Bilden av Sverige som det en gång såg ut

Betade ängar, hamlade träd och stenrösen. Sådana här miljöer har blivit sällsynta i dagens Sverige. En gång såg ut ungefär så här överallt i landets södra delar. Just de här ängarna finns i Ire i gränslandet mellan Blekinge och Småland. Här genomförde Skogshistoriska Sällskapet en exkursion i slutet av augusti 2018.

ATT NALKAS IRE NORRIFRÅN är att färdas genom ett mörkt landskap. Gamla landsvägen från Tingsryd slingrar fram mellan stengärdsgårdar nästan helt dolda bakom väggar av sly. En gång var det en öppen småbrukarbygd. De forna gårdarna ligger tätt, men idag är bara gårdstunen hävdade – omgivna av sly och växande skog.

Kontrasten blir stor när man kommer fram till naturreservatet Ire. Här hävdas ängarna på traditionellt sätt av betande kor och liar. Det är bedövande vackert tycker vi idag, men bakom det vackra finns en mycket påtaglig verklighet.

– Det är människornas behov av föda som mejslat fram inte bara den här landskapstypen utan precis alla de landskap vi idag ser, berättade naturvårdsprofessorn Urban Emanuelsson, som tillsammans med Peter Norberg, föreståndare för Ire Natur- och Kulturskola ledde exkursionen.

FRAM TILL FÖR HUNDRA ÅR SEDAN spelade kon huvudrollen för människors möjligheter att leva här i Sverige.

– Den ingår i ett avancerat system med tjänster och gentjänster. Korna betar på sommaren och ger mjölk som kan förvandlas till värdefull föda i form av smör och ost. På ängarna skördade människorna näringsrikt hö så att korna kunde klara den långa vintern. Samtidigt producerade de gödsel som människorna spred på åkrarna där de odlade brödsäd. Korna har präglat hela vår kultur.

Ängsbruk av den här typen har idag nästan helt försvunnit och praktiseras bara av entusiaster och hembygdsföreningar. De flesta kor betar istället på gödslade betesmarker eller i hagmarker.

Metoden bygger på att ängen får sköta sig själv till dess alla örter gått i blom och fröat av sig. Då slås den – traditionellt med lie, men det går att slå även med modernare redskap. Huvudsaken är att slåttern sker vi rätt tidpunkt, i andra halvan av juli. Sedan höet tagits om hand släpps korna in och får beta under sensommaren. Ofta kan det därefter bli ytterligare en höskörd innan hösten sätter in på allvar.

PÅ ÄNGARNA I IRE FINNS OCKSÅ GOTT OM hamlade träd, det vill säga träd som man fortlöpande skattat på kvistar och löv.

– Lövtäkten fungerade som en reserv att utnyttja under de år som höskörden av någon anledning blev mager, berättade Urban Emanuelsson. Men kor kan inte enbart leva på löv. Främst gillar de lind, alm, ask och hassel. Ek, bok och avenbok fungerar också men måste i så fall skördas i maj då de inte innehåller så mycket garvämnen.

– Hamlingen och lövtäkten var omfattande fram till slutet av 1800-talet då vallodling på åkermark slog igenom. Men man fortsatte på många håll att hamla de bästa träden långt in på 1900-talet, särskilt de som stod närmast gårdarna. Hamlade träd kan bli mycket gamla och än idag kan ett tränat öga se spåren av hamling på gamla lindar och askar.

DET VAR FASCINERANDE ATT HÖRA Urban Emanuelsson dela med sig av sina kunskaper i det gigantiska ämne han ägnat så stor del av sitt vuxna liv åt. Han är växtekolog och verksam vid SLU. Under många år var han föreståndare vid avdelningen Centrum för Biologisk Mångfald och inriktad på forskning om just kulturlandskap och historisk ekologi. För några år sedan gav han ut jätteverket Europeiska kulturlandskap där han visar hur de olika ländernas landskapstyper formats av betande kreatur och ytterst av människans behov av föda.

– MÅNGA SER DAGENS NATUR OCH landskap som statiska och går därmed i samma fälla som för hundra år sedan då man ville skydda naturen från mänsklig påverkan. Bland annat finns det välbekanta exemplet med blomsterängarna på Ängsö i Stockholms skärgård. Genom att skydda dem från slåtter och kreatursbete trodde man att deras artrikedom skulle bevaras. I själva verket blev det precis tvärtom. Det var ju bete och slåtter som var själva förutsättningen för rikedomen.

– På samma sätt förhåller det sig också i andra naturtyper. Med min forskning vill jag ge biologer och naturvårdare en bild av hur viktigt det historiska skeendet varit för den natur och de landskap vi ser idag. Samtidigt vill jag också visa historiker och kulturmiljövårdare hur viktig landskapets förutsättningar har varit för historiens förlopp.

Urban Emanuelsson anser också att man idag gör allt för stor skillnad på naturvård och kulturmiljövård. Han ser det som en konstlad uppdelning som både myndigheter och ideella organisationer konserverar.

– JAG VILL HELLRE TALA I TERMER AV ett ”biologiskt kulturarv”, säger han. Man ser på hela landskapet, hur det utnyttjats genom tiderna och dess naturgivna förutsättningar.

Han konstaterar också att dagens landskap på många håll också är starkt påverkade av krig och farsoter. På 1300-talet växte många landskap igen sedan digerdöden avfolkat stora delar av Europa. Här i norra Blekinge var det helt öde bygder under sekler innan de långsamt återkoloniserades från både söder och norr. Sådana händelser sätter sin prägel på naturen och dess biologiska mångfald under mycket längre tid än vad vi kanske tidigare föreställt oss.

Författare

Lars Klingström