Gott om kulturminnen i Jovans ekopark

Nordisk Skogshistorisk konferens i Lycksele 20-24 augusti 2014. Se fler artiklar i Tidender nr 3 2014.

Den tredje exkursionsdagen bjöd på intressanta upplevelser i Jovan, ett skogsområde som numera getts ekoparksstatus av ägaren Sveaskog. Det är ett område med otaliga spår av samiskt utnyttjande.

På ett flackt område invid en liten sjö med ett stycke gudomligt vacker naturskog bakom ryggen, visade Lars Östlund, professor i skogshistoria vid SLU, en tall med tydliga spår av barktäkt.

– Bark var ett viktigt inslag i den samiska kosten. Det tunna skiktet mellan veden och ytterbarken är rik på kolhydrater och C-vitamin. Det äldsta exemplet på barktäkt har man funnit i en myr utanför Arjeplog. Där hittades en välbevarad tallstam som visade sig vara 3 000 år gammal och hade tydliga spår av barktäkt.

Barkskörden ägde rum i juni då träden savar och barken både är lätt att komma åt och är som mest näringsrik.

– Innerbarken kunde ätas direkt som en vårprimör, men oftast torkade man eller rostade den och använde den sedan under hela året som ett värdefullt kosttillskott.

Strax invid den gamla barktäkten fanns rester av en samisk bosättning. Det krävs tränade ögon för att se de nästan helt övervuxna spåren av en eldstad. Det mesta talar för att platsen använts under många århundraden.

– Här var det en gång ett idealiskt renbetesland, berättade Lars-Jonas Omma från Vapstens sameby, som också medverkade under exkursionen. En gles skog. Lavrika marker. Här mådde renarna bra.

Men omkring 1960 började skogen brukas storskaligt, konstaterade han. Idag återstår bara rester av det som var basen för vår försörjning och möjlighet att leva på det traditionella sättet. Det väcker starka känslor hos mig att se hur den här en gång rika naturen har sargats av ett skogsbruk som vare sig tagit hänsyn till renar, samer – eller naturen själv.

Det rörde vidare till frågan om hur människor kunde överleva i enkla tältkåtor i en så arktisk miljö som det norrländska inlandet utgör. Temperaturen kan ju vissa vintrar pendla kring minus 30-gradersstrecket i månader.

Lars Östlund berättade att han tillsammans med två forskarkollegor för några år sedan studerat denna fråga högst praktiskt.

– Vi testade under sammanlagt nio kalla vinterdagar hur det är att leva i en kåta av samisk typ. Samtidigt mätte vi både hur mycket ved det gick åt och hur temperaturen och halten av koloxid utvecklades på olika ställen inne i kåtan. Vi ville också skapa oss en bild av hur vedtäkten påverkade den omgivande skogen.

De tre forskarna konstaterade att kåtan vintertid vare sig var någon bekväm eller särskilt hälsosam boning. Bara närmast eldstaden var temperaturen dräglig, medan det i kåtans yttre delar oftast var lika kallt som ute. Rökplymen stod kontinuerligt lägre än metern över golvet och gjorde att halten koloxid också var förhållandevis hög.

– Huvudsakligen använde sig samerna av ved från torrakor. Där tillgången på sådana var låg ökade man den ofta genom att ringbarka levande träd. Slutsatsen av vår studie var att en samisk familj under ett år gjorde av med ungefär lika mycket ved som en en familj i en veduppvärmd villa gör idag. Vi bedömer att den glesa samiska befolkningens behov av bränsle påverkade bara några procent av skogen i landskapet.

Erik Sandén från Västerbottens museum, berättade på samma plats om det svensk-norska projektet Kulturarv i Nordskandinaviska Gammelskogar.

– Det syftar till att bevara och öka kunskaperna om kulturarvet i våra kvarvarande gammelskogar genom att dokumentera och skydda kulturspåren. Hittills har vi registrerat närmare 500 kulturlämningar i Västerbotten och Helgeland på andra sidan kölen. Många av dem är helt nya typer.

