FÖR EN LEKMAN såg de ”gröna lögnerna” ut som ovanligt glesa skogar. Men efter tidigare generationers exploaterande skogsbruk var deras ekonomiska värde ringa.

Om dessa skogar, vad som orsakade dem och vad som gjordes för att åtgärda dem, handlade Skogshistoriska Sällskapets exkursion i trakten av Galtström i Medelpad den 15 augusti. Inte minst också om naturvårdens genomslag i skogsbruket.

SCA stod värd och Per Persson, f d skogsvårdschef, ledde exkursionen. Övriga medverkande var forskare från SLU och yrkesmän med långvarig erfarenhet från norrländskt skogsbruk.

HANNA LUNDMARK, DOKTORAND i skogshistoria vid SLU, inledde och gav en övergripande bild av hur avverkningsformer och föryngringsåtgärder utvecklades under perioden 1850–1950.

– Sågverksboomen under andra halvan 1800-talet innebar att bara de grövsta träden avverkades genom upprepad dimensionshuggning, även kallad timmerblädning, berättade hon. Men mot slutet av seklet hade man blivit varse baksidorna och insåg att man måste börja tänka i banor av framtida återväxt. Via pådrivande krafter som Norrlands Skogsvårdsförbund slog idén rot om en rationellare skötsel byggt på kalhyggesbruk.

Kalhyggen eller blädning var det hetaste debattämnet bland skogsfolket vid sekelskiftet 1800–1900. En debattör sammanfattade 1905 läget på följande sätt: Lika oriktigt, som det är att ensidigt hålla på blädning lika förnuftsvidrigt är det att endast vilja förorda kalhuggning.

Skogsforskningen befann sig ännu i sin linda varför vare sig företrädarna för blädning eller kalhyggesbruk kunde stödja sig på vetenskapliga resultat. Men skogsvårdslagen av år 1903 med dess krav på återväxt, gav skjuts åt utvecklingen mot ett hållbarare utnyttjande av skogskapitalet. Från 1910 tillämpades kalhyggesbruk i allt högre grad.

På 1920-talet drabbades Sverige av en djup och långvarig lågkonjunktur som slog hårt också mot skogsbruket. Kalhuggningen övergavs på grund av de höga kostnaderna för plantering. Istället återgick man till blädning och förlitade sig på naturlig föryngring. Sedan de ekonomiska förhållandena förbättrats vid början av 1940-talet började trakthyggesbruk åter att tillämpas allt mer.

– När Domänverket i det välkända cirkulär 1/1950 förbjöd blädning på statens marker, innebar det i praktiken inte den stora förändring det senare har tillskrivits, berättade Hanna Lundmark. Kalhyggesbruk med sådd eller plantering tillämpades i norra Sverige redan långt innan dess. Allt annat är mytbildning!

PER PERSSON VALDE ATT GÖRA EN återblick på Kramfors AB (senare en del av SCA), som var föregångare på skogsvårdsområdet. Han berättade bland annat hur företagets disponent Per Lagerhjelm, som kom från Bergslagen 1880, förfärades över hur dimensionsavverkningar och skogsbränder trasat sönder skogarna längs ådalarna. Han bildade år 1882 Föreningen för skogskultur (sedermera Norrlands Skogsvårdsförbund). År 1910 togs initiativ till en plantskola i Bosundet. Samtidigt anställdes Erik Ronge som kom att bli en förgrundsfigur inom norrländsk skogsskötsel.

– Men när den relativt omfattande skogsodlingen utvärderades under 1920-talet visade det sig att 80 procent av föryngringarna misslyckats, främst på grund av det då fortfarande allmänt tillämpade skogsbetet.

I slutet av 1920-talet slutade Kramforsbolaget med plantering av ekonomiska skäl. Under Svante Fahlgrens ledning återupptogs utvecklingsarbetet kring kalhyggesbruk i början av 1940-talet.

– Sedan mitten av förra seklet har avverkningarna i SCA:s skogar kunnat dubbleras samtidigt som stora arealer avsatts av naturvårdsskäl, konstaterade Per Persson. Det beror främst på omfattande skogsvårdsinsatser och den höga växtkraften i de nya skogar som anlagts sedan dess.

PROFESSOR EMERITUS BJÖRN ELFVING koncentrerade sig på frågan om hur den långsiktiga produktionen i norrlandsskogen påverkas av olika skogsvårdsinsatser.

– För att kunna ta långsiktiga policybeslut om skogarnas skötsel är det avgörande att ha sådana kunskaper, konstaterade han vid besöket i en 30-årig försöksyta i den så kallade intensitetsserien.

Där framgick att försöksled där man inte gjort några återväxtåtgärder hade producerat mindre än hälften av de som markberetts och planterats.

– Det finns idag all anledning att dra lärdomar av detta, ansåg han.

PER SIMONSSON, F D SKOGSEKOLOG på SCA, beskrev de drivkrafter som förde in skogsmiljön i debatten och som från 1970-talet starkt bidrog till att förändra skogsskötseln. I början handlade det främst om användningen av fenoxisyror vid lövröjning och om DDT-skyddade plantor. Inte minst också om de stora hyggena, delvis en följd av den nödvändiga teknikutvecklingen.

Det gav upphov till nya anvisningar om naturhänsyn i skogspolitiken. Och omkring 1980 presenterade SLU och Skogsstyrelsen läroböcker om fauna- och floravård som sporrade till ny forskning. Skoglig naturvård övergick från att handla om estetik och landskapsbild till att omfatta den biologiska mångfalden. Under 1990-talet kom sedan skogspolitiken delvis att överflyglas av den nya miljöpolitiken.

– Under den här tiden lärde sig skogsbolagen att också lyssna också på ”den andra sidans” argument, konstaterade Per Simonsson. Det bidrog till att flera stora bolag anställde skogsekologer. Men den förmodligen starkaste drivkraften var marknadens konsumenttryck och de normerande regler som certifieringssystemen innebar.

SAMMANFATTNINGSVIS VAR EXKURSIONEN i Galtström mycket givande. Den var en bra sammanfattning av huvuddragen i den mest dramatiska och omvälvande epoken i den svenska skogens moderna historia. Att förbruka naturkapitalet på det sätt som gjordes i Sverige fram till 1940-talet minskar hållbarheten i samhället eftersom det tar mycket lång tid innan det går att dra nytta av den fulla produktionspotentialen igen. En annan dyrköpt lärdom är hur avgörande ekonomi, kompetens och driftighet blir för en effektiv basproduktion med små marginaler. Detta är någonting som måste beaktas även i skogspolitiken och vid avvägningar mellan olika samhällsintressen.

Blädningsskogsbruk

Syftar till att bibehålla en olikåldrig skog i trädeller gruppvis blandning. Återväxten sköts genom självföryngring. Fungerar bara med skuggtåliga trädslag som gran och bok. Tillämpades allmänt i olika varianter – timmerblädning (dimensionshuggning), luckblädning, kantblädning – under framför allt andra halvan av 1800-talet och i varierande grad fram till mitten av 1900-talet.

Kalhyggesbruk/ Trakthyggesbruk

Kalhyggesbruk syftar till likåldrig skog och innebär att alla träd inom visst område avverkas. Återväxten görs med plantering, sådd eller självföryngring. Kalhyggesbruk tillämpades redan på 1800-talet men övergavs av ekonomiska skäl en bit in på 1900-talet för att åter slå igenom på 1950-talet. Med dagens metoder för naturhänsyn är hyggen inte längre helt kala varför begreppet trakthyggesbruk istället är mer relevant.

Gröna lögner