En stadsmajor och en ekonomiprofessor skrev första boken om skogsskötsel

Året är 1737. Det är mindre än 20 år sedan Sveriges stormaktsambitioner ändades av en kula vid Fredrikstens fästning. Landet led ännu av sviterna efter de många krigsåren. Då ger stadsmajoren i Halmstad, Anders Rosensten, ut en liten 54-sidig bok om skogsskötsel – den första i sitt slag i Sverige. Bara 14 år senare kom en ny version, bearbetad av Lundaprofessorn Blechert Trozelius och 1771 ytterligare en. Denna har nu getts ut på nytt.

DET KAN FÖREFALLA MÄRKLIGT att just Anders Rosensten skulle bli den förste som tog sig an ämnet skogsskötsel. Han hade ju egentligen inte någon förankring i ämnet, son som han var till en juridikprofessor i Lund. Lika otippat var att en ekonomiprofessor skulle ta upp hans tråd och två gånger förädla den.

Det stod dåligt till i Sveriges skogar på 1700-talet. Ohämmat nyttjande under århundraden hade tärt på dem och både de mellansvenska järnbruken och slättbygdernas bönder led av bristen på åtkomlig skog.

”Til wåra hjärtans grämelse få wi under wåra resor, som oftast i ögnasikte många nakna berg och kalla högder, hwilka, i förfäderens tid, warit beprydde med de fagraste skogslundar”, står det i företalet till den nu återutgivna, upplagan från 1771.

Anders Rosensten hade börjat läsa juridik men sadlade snart om till den militära banan. När danskarna år 1709 steg i land i Råå i ett försök att återta Skåne ingick han i den svenska försvarsstyrkan. Han steg sedan snabbt i graderna. Då hans regemente år 1718 som bäst förberedde sig inför fälttåget till Norge valde han dock att ta avsked. Varför vet vi knappast, men kanske var det som hans levnadstecknare, sekreteraren i vetenskapsakademien A. J. von Höpken uttryckte det, ”en nog swag hälsa, jemte en besynnerlig lust för landtlefwernet”, som ledde till beslutet.

ANDERS ROSENSTEN BLEV SENARE förvaltare på godset Boserup i nordvästra Skåne där han fick utlopp för sina lantliga intressen.År 1729 utnämndes han till stadsmajor i Halmstad. Staden är vid den här tiden befästningsstad och den idag främmande titeln innebar egentligen att han var fästningskommendant.

Det var under tiden i Halmstad som han författade boken Tankar om skogars skötsel, som kom ut 1737. I sitt företal anger han motivet vara ”den storolägenheten skogsbristens uphäfwande och widare förekommanande i framtiden”. Sannolikt var han inspirerad av statsmaktens då mycket tydliga strävan att förbättra tillståndet i landets skogar.

VID DEN HÄR TIDEN VAR skogslagstiftningen i Sverige med få undantag mycket ofullständig. Visserligen fanns ända sedan Gustav Vasas dagar rigida regler för hur landets tillgångar av ek skulle hanteras. Ek var ju en basförutsättning för skeppsbyggeriet och därmed Sveriges militära styrka. Också bärande träd var kringgärdade av restriktioner på grund av deras vikt för folkhushållningen. Men i övrigt var det fritt fram. Järnbruk och bönder avverkade vad de för stunden hade behov av. Detta hade givit påtagliga effekter vid den här tiden. I Mellansveriges bergsbygder rådde brist på åtkomlig skog. Nya järnbruk måste därför anläggas allt längre bort från gruvorna, på platser där det fortfarande fanns gott om kolningsskogar och dit man kunde forsla malmen båtledes. I södra Sverige tuktades återväxten i skogarna av kreaturen som allmänt hölls ”på skogen”. Presumtiva timmerträd och ”storwärksträd” försvann ofta med det omättliga behovet av stängselvirke. Som framgår av citaten på det här och nästa uppslag klagar författarna bittert på hur hela skogsområden hade försvunnit.

Anders Rosenstens bok låg rätt i tiden. Med den som merit invaldes han som medlem nr 29 i Kungliga Vetenskapsakademien då den bildades år 1739. Han hann dock aldrig bevista något sammanträde. Samma år insjuknade han och avled, 53 år gammal, i februari året därpå.

TANKAR OM SKOGARS SKÖTSEL hade tryckts i en mycket blygsam upplaga och fick inte någon större spridning. Men fram emot mitten av 1700-talet diskuterades skogsfrågorna med än större hetta i politiska och lärda kretsar. Med stor sannolikhet var det Vetenskapsakademien som nu tog initiativet till att på nytt ge ut Rosenstens lilla bok.

År 1751 förelåg den ny upplagan. Det var nu inte bara ett nytryck, den var också kompletterad med ett stort antal, ofta mycket omfattande, kommentarer av Lundaprofessorn Blechert Trozelius. Denne hade dessutom arbetat om den ursprungliga texten. Drygt 20 år senare gavs en tredje upplaga ut, också den en produkt av professor Trozelius. Det är den versionen som förtjänstfullt givits ut på nytt.

TANKAR OM SKOGARS SKÖTSEL INLEDS med en genomgång av alla de trädslag som växer i de svenska skogarna. Grundade på egna erfarenheter ger Rosensten här handfasta råd om hur man bäst går tillväga för att plantera träd, vilken jordmån de olika trädslagen kräver och hur de sedan skall skötas för att ge så stor nytta som möjligt. Han uttrycker detta i ganska korta ordalag, medan däremot Trozelius utbreder sig desto ordrikare i de kommentarer han förser de båda senare upplagorna med. Han tillför också ett mer vetenskapligt perspektiv och hänvisar ibland till internationella källor.

I detta avseende speglar boken det dynamiska 1700-talet. Det var ju då som empiriskt grundad vetenskap fick en allt starkare ställning i hela västvärlden. Inte för inte benämns ju större delen av 1700-talet som upplysningstiden. I Sverige inrättades Kungl. Vetenskapsakademien. Carl von Linné organiserade växtvärlden, Christopher Polhem utvecklade mekaniken, Jonas Alströmer drog igång industrialismen och Anders Celsius tillförde nya kunskaper inom matematik och astronomi. Men Sverige var fortfarande ett djupt kristet land. Alla dess medborgare tillhörde svenska kyrkan och den som hädade Gud riskerade dödsstraff. Folktron var samtidigt stark och bidrog till att det tog tid för nya rön att tränga igenom. Det gäller också i Tankar om skogars skötsel.

I FRAMFÖRALLT ROSENSTENS ursprungstexter finns åtskilliga hänvisningar till astrologin, till exempel att hänsyn alltid ska tas till månens position på himlavalvet då träd planteras eller beskärs. Den bokligt mer lärde Trozelius ifrågasätter flera uppgifter av det slaget, men gör i gengäld istället religiösa anspelningar och hänvisar ibland till ”Skaparens wärk”. Inte så konstigt egentligen, han hade varit präst innan han fick sin professur.

Trozelius syn på skogen och naturen är att den ska underordnas människans behov. Notera citatet här på uppslaget hämtat från hans förord till den nu återutgivna tredje upplagan från 1771. Det är ett tidigt uttryck för den strävan som gällt allt sedan dess, om än Trozelius syn på urskog idag modifierats till följd av de naturvårdsambitioner som vuxit fram under det senaste kvartsseklet.

PROFESSOR TROZELIUS BESKRIVNINGAR av de skogar han hade sett under sina resor i Sverige är också belysande. De är naturligtvis inte vetenskapligt grundade, utan hans personliga iakttagelser. Men tillsammans med andra tryckta källor ger de sannolikt en tämligen korrekt bild av det dåliga skogstillståndet på många håll i landet, vilket ju också besannas av statsmaktens tydligt uttalade oro.

Tankar om skogars skötsel genomsyras av inställningen att skogen är en tillgång av största vikt för riket. Genomgående ses också det största hotet mot denna tillgång vara allmogens bristande förmåga att hantera den. I inledningen till den tredje upplagan ondgör sig Trozelius över en hel sida om hur skadligt detta är och avslutar med att konstatera: Ibland de nu warande och oss, i ögonen, mäst lysande skogsödor, föres med skäl det omänskliga swedjandet, hwilket, på många ställen, såsom den swåraste kräfweta,(kräfta) tärer och upfräter de härligaste skogstrakter af grofwaste timmer och tjockaste mastträn.

Anders Rosensten, med sin militära bakgrund, ser både försvars- och hushållningsskäl till skogsodling. Han menar att skogsparker invid städerna både ger värdefullt virke till pallisader i orostider och borgerskapet nyttigheter i fredstider

MYCKET AV DET SOM herrar Rosensten och Trozelius skrev om skogsträden är giltigt än idag, mycket är också exempel på kvarlevande missuppfattningar. Till exempel hävdar de att träden måste fällas med månen i nedan under månaderna november, december och januari. Detta för att virket skulle ”blifwa segt, hårdt och beständigt”. Sammantaget är dock Tankar om skogars skötsel en intressant bok, trots att den inte handlar så mycket om skogars skötsel utan mer om de olika trädslagens egenskaper och hur de bör planteras och dras upp. Det är inte en bok man sträckläser, men desto hellre studerar i delar och förundras över den myckna kunskap som ändå fanns i en tid som de flesta människor idag ser som urtida och för-väldigt-länge-sedan.

Citat (ett urval) som hittas i originalartikeln i Tidender

Många och små fält skola icke fällas, såsom tilfälle gifwande til windfälle; utan större parker, efter behof, på en gång afdrifwas. (Trozelius förebådar här det trakthyggesbruk som skulle vinna insteg först under kommande århundraden.)

Hwad gäddan är ibland fiskarne, ogräset ibland wäxterne, det är granen ibland träden. Alla, förutan enen, måste för henne duka under. (Ovanlig, men mycket träffande, beskrivning av granens egenskaper.)

Nordens första inbyggare funno widsträkta landamären, fulle med tjocka, dunkla och mörka skogar, mer tjenlige till nästen för wilda djur, än ett förnuftigt folk, hwars längtan borde sträcka sig til en mildare lefnad. För dem var altså inga andra utwägar at finna, än att med eld, spada och rotyxa bryta igenom dess öflige och ohyfsade marker. (Samhällets syn på skogen var tydlig på 1700-talet. Den skulle brukas till människors nytta och ”mildare lefnad”.)

Askens lake gör klara ögon och stärker synen om ögonen därmed twättas morgon och afton. Om morgonen drucken, är den god för njurwärk, stärker hjärtat och rensar hufwudet från uppstigande dunster. (I boken finns många tips av den här typen. Man undrar dock vad författaren avser med den sista meningen?)

Skogen ärnår icke förr sin rätta styrka och tilwäxt, än han blifwer indelt i sina wissa täkter och årgångar. På sådant sätt kan ock ägaren för sig finna en brukbar skog till löftäkt, wedhygge, kimrökspåtaske- och ryssoljetilwerkningar äfwenså af tall och gran till wed och kolning, efter 20, 30 till 40 år av ask efter 30 år och av alm efter 50 år; af ek och bok till wed och werke, samt furu til timmerhygge och mastfällning, efter 100 års förlopp och något där utöfwer. (I boken ges rekommendationer om att man genom att dela in skogen i bestånd kan förmå den att producera mer nyttigheter.)

Författare

Lars Klingström