Finnar koloniserade Sveriges ödsliga skogsbygder

Tema Finnskogarna i Tidender nr 3 2012

För drygt fyrahundra år sedan inleddes en folkomflyttning som satt varaktiga spår i den svenska kulturen. Finnar som tröttnat på krig och grymma fogdar tog steget över Bottenviken till jungfruliga skogsmarker i mellersta Sverige. Så börjar historien om det som än idag kallas Finnskogarna.

Det är fel att kalla det invandring, det som skedde i slutet av 1500-talet och första halvan av 1600-talet. Den som kan sin historia vet att Sverige och Finland från tidig medeltid till 1809 var ett och samma land.

Nybyggarna som koloniserade skogsbygderna var således lika mycket svenskar som de bönder som bodde på de goda jordarna i ådalarna. Men utan tvekan var de av en annan kultur. De förde med sig nya kunskaper om hur man framgångsrikt kan försörja sig även i de mest karga bygder. Skogen var själva förutsättningen för den odlingsform de tillämpade.

De flesta av dem som flyttade kom från östligaste Finland, från landskapet Savolax som gränsar till Ryssland. Många kom också från Tavastland i landets södra del. Traditionerna med svedjebruk var starka i dessa trakter och den så kallade huuthametoden var effektiv.

Att bränna skogsmark och på så sätt göra den möjlig att odla upp är annars något som människor känt till länge. Förebilden är de skogsbränder som naturligt hör taigaskogen till. Människor hade noterat att branden gjorde marken bördig och lärt sig att själva bränna ris och kvistar för att åstadkomma detta goda tillstånd.

När denna odlingsform uppstod vet man mycket lite om. Spåren av svedjebränningar är närmast omöjliga att skilja från naturliga bränder.

Även i Sverige har man svedjat sedan urminnes tider. Oftast för att permanent öppna och göra plats för odlingsmarker, men också på samma sätt som i Finland.

Att befolkningen i Savolax och Tavastland vid denna tid bröt upp från sina hemmabygder har flera orsaker. En är att slutet av 1500-talet var en orolig tid i gränstrakterna mot Ryssland. Det ena kriget avlöst det andra. Plundringar
av fientliga trupper och den utsugning som de svenska trupperna stod för plågade befolkningen svårt.

En annan orsak är att den svenska staten gärna såg att landets väldiga ödeskogar befolkades för att de på allvar skulle kunna inlemmas i nationen. Vid denna tid var fortfarande effekterna av digerdödens härjningar på 1300-talet märkbara. Denna enorma farsot hade nära nog tömt många bygder på människor. Ännu mer än två århundraden senare var befolkningen fortfarande decimerad. I synnerhet gällde det många skogsbygder som var nästan folktomma.

För att stimulera utvecklingen proklamerade Karl IX sex års skattefrihet för dem som slog sig ned i dessa skogar. Det gällde alla svenskar men det var framförallt finnar som nappade på erbjudandet. De hade ju med sig det kunnande som var en förutsättning för att kunna etablera sig i skogslandskapen.

Svedjebruk ses ofta som en primitiv form av jordbruk. Detta är helt fel. De metoder som de inflyttade finnarna förde med sig hemifrån är en mycket effektiv odlingsmetod. Men den kräver tillgång till stora arealer skog. Den svedjade marken, nästan alltid granmarker, ger goda skördar under några år. Samtidigt måste därför hela tiden nya marker brännas och beredas så att det stän- digt finns nysvedjade arealer att utnyttja.

Sannolikt var det inte några stora mängder människor som tog steget över Bottenviken till egentliga Sverige. Men deras kulturpåverkan i de bygder de slog sig ned i blev stark. I vissa delar av landet blev den finska kulturen den dominerande. Och begreppet finnskogar är fortfarande levande på många håll; i Värmland, Härjedalen, Dalarna, Bergslagen – och i gräns- trakterna mellan Hälsingland och Medelpad.

Med tiden blev svedjebränningen allt mer ifrågasatt. Till att börja med i Bergslagen där svedjandet konkurrerade med gruvornas och järnbrukens behov av ved för tillmakning och kolning. Senare också på grund av att skog fick ett kommersiellt värde som råvarukälla för sågtimmer och massaved.

Svedjebruket upphörde i stort sett helt i början av 1900-talet. Svedjebönderna blev skogsarbetare eller flyttade till de nya industriorterna vid kusten. Men den finska kulturen har satt tydliga spår i form av ort- och släktnamn i finnskogarna.

Svedjebondens brukningscykel

Det tog minst tre år från det träden fällts till dess skörden kunde bärgas enligt den s k huuthametoden som de finska nybyggarna förde med sig. I gengäld blev skördarna ofta goda.

År 1. Svedjan anläggs genom att man i april fäller skog. Träden kvistas och lämnas att torka.

År 2. I april fälls skog inom ett nytt område för nästa års bränning. I juni bränns det område som avverkats året innan. Omedelbart sås råg i askan.

År 3. I april fälls skog på ett nytt område för nästa års bränning. I juni bränns och besås det område som avverkades år 2. På hösten skördas den råg som såddes år 2.

Huutha – en effektiv odlingsmetod

Svedjebränning enligt den metod som utvecklats i Finland, den så kallade huuthabränningen, är en mycket effektiv odlingsform. Namnet huutha har tydligt släktskap med det finska namnet för april, huhtiku, som är en viktig månad i svedjebondens odlingscykel.

