståndortsanpassningens namn börjat röra sig bort från den tidigare allenarådande storskaligheten, skulle man ha haft få svar. År 1993 kulminerade debatten. Den hade då nått utanför landets gränser och fyra stora tyska papperskunder, bland annat Axel Springer Verlag, gjorde gemensam sak med Greenpeace och krävde ”kalhyggesfritt papper”.

Svenskt skogsbruk blev en internationell fråga sedan den tyska tidningen Der Spiegel hade en starkt kritisk artikel om skogsbruk. Trots att udden främst var riktad mot Kanada och Finland blev den i Sverige startskottet för en process som fem år sedan ledde fram till att flera skogsbolag miljöcertifierade sig.

Svenskt skogsbruk blev en internationell fråga sedan den tyska tidningen Der Spiegel hade en starkt kritisk artikel om skogsbruk. Trots att udden främst var riktad mot Kanada och Finland blev den i Sverige startskottet för en process som fem år sedan ledde fram till att flera skogsbolag miljöcertifierade sig.

Det var en händelse som väckte enorm uppmärksamhet i hela det svenska skogsbruket och blev inledningen på intensivt arbete för att reparera de kunskapsluckor om biologisk mångfald som miljöorganisationerna pekat på. Vid samma tid, 1994, infördes en ny skogsvårdslag som jämställer hög virkesproduktion med bevarad biologisk mångfald.

Några år tidigare hade det internationella skogscertifieringssystemet Forest Stewardship Council (FSC) bildats. FSC beaktar skogsbruk ur tre aspekter: biologisk mångfald, sociala rättigheter och ekonomi. Arbetssättet innebär att man inom ramen för FSC skapar regler för hur hållbart skogsbruk som beaktar alla tre aspekterna ska bedrivas i olika länder. I Sverige möttes tankarna på ännu ett regelverk vid sidan av skogsvårdslagen, inledningsvis med skepsis från skogsbrukets sida. Men händelserna i Tyskland blev ett starkt incitament för de stora skogsbolagen att medverka i arbetet med att skapa en svensk FSC-standard. År 1998 anslöt sig i princip samtliga svenska skogsbolag till denna standard. Några år senare började också många privata skogsbrukare att ansluta sig till det alternativa certifieringssystemet PEFC, som är mer anpassat till småskogsbruk.

 

 

2000-talet
Bild: Dagens hyggen ser helt annorlunda ut än tidigare. Mängden kvarlämnade levande och döda träd tillsammans med kantzoner och tillskapade högstubbar gynnar den biologiska mångfalden. Men det är ännu för tidigt att avgöra om det räcker.

Dagens hyggen ser helt annorlunda ut än tidigare. Mängden kvarlämnade levande och döda träd tillsammans med kantzoner och tillskapade högstubbar gynnar den biologiska mångfalden. Men det är ännu för tidigt att avgöra om det räcker.

Hänsyn till miljön och naturen har  blivit rutin i det svenska skogsbruket. Det har bara gått 20 år sedan de miljöanpassade metoderna började tillämpas och det är ännu för tidigt att säga om de är tillräckliga eller inte. Men Riksskogstaxeringen och Skogsstyrelsen konstaterar i sina senaste inventeringar att mängden död ved, gamla träd och lövträd som är viktiga för den biologiska mångfalden har ökat kraftigt. Till exempel är andelen lövträd nu tillbaka på samma nivå som på 1920-talet efter att bottnat på 1980-talet. Men – när vi idag talar om gamla träd, döda träd och naturvärdesträd så går det inte att jämföra med hur det såg ut i skogarna innan de började brukas. Ekologiska kvaliteter av kräver mycket lång tid att utvecklas och kan inte återskapas på några decennier. Även om utvecklingen vänt är det ännu långt ifrån säkert att det som gjorts – och görs – är tillräckligt för att klara den biologiska artmångfalden i framtidens skogar.

Klimatfrågan sätter nu fokus på skogen på ett sätt som aldrig tidigare. Produkterna från skogen har ett försteg gentemot i princip alla andra produkter. De bygger ju på den naturliga råvaran ved som träden skapat i fotosyntesen med hjälp av de eviga råvarorna solljus, koldioxid och vatten. Den koldioxid som träden andas in i bladen och barren ingår redan kolets eviga kretslopp mellan atmosfären och allt levande på jorden. Denna biogena koldioxid skiljer sig från den fossila som ju ”grävts upp” från jordens inre och som tillför nya mängder koldioxid till atmosfären när de används – vilket är orsaken till klimatproblemet. Människan har länge vetat att olja och kol en dag kommer att ta slut – eller bli så svåråtkomliga att de blir orimligt dyra. Råvarorna från skogen är däremot eviga och kommer aldrig att ta slut – förutsatt att skogarna sköts på ett ur alla aspekter hållbart sätt. Därför vänds nu världens blickar mot skogen. Den ska inte längre bara ge råvara till trä- och pappersprodukter utan också energi för att ersätta de klimatpåverkande fossila bränsleslagen olja och kol.

Samtidigt fortsätter behovet av traditionella skogsprodukter att öka i världen. Kartong och förpackningspapper gynnas av den ökande webbhandeln. Också trävaror har en positiv framtid – även om den ekonomiska utvecklingen i världen under senare varit starkt hämmande. Men klimatskäl talar på sikt för en ökad användning av virke för husbyggnad. Tidningspapper, som i mer än 150 år var en av skogens viktigaste produkter, går däremot kräftgång på grund av de digitala mediernas snabba framväxt.

I snabb takt identifieras också helt nya användningsområden för de biologiska råvaror som skogen ger. Det finns ett stort intresse för helt nya produkter av cellulosafibrer. Forskningen har hittills bara skrapat på ytan av de möjligheter som finns. Med det snabbt framväxande hållbara samhällets behov kommer utvecklingen under de kommande åren att accelerera inom detta område.

 

 

 
 

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng