Homage till jättesequoian

Jättesequoian är ett intressant träd. Inte bara för att ett enda träd kan innehålla upp till 1,500 kubikmeter virke som General Sherman i Sequoia National Park eller ha en diameter på 8,8 meter som General Grant i General Grant Grove. Nej, lika mycket därför att trädet också är en överlevare av rang.

Jättesequoian (Sequoiadendron giganteum) växer längs USA:s västkust där risken att drabbas av jordbävningar, stormar och skogsbränder är hög. Ändå har arten lyckats överleva genom årtusendena. Detta tillsammans med dess vördnadsbjudande storlek har gjort att den idag är skyddad i reservat och där till och med de största fått individuella namn.

Det äldsta sequoiaträd som åldersbestämts med hjälp av årsringar var 3 500 år och hade alltså slagit rot ett och ett halvt årtusende innan vår tidräknings början.

Vari ligger då deras förmåga att överleva? Arten är ett pionjärträdslag och föryngrar sig helst på öppna platser, främst genom fröspridning. De små fröna (4–5 mm långa och 1 mm breda) sprids lätt över långa avstånd.

De vuxna träden hindrar även övriga arter att kolonisera marken runt dem, då förnan från dem är giftig för flertalet andra trädarter.

När ett fröfall inträffar har de alltså möjlighet att föryngra sig under de egna föräldraträden. Fröets överlevnad gynnas dessutom av att det förekommer bränder i området som minskar förnan runt träden, vilket ger bättre grogrund för fröna. Som unga kan de också föryngra sig med hjälp av stubbskott om de skulle skadas allvarligt.

Motståndskraften gentemot brand garanteras dels genom att närmaste omgivningen är fri från övrig vegetation, dels genom den mycket tjocka och brandhärdiga barken. Denna innehåller ett av de mest brandresistenta material man känner till och har bland annat utnyttjats i tyget till Formel 1-förarnas overaller. Under utvecklingen till mogna träd är de också mycket motståndskraftiga mot vind och jordbävningar. Det beror på att sequoians ytliga rotsystem är sammanvävt med grannträdens. På så vis kan dessa gigantiska träd, upp till 95 meter höga träd, tillsammans ta upp den rörelseenergi de utsätts för vid sådana tillfällen.

Sist men inte minst har kanske motståndskraften gentemot den största faran, människan, varit den viktigaste faktorn till deras fortlevnad. Det beror främst på att de naturligt endast växer på Sierra Nevadas västliga slutt- ningar på omkring 2 000 meters höjd. Vid förra seklets början kunde man med den dåtida tekniken helt enkelt inte komma åt dem överallt.

Till detta ska fogas att trots att sequoians ved också är mycket resistent mot röta så är den olämplig som konstruktionsvirke. Största användningsområdet var som takspån, staketstolpar och tändstickor.

Idag växer dessa jättar främst i några få nationalparker i västra Sierra Nevada i Kalifornien. Planterade Sequoior finns också i parker och arboreta i Kanada och Europa – men förstås inte av originalens reslighet.

Författare

Erik Valinger

 
 

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng