Hur Mörkmården blev Mörkveden och om svenska skogars namn

Kolmården, Ödmården, Tiveden och Holaveden – ålderdomligt klingande namn på svenska skogar. Alla är de släkt med den mest mytiska skogen av alla – Mirkwood – den mörka skogen, befolkad av alver, Kung Sauron och allehanda trolska och ibland farliga väsen. 

När den brittiske författaren J.R.R. Tolkien skapade sin sagovärld sökte han sig långt ner i den europeiska historien. Där hittade han skogarna som en gång utgjorde gräns för de germanska folkens utbredning. Det var vilda skogar, svåra och farliga att ta sig igenom. Sådana fanns på flera ställen i Europa, bland annat i sydväst där det kuperade skogsområdet Schwarzwald – den svarta skogen – till och med fått behålla sitt urgamla namn.

Mirkwood, som Tolkien kallar sin skog, är ett namn med stor släktskap med fornnordiskans Myrkvidher. I den isländska Eddan och många andra sagor, förekommer det rikligt i formen Myrkviðr.

Efterleden vidher betyder ved på nusvenska. Det är ett mycket gammalt ord och fanns redan i de gotiska språken som widu. I nutida engelska har det utvecklats till wood. Förleden Mirk- är fornengelska och nära släkt med dagens mörk i svenskan.

Mirkwood spelar en viktig roll i böckerna om Härskarringen. Inne i denna mörka skog utspelar sig många dramatiska äventyr. När Åke Ohlmarks gjorde den första översättningen i slutet av 1950-talet döpte han Mirkwood till Mörkmården. Det var en tydlig anspelning till den nutida Kolmården, ett namn som av många också anses betyda den mörka skogen. I den andra upplagan, gjord av Erik Andersson år 2005, heter den istället Mörkveden.

Båda namnen är intressanta och knyter an till äldre svenska benämningar på skogsområden: Efterleden -veden kommer från ordet widher, beskrivet ovan. Efterleden -mården, har sitt ursprung i det fornsvenska ordet mardher, som anses betyda stenig och blockrik mark. Förutom i Kolmården finns det också i Ödmården och Mälarmården.

Sedan Mörkmården i Erik Anderssons nya översättning bytt namn till Mörkveden utbröt en smärre debatt mellan de svenska Tolkienkännarna. En del anser att en av Mörkmårdens största förtjänster är alliterationen, det vill säga att dess båda delar börjar på bokstaven m. Man framhåller också den utan tvekan poetiska och mytiska klang det förmedlar. Andra föredrar Mörkveden på grund av att det verkligen knyter an till det fornsvenska vidher, skog. Det finns ju flera svenska skogsområden som slutar på just -veden: Tiveden, Finnveden, Risveden och Holaveden.

Gemensamt för alla de här namngivna skogarna är att de en gång, precis som i germanernas område, utgjorde gräns mellan landskap och bygder. På grund av deras karghet bodde där mycket få människor. De var också svåra och inte sällan farliga att passera på grund av att där kunde finnas människor som stötts ut från samhället och som istället drog sig fram under mycket usla förhållanden. De historier om rövare som florerar är ofta överdrivna, men rymmer säkert också en god portion sanning.

Sådant här kan vara värt att tänka på när man på bara några minuter forsar fram genom de här en gång så svårforcerade skogarna.

 

Några svenska gränsskogar

Ödmården
De vidsträckta skogarna i norra Gästrikland och södra delarna av Hälsingland är kända under detta namn sedan urminnes tider. Färdvägen gick en bit innanför kusten där den idag välkända vägkrogen i Tönnebro kan räkna sina anor till tusentalet. Vid Tynnebroå, som platsen då hette, lär Hälsinglands apostel, den helige Stefan, ha stenats till döds sedan han enligt legenden gått allt för hårt fram i sitt kristnande. Han begravdes i Norrala där det än idag finns ett litet gravkapell som bär hans namn. Namnet Ödmården kan etymologiskt tolkas som den blockrika utskogen, alltså en skog som låg bortom bebyggelsen. 

Kolmården
Urbergshorsten Kolmården är den ostligaste delen av en förkastningslinje som sträcker sig ända till Vättern och vidare på dess andra sida i form av Tiveden. Här gick en gång gränsen mellan Götaland och Svealand och idag mellan landskapen Östergötland och Sörmland. 

Kolmårdens natur är småskuren och på flera ställen mycket dramatisk med branta berg och långsmala sjöar däremellan. Färdvägen mellan Stockholm och landets södra delar passerade genom Kolmården. Otaliga sägner om dess farlighet florerar än idag och dess rykte som rövarskog är väl befäst. 

Namnet Kolmården uttolkas vanligen som den mörka och blockrika skogen. För slättborna i norra Östergötland var det säkert ett naturligt namn på den skogklädda förkastningsbranten i norr som syntes miltals ifrån. 

Mälarmården
Ett skogsområde mitt i Sörmland som sannolikt fått sitt namn efter den närbelägna Mälaren och den ofta storblockiga terrängen. Namnets efterled, -mården, betyder just blockig, stenig på fornsvenska. 

Liksom i Kolmården finns också här förkastningslinjer, men bredare och flackare än där. Naturen är småskuren med mängder av sjöar och myrmarker. Flera betydande åsar löper i nordväst-sydöstlig riktning genom Mälarmårdens charmiga marker. 

Tiveden
En mycket tydlig gränsskog mellan landskapen Västergötland och Närke. Här gick också gränsen mellan de gamla rikena Götaland och Svealand. Det finns flera tolkningar till namnet Tiveden: 

Att det har ett ursprung i guden Tyr och alltså betyder Tyrs skog. Eller att det härrör ur det fornvästnordiska ordet tívar, gudar, och att det då betyder gudarnas skog. Tiveden var länge mycket glest befolkad. I början av 1600-talet nappade många finnar på den svenska statens erbjudanden om mark och skattefrihet. Det gjorde att befolkningen i vissa socknar kom att bli nästan helfinsk. Werner von Heidenstam, som bodde tvärs över Vättern, gjorde följande närmast perfekta beskrivning av Tiveden: Ett skogsrike som sträcker sig från Vättern två hela mil upp till Undens öde vatten och omfamnar bortåt ett femtiotal små och stora sjöar och tjärnar. 

Tylöskog
Ett småskuret och kuperat skogsområde som sträcker sig från Vättern i väster och utan någon fast gräns i öster går över i Kolmården. Tylöskog ligger huvudsakligen i Östergötland men når också in i Närke och har varit en del av gränsen mellan Götaland och Svealand. I dess västra delar finns Hällestads bergslag med anor från 1300-talet. Det var denna bergslag som försörjde det stora järnbruket i Finspång med malm. 

Geologiskt hänger Tylöskog samman med både Kolmården och Tiveden och utgör mellandelen av en enda lång förkastning. 

Holaveden
Ett vidsträckt skogsområde beläget mellan sjöarna Vättern och Sommen i gränslandet mellan Östergötland och Småland. Namnet Holaveden finns dokumenterat år 1296 som Holæuið. Dess förled, Hol-, det fornsvenska ordet för ihålig, ger tillsammans med efterleden -uið (vidher), uttolkningen den djupa skogen. Den som idag färdas genom områdets inre delar på krokiga och backiga vägar förstår till fullo både namnets innebörd och att det var en gränsskog. Den mest betydande färdvägen, som också var Eriksgata, gick mellan Ödeshög och Huskvarna, alltså ungefär samma sträckning som dagens E4. 

Finnveden
Ett av de ursprungliga tolv ”små landen” som idag tillsammans utgör Småland. Finnveden ligger i sydväst, gränsande till det en gång danska Halland. Fortfarande finns många minnen och historier om slag mellan danskar och svenskar här, liksom också om plundringar. 

Namnets förled Finn- kan syfta på ett forntida namn på kringströvande jägare och fiskare. Efterleden -veden har dock sannolikt här istället ett ursprung i ordet hed. I tidig medeltid skrevs namnet Finnheiði, det vill säga Finnheden, vilket mycket väl överensstämmer med topografin i området. Det var för övrigt i dessa trakter de omtalade skoglösa hedarna bredde ut sig vid 1900-talets början. 

Risveden
Ett vidsträckt skogsområde mellan Göta älvs dalgång i väster och sjöarna Mjörn och Anten i öster. Namnet är dokumenterat sedan 1300-talet och skrevs då Rishuidhär. Området utgjorde en gång gräns mellan Sverige och Danmark och det finns otaliga berättelser och sägner om stridigheter mellan de bägge länderna. De avspeglar sig också i geografiska namn som Danskestallet och Jutamossen. En av medeltidens viktigaste färdvägar, den mellan Lödöse och Skara gick genom Risvedens norra delar och fortfarande går det att se spåren av denna gamla led i form av hålvägar på flera ställen. Namnets förled, -Ris, har idag ingen säker uttolkning.

 

 

Författare

Lars Klingström