Svedjan anlades i en granskog, helst högt upp i en södersluttning. Höjdläget var viktigt för att slippa nattfrost, som ju drabbar låglänta marker värst. I april fälldes träden. De kvistades och riset fick sedan ligga och torka till midsommartid året därpå. Då brändes marken. Hade väderleken varit otjänlig kunde man få vänta ytterligare ett år med att tända.

Så snart elden brunnit ut och askan ännu var flyktig, såddes rågen. Regn före sådden var av ondo, eftersom det gjorde askan så kompakt och hård att det blev svårt att mylla ned utsädet.

Rågkornen såddes glest. ”Sju korn på kalvskinnet” var en tumregel. Den tvååriga råg man använde bildade tuvor med mängder av strån som behöver utrymme. Ett enda korn kunde ge uppemot 50 strån.

Den första hösten blev det dock ingen skörd. Den späda rågen övervintrade grön och sköt ordentlig fart först året därpå. På hösten år tre kunde den skördas. Svedjeråg gav oftast rika skördar, mer än vanlig råg på jordbruksmark.

Efter den första skörden kunde man utnyttja marken för ytterligare ett par odlingsvarv. Ofta sådde man då havre, men man satte också rovor innan svedjemarken så småningom förvandlades till betesmark – och till slut åter blev skog. Efter 30–40 år kunde området åter svedjas.

En svedjebonde behövde stora arealer skog eftersom kraven på lämpliga marker var höga. Det var därför glest mellan bosättningarna i finnskogarna.

Traditionerna hålls vid liv

Idag håller naturen på de flesta håll att ta tillbaka de marker som finnarna bröt. Åkrar och ängar runt de byar som växte fram där de första pörtena byggts, hävdas inte längre. De bofasta har nästan helt försvunnit och de hus som finns kvar är bebodda bara på sommaren. Skogen tar över, naturen sluter sig över resterna av rökugnar och de fåtaliga spår som de finska nybyggarna lämnat efter sig.

Men traditionerna lever. Varje sommar anordnas finnskogsdagar då det serveras motti med stekt fläsk och lingon. Det forskas också flitigt om skogsfinnarna. Hembygdsföreningarna publicerar en strid ström av böcker. Det finns också flera hemsidor som belyser finnskogskulturen i Sverige. En bra ingång är: www.finnsam.org.

Klubbekriget tvingade människorna att flytta

Den 25 november 1596 inleddes det som kom att bli det sista stora bondeupproret i Norden. Allmogen i Savolax och Tavastland beslöt att ta lagen i egna händer. De hade tröttnat på den svenske ståthållaren Klas Flemings despotiska styre. Den tändande gnistan var kravet på att ännu en gång försörja en stor kontingent krigsfolk som förlagts i trakten.

Med endast klubbor som tillhyggen vände de sig mot de svenska knektarna. Det följande inbördeskriget har gått till historien under namnet klubbekriget.

Men bönderna kämpade en ojämn kamp mot de krigsvana knektarna. Vid Santavuori stod det sista stora slaget i februari 1597. Det blev ett totalt nederlag för bondearmén. Därefter plundrade de svenska knektarna sju gånger värre än tidigare. På tidens manér åt de bokstavligen av det landskap de befann sig i och lämnade ingen sädesbinge otömd eller kvinna ovåldtagen. Som hämnd brände de också skoningslöst alla byar och gårdar i de upproriska trakterna.

Denna katastrof tvingade många familjer att söka sig bort för att överleva – bland annat till egentliga Sverige.

Finnskogsseminarium i Esbo

Intresset för finnskogarna ökar både Sverige och Finland men också i Norge dit många finnar sökte sig på 1600-talet. För att inventera museer och möjligheter arrangerades i maj i seminarium i Esbo utanför Helsingfors med 120 deltagare från de tre länderna.

Mellansveriges finnskogar rymmer en intressant historia. På många platser hålls traditionerna levande. Flera museer på temat finnskog har vuxit fram. Gamla gårdar renoveras. Sommartid arrangeras aktiviteter där besökarna får ta del av den speciella kultur som finnarna förde med sig från sina hemtrakter.

Seminariet var främst framåtblickande och tillkommet för att hitta samverkansfor- mer som kan göra det möjligt att ytterligare öka intresset i ämnet.

Vid Aalto-universitet i Finland finns en byggnadsteknisk linje med inriktning på traditionellt byggande som kan utnyttjas vid renoveringen av gamla finnskogsmiljöer.

Kersti Berggren från Torsby berättade om hur man där arbetar för både bygga upp och förmedla kunskaper om skogsfinsk kultur. Ett stort treårigt EU-finansierat projekt har just avslutats. I hennes hemlandskap, Värmland, finns ett flertal välbevarade miljöer bevarade som möter ett stigande antal besökare.

Också i Alfta, i Hälsingland, finns livaktigt museum inriktat på finnskogarna. Mats Östberg, som driver museet berättade om att man där har ett stort antal föremål och foton – och inte minst ett stort bibliotek med över 7 000 titlar.

Anders Eriksson, Finlandsinstitutet, påminde om att också att barn och barnbarn till de finländare som invandrade till Sverige för ett halvt sekel sedan också är en viktig målgrupp.

– För dem är det utan tvekan viktigt att ta del hur finnar för flera år sedan spelade en viktig roll för koloniseringen av glest befolkade landsändar i Sverige. Och att det finns levande finska traditioner än idag här och var i dessa bygder.

Författare

Lars Klingström

 
 

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng