Hamra nationalpark och Fågelsjö by

Gammelskog och gammelgård

Den 13 augusti bjöd på härligt sommarväder och just den dagen samlade Skogshistoriska Sällskapets kontaktperson i Dalarna Rune Dehlén, tillsammans med ekologen Jan Hedman, ett sextiotal exkursionsdeltagare i Hamra nationalpark och den närliggande Fågelsjö by.

Hamra Nationalpark var en av de nio första nationalparkerna som beslutades år 1909. Redan år 1903 hade en forskare beskrivit området i Hamra som ”Det märkligaste skogsområde, som inom Sveriges egentliga skogsområde ännu torde finnas”. Kungliga Vetenskapsakademien ville att en urskog i området skulle sparas som jämförelseobjekt vid forskning om barrskogens naturförhållanden.

Rubriken är föranledd av att staten idag vill att Sveriges nationalparker – riksklenoderna – ska bli mer kända hos allmänheten. Planen är att modernisera och göra parkerna mer lättillgängliga. För detta nya behövs en gemensam identitet. Pricken över i blir då en utplacerad stor ”guldkrona” i trä som visar att här ligger en riksklenod. Den första placerades i Hamra när parken utvidgades till 1380 ha och återinvigdes 2011.
1909 beslutade riksdagen att Sverige, som första land i Europa, skulle inrätta nio nationalparker varav Hamra var en. Eftersom den produktiva skogen var mycket värdefull ansåg statsmakterna att 20 ha fick räcka. I riksdagsbeslutet fastlades att denna park skulle bli ett ”forstligt experimentalfält” utan någon egentlig estetisk uppgift. År 1922 lade professor Henrik Hesselman från Skogshögskolan ut två provytor: en tallyta och en blandskogsyta. De återuppmättes först 1994 av forskaren Per Linder. Bortåt ett sekel har passerat, vilka slutsatser kan man dra? En värdefull uppgift var att det inte brunnit inom Hamra sedan 1854 och att det är först i vår tid som det skett några egentliga stormskador.

Den årliga tillväxten på tallytan under perioden hade varit 2 m3sk men samtidigt var avgången 1 m3sk. Tallöverståndarna är idag 350 år gamla. Inte oväntat vinner granen mark och björken konkurreras ut i den orörda skogen. Dehlén presenterade uppgifter om den rådande trädslagsfördelningen i finnskogarna från en stor inventering 1882, det vill säga från den tid då de första stora dimensionshuggningarna pågick och det svensk virkesförrådet halverades på ett par decennier. Om lövträd i dessa klimaxskogar fanns då inget att förtälja.

Jan Hedman, som studerar den biologiska mångfalden i Hamra, gav beskedet att med granens återkomst och åldrande dyker det upp vedsvampar som inte observerats på långliga tider. Ekologisk resiliens finns uppenbarligen inbyggd i finnskogarna.

Hur bör nu staten hantera den något bortglömda gammelskogen i Hamra nationalpark? Det kom flera engagerade bud om detta från deltagarna: Återknyt till statuterna om forskningsändamålet och lägg ut några jämförelseytor! Betänk att rekreationsaspekterna växer i betydelse för våra ”riksklenoder”. Men frågan är om inte de hesselmanska ytornas vetenskapliga värde ändå mest sitter i att kunna följa utvecklingen mot ett klimaxstadium utan brandstörning. Förvisso får vi en delvis onaturlig nationalpark, men detta unikum skulle kunna avspalta intressanta och speciella produktionsdata.

Fågelsjö by
Nära nationalparken ligger Fågelsjö by med Gammelgården Bortom´åa. Hit till Fågelsjö invandrade mot slutet av 1600-talet finska skogsbönder. Omfattande markarealer tilldelades av staten. De var inte bara ”svedjefinnar” utan också ”smedjefinnar” och Fågelsjö blev berömt för sina effektiva mynningsladdare med slaglås. Om bössornas förträfflighet på 80 m kunde exkursionsledare Dehlén, som gått kurs i vapensmedjan, berätta.

Gammelgården byggdes i början av 1800-talet. Myrslåttern fick under detta sekel avgörande betydelse för människors överlevnad i finnbygderna. Men med storskiftet och en säkrad äganderätt under andra halvan av 1800-talet uppkom möjligheten att avyttra skog till de nya skogsbolagen. Skogen låg bakom ett starkt ekonomiskt uppsving i dessa fattiga bygder. Det sjöd av liv i byarna under dessa år. Härtill kom inlandsbanan som underlättade det praktiska livet för befolkningen från och med 1908. Någon gång under dessa år damp det ned ett vykort från Amerika, sägs det, som föreställde ett hus som fick dåvarande ägarna Kristina Jonsdotter och Mårten Persson att bestämma sig för att bygga sitt ”Amerikahus”. 1910 flyttade paret helt sonika ut från Gammelgården till det nya huset och då skulle det vara nya möbler och nyanskaffat husgeråd.

Under 1900-talets rationalisering av de areella näringarna och urbanisering tappades finnbygden på sina invånare. Idag bor cirka 20 personer i Fågelsjö. Men den övergivna Gammelgården Bortom´åa i Fågelsjö är ett världsarv, en turistisk sevärdhet med boningshuset, härbret med sju lås, längan där pigorna och drängarna bodde plus den intakta smedjan och snickarboden.

/Jan Sandström