Värmland: Verksamheterna förgår – men skogens roll består

Med först järnbruk, därefter sågar och slutligen massa- och pappersbruk intog Värmland tätplatsen när Sverige förvandlades från bondeland till industriland. Baserat på seklers erfarenheter tar man på nytt täten, nu i racet mot en hållbar framtid. Skogen har fortsatt huvudrollen.

Munkfors bruk vid början av 1900-talet.

AV LENNART STOLPE

ENLIGT LEGENDEN OM Olof Trätälja i Snorre Sturlassons Heimskringla var Värmland på 600-talet obebott. ”Där fanns bara skog och vilda djur.”

Olof, som var på flykt undan hämnarna av sin fars, Ingjald Illråde, missdåd, slog sig ned i södra Värmland och började bryta mark i skogen och odla upp landet. När hans fiender fick höra talas om detta gav de honom öknamnet Trätälja – en som arbetade istället för att ägna sig åt mera ärofulla ting som att vara ute och kriga och röva.

Det är förstås en legend, men ändå kanske en symbolisk beskrivning av Värmlands historia. Värmland har karakteriserats av skog med gläntor av uppodlad mark, varav den mesta har funnits i söder längs Vänerkusten. Skogen har varit allestädes närvarande även om synen på den har förändrats under århundradena. Och värmlänningar är inte så stridslystna.

MERPARTEN AV SKOGARNA VAR ursprungligen ”ödemark”. I närheten av bebyggelsen gav den ved och byggnadsmaterial, den var betesmark och den var jaktmark för adeln och kungamakten. Att röja skog och odla upp marken var en berömlig gärning och orts- och gårdsnamn som i Värmland slutar på -rud anger att här har man gjort just detta.

När Sverige blev en stat på 1500-talet var det angeläget för kungamakten att öka befolkningen för att kunna dra in mera skatt och rekrytera soldater och man uppmuntrade på olika sätt uppodling av skogmark. Från den östra rikshalvan Finland kom, med statens stöd, svedjefinnar från Savolaks som med sin speciella svedjeröj- ningsteknik och sin riktgivande svedjeråg var effektiva uppodlare av skogsmark. Vi fick våra finnskogar, inte bara i Värmland.

VID DENNA TID BÖRJADE MAN dock se ett visst värde i skogens träd, nämligen i form av trätjära. I slutet av medeltiden hade både den civila och den militära skeppsfarten utvecklats enormt i Europa. Fartygen byggdes av trä och för att täta och impregnera dem användes trätjära och beck. Trätjära var en av Sveriges viktigaste exportvaror under perioden 1600–1850, men ur värmländsk synpunkt var detta av mindre betydelse. Det var istället Österbotten, i den finska delen av Sverige, som stod för tre fjärdedelar av denna produktion, senare Småland och Norrland. I Värmland blev det istället järntillverkning som kom att stå för den stora förbrukningen av skog.

JÄRNANVÄNDNING OCH järntillverkning började i Sverige naturligt nog i den period som kallas järnåldern, från ca 500 f.Kr. Råvaran var rödjord eller myr- och sjömalm, det vill säga järnoxider som avlagrats i fuktiga miljöer. Man blandade den rostade malmen med träkol i en enkel blästerugn av lera och sten, antände kolet och blåste in luft med blåsbälg genom ett eller flera hål och efter en stund kunde ett stycke rent järn krafsas fram. Dessa ”osmundar” av smidbart järn vägde kanske 3 hekto och kunde användas till att smida både svärd och plogbillar. Med tiden växte blästerugnarna i storlek och utvecklades till masugnar, varav de troligen äldsta i Europa fanns i den svenska Bergslagen på 1100-talet.

Nu hade man kommit på att det fanns järnmalm också i berg och den malm som fanns i Bergslagen var speciellt lämplig för järnframställning i masugn. Det järn som kom ut ur en masugn var dock inte smidbart, kolhalten var för hög. För att minska kolhalten krävdes en extra process. Tackjärnet från masugnen upphettades igen till halvsmält tillstånd och bearbetades med ”hammare” drivna av vattenkraft. Kolhalten sjönk och järnet blev smidbart.

DEN VANLIGASTE PRODUKTEN FRÅN denna process var stångjärn, som blev en viktig exportvara. Under 1600- och 1700-talen var Sverige världens största järnproducent och stod för 10 procent av världstillverkningen. En avsevärd del av denna produktion kom från Filipstads bergslag och skeppades ut via Kristinehamn. Vid den årliga ”Fastingsmarknaden” där, blev det tradition att handelshusen i Göteborg, som stod för exportkontakterna, och bruksägarna i Värmland möttes och gjorde upp om järnpriset vilket sedan blev vägledande för världsmarknadspriset på järn.

Järntillverkningen krävde enorma mängder trä: vid brytning av malmen eldade man på berget för att det skulle spricka, i masugnarna matades träkol kontinuerligt in och vid stångjärnssmedjorna användes träkol för att smälta tackjärnet. Att tillverka ett ton tackjärn förbrukade nästan två ton träkol. Detta gjorde att det blev skogsbrist i närheten av gruvor och masugnar. Skogsbristen uppmärksammades av staten som uppmuntrade etablering av järnbruk i de skogrika delarna av västra Värmland. Där växte med tiden upp ett otal järnbruk varhelst det fanns vattenkraft att tillgå. På detta sätt blev det en ”export” av tackjärn från gruvorna och masugnarna i östra Värmland till järnbruken längre västerut. Transporten skedde nästan enbart sjövägen, från Kristinehamn via Vänern och uppströms vattendragen längre västerut i Värmland och Dalsland.

UNDER BÅDE 1600- OCH 1700-TALEN var det goda tider för bruksägarna i Värmland. De byggde praktfulla herrgårdar och levde herrgårdsliv av det slag som Selma Lagerlöf beskrivit i ”Gösta Berlings saga”. Den stora exportmarknaden var England, där skogarna sedan länge hade huggits ned.

När den industriella revolutionen tog fart i början av 1800-talet ökade också efterfrågan på järn, men samtidigt började nya metoder för järnframställning att utvecklas. I England fanns järnmalm, det var träkol för tillverkningen man saknade. Stenkol hade man däremot gott om, men det var oanvändbart för den tidens järntillverkningsmetoder. Nu utvecklades i England metoder där man förgasade stenkol och kunde använda gasen som värmekälla i järnbruken, den så kallade puddelprocessen.

Den industriella revolutionen gjorde att både levnadsstandarden och befolkningen ökade i England. Efterfrågan på sågade trävaror för bostadsbyggande ökade och de svenska handelshus som hade exporterat järn såg en ny marknad gry. Flera sågverk anlades på 1830-talet i Värmland av bland annat familjen Dickson och Uddeholmsbolaget. Men på grund av den intensiva kolningen som pågått under lång tid bestod skogarna till stor del av främst yngre och medelålders bestånd. Det uppstod därför snart brist på grova träd och lämpligt belägna timmerskogar. Sådana fanns däremot i Norrland, dit timmerhandlarna drog vidare efter en tid. Sågverkens utveckling i Värmland gav dock upphov till de flottningsleder som kom att bli mycket viktiga för senare tiders virkestransporter.

MÅLET FÖR JÄRNFÖRÄDLINGEN VAR ATT framställa härdbart stål som kunde smidas och härdas till hårda och vassa verktyg och redskap. Ett sådant stål skall ha en kolhalt mellan 0,5 och 2 procent. Tackjärnet, som kom ur en masugn hade en kolhalt av 4 procent. Genom att bearbeta det med en jättelik, vattendriven stångjärnshammare sänktes kolhalten till under 0,5 procent. Järnet blev smidbart – men inte härdbart. Stångjärnet måste sedan behandlas hos slutkunden för att öka kolhalten och bli härdbart. I mitten av 1800-talet utvecklades flera processer, bland annat bessemermetoden, som på ett elegant sätt kunde reglera kolhalten i järnet till lämplig nivå. Denna och andra så kallade götstålsmetoder blev dödsstöten för de flesta av de värmländska järnbruken och under andra hälften av 1800-talet minskade antalet järnbruk väster om Klarälven från cirka 70 till bara ett fåtal. Ytterligare några år senare var de alla nedlagda, det sista var Borgviks bruk som lades ned 1924. Järnbruksdöden hade drabbat Värmland med full kraft.

DETTA VAR NATURLIGTVIS EN SVÅR TID för människorna som hade varit beroende av järntillverkningen för sin försörjning. Svåra missväxtår i slutet av 1860-talet gjorde att svält och arbetslöshet ökade emigrationen till Amerika.

Några av bruksägarna gav dock inte upp hoppet om att driva sina bruk vidare i någon form. Räddningen kom i mitten av 1800-talet genom teknisk utveckling som revolutionerade en annan näringsgren, nämligen papperstillverkning. Tidigare hade papper tillverkats för hand, ark för ark. I början av 1800-talet uppfanns pappersmaskinen. Ökad läskunnighet genom införande av folkskolan på 1840-talet hade ökat efterfrågan på både brevpapper och tidningspapper. Detaljhandeln ökade till följd av att de restriktioner som tidigare begränsat den, avvecklades på 1860-talet. Det gjorde att förbrukningen av förpackningspapper för påsar och kartonger ökade.

Fram till mitten av 1800-talet hade lump – använda textilier av linne eller bomull – varit den enda råvaran för papperstillverkning. Nu blev det brist på lump och stigande priser. Som svar på detta uppfanns under ett par årtionden tre olika metoder för att göra pappersmassa av trä.

Detta blev en mediarevolution, säkert i klass med dagens IT-revolution: Plötsligt var råvarutillgången ”oändlig”, skog fanns ju ”hur mycket som helst”, i alla fall i jämförelse med begagnade kläder.

FÖRST UT VAR SLIPMASSAN, en uppfinning av tysken Friedrich Keller och exploaterad av Voelter och Voith på 1850-talet. Slipmassatillverkning var en förhållandevis enkel process som inte krävde särskilt stora investeringar. Vad som behövdes var vattenkraft, skog och arbetskraft, det vill säga precis de resurser som hade frigjorts när järnbruken lades ned. En bruksägare lär ha myntat uttrycket ”Vi sjunker med järnet men flyter med träet.” Med början på 1870-talet byggdes därför ett avsevärt antal träsliperier i Värmland för att år 1900 uppgå till trettio stycken, en tredjedel av alla träsliperier i Sverige.

Slipmassan hade dock sina svagheter, styrkan på papperet blev ganska låg och papperet gulnade och åldrades snabbt. Två andra metoder för massaframställning av trä hade också uppfunnits några år efter slipmassan, sulfit- respektive sulfatmetoden. I båda kokades träflis med kemikalier som frilade mer eller mindre oskadade träfibrer. Slipmassametoden resulterade ju i istället i malda, korta fragment av fibrer. De kemiska metoderna gjorde att papperet blev avsevärt starkare än med slipmassa. Det åldrades också mycket långsammare. Sulfitmassan använde en starkt sur kokvätska och sulfatmassan starkt alkalisk. Utöver de trettio slipmassabruken fanns i Värmland år 1900 sex sulfitmassafabriker och tre sulfatmassafabriker, dessutom fyra pappersbruk, en del integrerade med massabruk. Det värmländska näringslivets förvandling från ett landskap dominerat av järnbruk till istället massa- och pappersbruk var därmed nästan fullbordad.

I BÖRJAN AV 1900-TALET FANNS ALLTSÅ på plats alla de metoder för massa- och papperstillverkning som används än idag. Den fortsatta utvecklingen innebar alltmer effektiva tillverkningsmetoder, maskinutveckling, större enheter, snabbare och större pappersmaskiner och massatillverkningsenheter.

En annan utveckling som kom att påverka industrin i sin helhet, men kanske allra mest träsliperierna, var framväxten av elektriciteten. När det visade sig att man kunde driva stora maskiner med elektricitet, speciellt sedan trefassystemet hade utvecklats i slutet av 1800-talet, och kraftledningar började byggas, var man inte längre beroende av att ha fabriken liggande i an- slutning till ett vattenfall. De flesta träsliperierna byggdes därför om till kraftverk.

Ytterligare industrigrenar har, som underleverantörer till massa- och pappersindustrin, under årens lopp varit indirekt beroende av skogen. Maskintillverkare som Karlstads Mekaniska Werkstad, KMW blev från slutet av 1800-talet en framstående tillverkare av pappersmaskiner och utrustning till massafabriker. Källe regulator i Säffle blev, med start på 1920-talet, en världsberömd tillverkare av styr- och reglerutrustning till processindustrin, framför allt massatillverkning.

KOLNINGEN I DE VÄRMLÄNDSKA SKOGARNA hade efter järnbrukens tillbakagång avtagit avsevärt och den kvarvarande järntillverkningen baserades allt mer på importerad koks. Ett tillfälligt uppsving för träkolstillverkning kom under andra världskriget då många gengasaggregat drevs med träkol. Koltillverkningen skedde dock sällan i kolmilor utan i ugnar under bättre kontroll och säkerhet. Även ved kunde användas i en del gengasaggregat. Ved för uppvärmning blev också en viktig marknad för skogsprodukter under denna tid, speciellt i städer, där annars kol och koks hade blivit ett vanligt bränsle för uppvärmning, men som under kriget blev svåråtkomligt. Massa- och pappersindustrins vedförbrukning sjönk också under kriget på grund av avspärrning och åtföljande exportnedgång. Till viss del kunde detta kompenseras med en del udda användningsområden för produkterna, till exempel pappersmassa som kreatursfoder.

Efter andra världskriget kom en uppgångstid för vedförbrukande industrier, såväl för sågverk som massa- och pappersindustrier. Samtidigt skedde en strukturrationalisering med nedläggning av mindre enheter och utbyggnad av större. Speciellt när kraven på miljövård ökade på 1960-talet lades de flesta sulfitmassafabriker i Sverige ned, så även i Värmland. Idag finns ett av Sveriges tre sulfitmassabruk i Värmland, nämligen Nordic Paper Säffle, ursprungligen Billeruds Bruk och starten för Billerudskoncernen.