Projektet har mycket tydligt visat både mängden och bredden av kulturspår som samer och senare också nybyggarna lämnat efter sig i landskapet.

– Denna kulturpåverkan är mycket större än vi tidigare anat och vi hoppas nu att det ska inspirera fler att leta vidare efter kulturspår i skogarna. För det är där som de flesta kulturminnena finns bevarade.

På nästa exkursionspunkt var intresset inriktat på spår efter skogsbruk av senare datum.

Vid en säkert 150 årig stubbe visade Lars Östlund att trädet med största sannolikhet hade avverkats med yxa.

– Det ser man genom att stubbar efter yxavverkning är så höga. Många tror att det har med stort snödjup att göra, men orsaken är att det helt enkelt inte går att hugga ner ett vuxet träd nästan jäms med marken. För att få kraft i huggen måste inskärningspunkten ligga strax under midjehöjd.

Fällyxan var mycket effektiv. Den hade ett smalt huvud som förmådde tränga in i veden. De tvåmans stocksågar som här i norra Sverige dök upp vid slutet av 1800-talet var långt ifrån lika effektiva. Skälet till att de ändå användes flitigt var att man med sågen kunde göra lägre stubbar och att vedutbytet också blev högre genom att fällningen bara genererade spån istället för en ansenlig mängd flis.

Fångstgropar var också något som studerades under besöket i Jovan.

Erik Sandén berättade invid en välbevarad grop i en ungskog om denna en gång vanliga jaktform i norra Sverige. Den aktuella fångstgropen ingick i ett system med trettiotalet gropar.

– Vi bedömer att groparna ofta kan vara flera tusen år gamla och vet att de på många håll underhölls ända till slutet av 1800-talet. Det längsta system av fångstgropar som vi funnit finns i Sorsele och sträcker sig med sina 150 gropar inte mindre än 1,5 mil genom landskapet.

– Den här gropen är extra intressant sedan vi av jägarna i området fått höra att det fortfarande är ett mycket bra älgpass här. Man kan tolka det som att älgarnas rörelsemönster i landskapet är mycket stabila över tiden.

På samma ställe lät Anna-Maria Rautio besökarna vandra några hundra meter längs en spikrak stig högst upp på en flack ås.

– Det här är en cykelstig, berättade hon. Sådana anlades i norra Sverige på 1920- och 1930-talen för att underlätta för Domänverkets personal att förflytta sig i det då väglösa inlandet.

Vid den diskussion som avslutade exkursionsdagen i Jovan framkom tydligt de källor till konflikter som finns mellan skogsbruket och de renskötande samerna. Dessa har ofta fått se lavrika renbetesmarker avverkas och markberedas med resultat att de blir oanvändbara för renskötseln under mycket lång tid. Också användningen av contorta är ett tvisteämne.

– Vi är inte emot att skogen brukas, sade Magnus Andersson, från Rans sameby. Men vi ifrågasätter starkt den nuvarande inriktningen med allt intensivare metoder och gödsling. Varför satsar man inte mer på att producera kvalitetstimmer? Det kan väl inte vara någon framtid att massproducera virke här i norra Sverige där träden växer så långsamt och det krävs långa och dyra transporter. Däremot är ju förhållandena perfekta för att producera kvalitetstimmer, något som också på ett helt annat sätt låter sig förenas med renskötselns krav. Det skulle bli en vinn-vinn-situation till nytta för bägge parter.

Magnus Anderssons synpunkter vann gehör bland flera av seminariedeltagarna, som relaterade till den mångåriga debatten om att den svenska skogsindustrin borde satsa mer på kvalitet och förädling istället för, som hittills, främst på bulkproduktion.

Det framkom också i diskussionerna att även om Jovan som ekopark är skyddad från all exploatering så gäller det inte gruvbrytning. Just nu pågår förberedelser för provborrningar inom ekoparkens gränser vilket, om det resulterar i malmbrytning, helt skulle förändra förhållandena i den storslagna naturen.

Författare

Lars Klingström