Skogshistoriska SällskapetBäckebo i sydöstra Småland: myrjärnshantering och medeltida skogsbruk

Bäckebo i sydöstra Småland: myrjärnshantering och medeltida skogsbruk

Skogshistoriska Sällskapets exkursion till Bäckebo, Småland, 28 maj 2013

Bäckebo några mil från Kalmar. Häradet heter Möre och är ett av de ”små land”, som tillsammans med ett antal andra gav upphov till namnet Småland. I dess skogar finns mer än tusen platser där slagghögarna avslöjar medeltida järnframställning med traditionell blästerugnsteknik.

Exkursionen i Bäckebo hade samlat ett drygt trettiotal deltagare. Första punkten var Skåningsmåla, där det pågår en arkeologisk utgrävning av en gammal järnframställningsplats.

Utgrävningen ingår i ett forskningsprojekt om järnets roll som samhällsomdanare under perioden 1150–1350. Projektet leds av Gert Magnusson, Riksantikvarieämbetet och docent i arkeologi vid Stockholms universitet. Han var också dagens exkursionsledare.

Utgrävningsplatsen ligger på en liten skogklädd höjd intill en dikad myr, som sedan länge är bevuxen med skog. På en cirka 500 kvadratmeter stor yta har den gamla slaggvarpen blottats och åtminstone för fackfolk, syns tydliga lämningar efter rostning, blästerugnar och en enkel smidesplats.

Pedagogiskt demonstrerade arkeologerna hela processkedjan. Vi fick tänka oss in i verksamheten på en medeltida skogsarbetsplats.

Arbetsstyrkan är sannolikt bofasta bönder från trakten. Malmen, hämtas från den intilliggande myren. Som ett första steg fördelas den på en bädd av ved för att rostas. På så sätt avlägsnas organiskt material, svavelföreningar och kristallvatten. Den överförs sedan till enkla bälgförsedda blästerugnar.

Här i Skåningsmåla byggde man engångsugnar av lera ovan mark. I en sådan varvas malm och träkol. Den tänds och får brinna ett antal timmar så att järnet separeras från slaggen. Slaggen smälter och kvar på botten blir en seg, smidbar järnklump, på upp till 10 kg. Den lyfts upp med en tång, bearbetas och smids slutligen till ett ämne efter upphettning i en träkolseldad ässja.

En belåten projektledare rapporterade att årets grävningar varit mycket givande. Platsen visade spår av hela processen från malm till färdiga produkter. Bland fynden fanns en smidestång och en oxsko.

Vid den andra exkursionspunkten i Eskilshult visade Ulf Segerström, skoglig vegetationshistoriker vid SLU, hur han med hjälp av sin ryska torvborr tog fram sekvenser av material från myren. Genom att analysera metallföroreningar och tidsbestämma dem i torven med C14-metoden, ger torvarkivet besked om att den expansiva perioden för blästerbruket inföll under perioden 1250–1350.

Med hjälp av pollenanalyser av nyckelarter kan myren också berätta om och när det skett förändringar i markutnyttjandet. Om skogens trädslagssammansättning förändrades under den period då blästerbruket intensifierades får man anta att järnbruket kan ha påverkat skogen.

Gert och Ulf sporrade deltagarnas fantasi. Nu återstår att se om den bild av det medeltida livet i Bäckebotrakten de fick med sig, stämmer med den rapport som väntas under nästa år.

Järnet – en medeltida samhällsomdanare

Med ökande befolkning, allt fler kyrkobyggen och utvecklingen inom jordbruk och skeppsbyggeri ökade behovet av järn under vikingatiden och tidig medeltid. Inte minst var krigiska skäl och behovet av vapen pådrivande.

De nödvändiga råvarorna fanns på många platser i Sverige. Vissa områden hade stora förekomster av myr- och sjömalm, inte minst Småland och Skåne. Bäst lämpade var förstås trakter som Möre, där det både finns gott om skog och malmrika sjöar och myrar.

Den här trakten hade redan under 800-talet räknats som svearnas land, där det låg i det framväxande Sveriges periferi. Det bör då ha varit angeläget att säkra en gräns mot dansken och att föra ”smålanden” med dess järntillgångar till det svenska riket.

På andra sidan denna gräns var det Skåne som fick spela rollen som Danmarks ”bergslag”. Att Möre tillhörde Sverige bestämdes slutgiltigt vid 1200-talets början. Under medeltiden utvecklades en ”bergslag” i Möre och även i Värend. Tekniken var enkel med en blästerugn i närmaste torrbacke. Idag syns de talrika spåren av järnhanteringen i form av slaggvarpar. Järnet bidrog starkt till bebyggelsen expanderade, vilket tydligt framgår i 1600-talets jordeböcker.

Gårdarna i de djupa skogarna låg oftast isolerat. Runt dem låg små åkrar och i den omgivande skogen bedrevs blästerbruk. Under somrarna grävdes myrmalm – limonit – fram ur myrarna. Skogen stod för träkol och ved. Merparten av arbetet med järnproduktionen bestod av kolning och huggning av ved till rostbäddar och blästerugnar.

Blästerugnarna krävde bara lite kapital. Bönderna har troligen samverkat lokalt och här kan finnas perspektiv på skogen som en allmänning. Många lärde sig konsten att framställa järn och tillverka åtminstone enklare föremål till husbehov. Sedan fanns det specialiserade smeder som svarade för mer avancerade produkter.

Utgående från mängden slagg kan man med stöd av vissa relationstal skatta hur mycket järn som har tillverkats på den plats där slaggen hittats. Lars Kardell, som gillar att kvantifiera historiska företeelser, uppger i sitt verk ”Svenskarna och skogen” tämligen modesta mängder järn och drar slutsatsen att den förhistoriska järnhanteringen inte inneburit någon större påverkan på skogen, varken regionalt eller lokalt. Nu pågående forskning kommer säkerligen räkna upp antalet järnframställningsplatser, vilket sannolikt medför att kvantiteterna skrivs upp.

En stor förändring var när hammare och bälgar började drivas av vattenkraft. Redan på 1400-talet fanns det många vattendrivna smedjor i Småland.

Sedan kom masugnarna i Bergslagen och när dessa kopplades samman med hamrarna blev järnframställningen industriell – men inte i Möre. Någon järnhantering har inte bedrivits där efter 1400-talet och minnena av den bleknade bort. Det småskaliga blästerbruket fanns dock länge kvar parallellt med bergsbruket i delar av inre Svealand och Norrland.

Blästerbruk

Blästerugnar är platser för lågteknisk järnframställning. Processen innebär att man reducerar rödjord, sjö- eller myrmalm till järn. Metoden är känd sedan förhistorisk tid. Blästring innebär att malmen hettas upp i härden genom att man blåser in luft med hjälp av en blåsbälg.

Författare

Jan Sandström