IDAG FINNS I VÄRMLAND SJU massa- och pappersbruk kvar av de 52 som en gång fanns. Två av dessa är några av de största i landet: Skoghalls Bruk tillhörande Stora Enso och Gruvöns Bruk tillhörande BillerudKorsnäs. Det senare stärkte sin ställning ytterligare genom den nya kartongmaskin som kördes igång hösten 2019.

Antalet sågverk av någon betydelse är fyra. Men de sammanlagda produktionssiffrorna är högre än någonsin och utvecklingen fortsätter.

Även järntillverkningen har strukturrationaliserats. Efter den mest intensiva nedläggningsperioden i slutet av 1800-talet återstod 1925 ett tiotal järntillverkande företag. Då hade skogens betydelse för järntillverkningen minskat avsevärt. Idag är antalet järn- och stålföretag nere i tre och träkolsanvändningen obefintlig. Järnmalmsgruvorna stängdes en efter en och 1980 lades den sista gruvan i Värmland ned.

MEN SKOGEN BEFÄSTER IDAG SIN ställning som Värmlands framtidsnäring nummer ett, bland annat genom investeringen i Grums och det världsledande företagsklustret Paper Province. Det består av drygt 100 medlemsföretag som med skogen som bas tillsammans arbetar för en hållbar utveckling och för att nå de globala målen inom Agenda 2030.

Svedjebränning har tillämpats i Sverige sedan urminnes tider, men med de finska invandrarna på 1600-talet blev den omfattande i bland annat Värmland. Den finska ”huhtametoden” gav goda skördar. Bilden togs 1911 i Mangskog av Nils Keyland. Nordiska Museet.

Tjärdalar kunde se ut på olika sätt: Här är den uppbyggd som skålformad ”gryta”. Tjärdalen fylldes med tallstubbar, huggna i småbitar, och täcktes med grästorv, varefter den tändes och fick brinna med ett minimum av lufttillförsel. Tjäran samlades i botten och leddes ut i en ränna. Mediabanken SLU.

Stångjärnshammare. Mannen till vänster har just lagt en glödande järnklump på städet och bearbetar den med den väldiga hammaren. Efter ytterligare flera moment blir resultatet smidbart stångjärn. Skolplansch efter en målning av konstnären Olle Hagdahl 1946.

Finnshyttan omnämns redan på 1540-talet i Gustav Vasas jordebok. Hyttan lades ned på 1750-talet då bristen på skog i östra Värmland hade blivit akut. Den återuppstod 1872 och överlevde krisåren i slutet av 1800-talet. År 1925 blåstes hyttan ned definitivt. Bild: Digitalt Museum.

Rökarna från de många tusen milorna låg tät i de värmländska skogarna under flera hundra år. Målning av Anselm Schultsberg.

Tysken Heinrich Voelter uppfann ”slipstolen” med vilken man kunde tillverka papper av ved. Den blev en stor framgång på världsutställningen i Paris 1855. Det första svenska träsliperiet kördes igång bara två år senare i Trollhättan. År 1900 fanns en tredjedel av de 100 svenska träsliperierna i Värmland.

En tidig pappersmaskin. På 1830-talet kördes de första pappersmaskinerna igång i Sverige. Vid mitten av 1800-talet hade de slagit ut de en gång flera hundra handpappersbruken i landet. Bild: Holmen.

Järnbruket i Lesjöfors förvärvades 1813 av handelsfamiljen Ekman från Göteborg som kompletterade det med ett sågverk.

Kymsbergs bruk i Gräsmark. Den sodamassakokare – föregångare till sulfatkokarna – som installerades i 1871 resulterade i Sveriges första exportaffär med kemisk massa. Bild: Digitalt Museum.

Järnhanteringen i Värmland, 1870–1924. Fyllda trianglar – Hyttor. Ofyllda trianglar – Nedlagda hyttor. Fyllda cirklar –Järnbruk. Ofyllda cirklar – Nedlagda järnbruk. Källa: De värmländska järnbruken. Jalmar Furuskog, 1924.

Påfyllning av gengaskol. Säcken är märkt ”Källekol” efter uppfinnaren Torsten Källe i Säffle. Hans företag tillverkade egentligen utrustning för massaindustrin, men han såg efterfrågan och konstruerade också gengasaggregat. Bild: Bergshammars bygdeförening.

BillerudKorsnäs nya kartongmaskin vid Gruvöns bruk är en av världens största. Och förpackningskartongen är den pappersprodukt som har den ljusaste framtiden av alla. Bild: Cordovan Communication.

Lennart Stolpe är teknologie doktor och var tidigare utvecklingschef vid Gruvöns bruk. Han har också varit adjungerad professor i pappersteknik vid Karlstads universitet och skrev flera kapitel i det omfattande verket Papper och massa i Värmland, utgiven av Skogsindustriernas historiska utskott 2010.