Första svenska skogsfilmen censurerades

Den 24 mars 1924 bildades Skogsvårdsstyrelsernas Filmförening med uppgift att producera instruktionsfilmer för skogsbruket. Inspelningarna av filmen Uppdragning av skogsplantor, inleddes samma år – men premiären försenades. Statens biografbyrå som också var censurmyndighet invände mot en textruta och först året därpå nådde filmen publiken.

Vad var det då som Statens biografbyrå ansåg så anstötligt i en film om skogsplantering? Jo, en av textrutorna i den i övrigt helt stumma filmen angav att man för frösådden lämpligen kunde använda ”en urdrucken klass II pilsnerflaska”. Sådan var tidsandan 1924. Det här var ju bara två år efter den folkomröstning om ett rusdrycksförbud som slutade med en mycket knapp seger för motståndarna till ett sådant. Sedan texten ändrats kunde filmen visas.

Bakgrunden till Skogsstyrelsernas engagemang i filmbranschen var de möjligheter som de allt fler och populära biograferna erbjöd. Standardlängden för den tidens långfilmer var en timme och 20 minuter. Det gjorde att i princip alla filmer föregicks av en förfilm för att fylla ut i de gängse två timmar som en biografföreställning då omfattade.

Länsjägmästaren i Stockholms län, Eric Hedeman-Gade ingick i den filmkommitté som bildades 1921 med syfte att utnyttja det nya mediet. Det var också han som tillskrev övriga skogsvårdsstyrelser, hushållningssällskap samt jord- och skogsbruksskolor med förslag att teckna andelar i föreningen.

Trots ett mycket ljumt intresse kunde Skogsvårdsstyrelsernas Filmförening bildas den 24 mars 1924, alltså för nästan exakt 90 år sedan.

Den första filmen om skogsplantor spelades in av den på den tiden mycket kände fotografen och filmaren Hasse W. Tullberg som drev företaget Tullberg-film. Inspelningarna gjordes i Solna plantskola i enlighet med det manus som skrivits av Eric Hedeman-Gade själv. Senare köpte föreningen in ytterligare en film som producerats av Tullberg, Timmerflottning och av bolaget AM-film, Skogsbrandsläckning.

De första åren spelades filmerna in på 35 mm nitratfilm, ett ytterst brandfarligt material som krävde mycket noggrann hantering för att inte självantända. I början av 1930-talet kom sedan tekniken med 16 mm acetatfilm som var betydligt enklare att hantera. Dock var instruktionsfilmer av den här typen långt ifrån någon succé under de här åren. Till exempel noterades under 1938 bara 25 utlåningar.

Under 1930-talet smög det sig också in tyska filmer i sortimentet. De handlade om konstgödning och var producerade av I.G Farben, ett företag som idag mest är ihågkommet för att ha tillverkat giftgasen Zyklon B. Svenska forskare reagerade över att de gödselmedel som rekommenderades inte överensstämde med svenska resultat och filmerna försvann därför från utbudet.

År 1938 gick Skogsstyrelsernas filmförening upp i den nybildade Föreningen Lantbruks- och Skogsbruksfilm, LoS-film. Den nya föreningen skulle på allvar utveckla konceptet med instruktionsfilmer för dessa båda areella näringar. Men kriget kom emellan och det dröjde därför till 1941 innan den nya föreningens första film ”Fodercellulosa – dagens foder” låg klar för visning. Det var bristen på kraftfoder i jordbruket som gjorde att man vid sulfat- och sulfitfabrikerna då kompletterade tillverkningen med ”trähavre” som användes för vinterutfodringen av både kor och hästar.

Under hela 1940-talet följde sedan en rik produktion av främst jordbruksfilmer men också flera skogsbruksfilmer. Målgruppen var nu främst skolor och antalet visningar ökade stadigt. Filmen Vårbruk nådde till exempel 467 visningar och sågs av nästan 20 000 personer.

Man filmade också nya versioner av tidigare filmer, bland annat Uppdragning av skogsplantor, men nu i färg. Filmen Skogsodling från 1945 handlar om blädning, det vill säga att bara avverka de stora träden och lämna de övriga att växa vidare. Att det var en metod som efter bara ett fåtal år helt skulle överges till förmån för trakthyggesbruk, var det förmodligen inte något som filmarna anade.

År 1948 kastade man om orden i namnet Lantbruks- och Skogsbruksfilm till Skogs- och Lantbruksfilm, för att kunna använda en positivare förkortning av namnet: SoL-film istället för det för dem som förstod engelska inte så lyckade LoS-film. Det blev inledningen på SoL-films mest framgångsrika period med en strid ström av filmer, om både skogsbruk och jordbruk, dock med tonvikt på det senare. Med den kände författaren Albert Viksten som manusförfattare gjordes Sveriges gröna tröja, vilken kan ses som en näst intill hyllning till den svenska skogen. Det var också den filmen som på allvar satte SoL-film på kartan och gjorde att den glada solen blev blev ett begrepp på skolfilmsmarknaden. Andra titlar är Skogen kan ge mer, en titel som skulle platsa även idag och den film som Tidender erbjöd sina läsare i förra numret; Hjul i skogen. En annan titel som väl stämmer överens med det tidiga 1950-talets intentioner för skogsbruket är Värdefull skog på vanskött mark.

Både förening och företag

Det är inte helt lätt att följa turerna i SoL-films historia. Skogsstyrelsernas Filmförening avvecklades 1938 och gick istället in i den då nybildade Föreningen Lantbruks- och Skogsbruksfilm.

Som den nya föreningens något otympliga namn anger handlade det nu i ökad omfattning om filmer som vände sig till landets bönder. Den som kan ta åt sig äran av det var Anders Bjelle, direktör för Lantbrukets Tidningsförlag, LT, ett förlag inriktat på agrara fackböcker och läromedel (en föregångare till dagens LRF Media). Bjelle fick upp ögonen för filmmediets möjligheter vilket resulterade i att LT bildade en särskild filmavdelning. Den gavs namnet Lantbruks- och Skogsbruksfilm, oftast förkortad LoS-film. Dess uppgift var att producera och distribuera filmer och bildserier om jord- och skogsbruk för skolorna. Att namnet 1948 ändrades från LoS-film till SoL-film brukar tillerkännas Volvos agronom Börje Jonsson som såg den negativa kopplingen till LoS. Istället blev en glad sol företagets symbol.

Produktionsbolaget SoL-film producerade 260 filmer och 100 bildspel fram till 1970 då verksamheten avvecklades.

Föreningen SoL-film har hela tiden varit verksam parallellt med produktionsbolaget med samma namn. Gränserna mellan de båda verksamheterna har varit närmast osynliga, bland annat har samma personer varit engagerade i både företaget och föreningen.

Författare

Lars Klingström