Ingen har frågat efter kvinnorna

Ur Tidender nr 4 2018: Kvinnorna i skogen och i historien

– Det finns många vita fläckar i svensk historia, men ingen är större än den som omfattar 50 procent av befolkningen. Hittills har ingen bemödat sig att ens fråga efter kvinnorna. Det säger Dick Harrison, historiker och flitig författare, som nu sticker hål på den etablerade myten om kvinnornas osynlighet. 

– NEJ, DET FINNS INTE NÅGRA sakliga skäl till varför kvinnor blivit så negligerade i de historiska källorna, fortsätter han. Det handlar inte om att kvinnor skulle ha saknat inflytande i de historiska skeendena, utan mer om att historietecknarna omedvetet eller medvetet inte nämnt dem. 

Han konstaterar att många utgått från att kvinnor inte hade något att säga till om i det förflutna. 

– Det har förlett många att sträcka ut det tidiga 1900-talets patriarkat, där mannen arbetade och kvinnan skötte kök och barn, till att gälla också medeltid och tidigmodern tid. 

HAN MENAR ATT BILDEN AV det förflutna fortfarande präglas av 1800-talets och det tidiga 1900-talets samhälls- och människouppfattning. Under denna epok blev historia och arkeologi akademiska vetenskaper med institutioner, professurer, tidskrifter, och läromedel som ännu färgar vår syn på det förflutna. 

– Det var vid den tiden som historien huvudsakligen kom att förknippas med kungar, krig och andra manligt genuskodade aktiviteter. Det var också en tid då män mer än någonsin dominerade i regering, riksdag och företag. Det var då som historiens kvinnor glömdes bort. 

Dick Harrison konstaterar att för 1800-talets människor var bilden av kvinnornas maktlöshet – både i deras samtid och dessförinnan – så självklar att man sällan eller aldrig funderade över den eller ifrågasatte den. 

– Sveriges historia var historien om dess konungar. Inte dess drottningar. Lokalhistorien handlade om godsägare, präster, förbipasserande arméer, upprorsledare och en eller annan knekt. När man läser läroböcker och artiklar från decennierna kring år 1900 framstår det förflutna som nära nog enkönat. En starkare bild av ett patriarkat är svårare att tänka sig. 

DICK HARRISON MENAR ATT när vi idag, hundra år senare, fortfarande glömmer halva befolkningens historia så är det med förra sekelskiftets glasögon. Vi varseblir det förflutna genom ett manligt filter som har ytterst lite med det nutida samhället att göra. 

– Vi gör oss därmed en otjänst, säger han. Vår historia är en reservoar av mänskliga erfarenheter som berikar oss om vi väljer att ta dem till oss, inspireras av dem och lära oss av dem. Genom att lyfta in halva befolkningen från kylan har vi allt att vinna och ingenting mer att förlora än fördomar och okunskap. 

Gott om kvinnor som inte fick den plats i historien de förtjänat 

Dick Harrison har i sin forskning ägnat kvinnornas osynlighet i de historiska skeendena stor uppmärksamhet. 

Det spelar ingen roll om man söker i akademiska avhandlingar, i läroböcker eller populärhistoriska tidskrifter. Bilden är överallt densamma: historien är en berättelse om män, företrädesvis medelålders män med makt och inflytande. Partiledare, kungar och vetenskapsmän. Hela vägen tillbaka till vikingatiden, idel manliga storheter som Olof Skötkonung och Ansgar. 

Dick Harrison har funnit att ointresset för kvinnornas roller i samhället i princip gäller alla kvinnor. Alltså inte bara i form av ”vanligt folk” som länge ringaktades av de akademiska historikerna. Ointresset gäller också drottningar, prinsessor och driftiga kvinnor i ledningen för betydande verksamheter. 

– Men, konstaterar han, den historiska blindheten för kvinnor blir uppenbar i samma stund som man dyker ned mot specifika platser och skärskådar deras utveckling över tiden. I de översiktliga beskrivningarna av slott och herrgårdar står männen nästan alltid i centrum, även om det varit deras kvinnor som ärvt egendomarna. Gräver man djupare hittar man ofta starka kvinnor som lätt skulle ha meriterat sig för framträdande platser i historien – om de istället varit av manligt kön. De här uppräknade är bara några av de hittills nästan helt okända kvinnor som förtjänar att uppmärksammas. 

Estrid Sigfastsdotter. Vikingatiden är för de flesta en våldsam tid med oregerliga män stadda på härnadståg i öster och väster. Verkligheten var dock en annan och där fanns också starka kvinnor som vi genom forskningen fått tydliga bilder av. 

En av dem är Estrid Sigfastsdotter, en rik kvinna i 1000-talets Uppland som då höll på att kristnas. Hon anammade entusiastiskt den nya religionen, var gift två gånger, fick flera barn och flyttade runt mellan tre gårdar. Hon har lämnat spår efter sig i ett kloster i Schweiz och mycket tyder på att hon då var på pilgrimsfärd söderut. 

Ingeborg Håkonsdotter var en ung norsk prinsessa och hertiginna som på 1320-talet hade stort inflytande i Sverige, där hennes omyndige son Magnus Eriksson var kung. Hon kontrollerade Axvalls slott och län i Västergötland, norra Halland med borgarna Varberg och Hunehals samt det norska Bohus. Härifrån förde Ingeborg en egen utrikespolitik som gjorde henne till en nagel i ögat på det svenska riks-rådet. Kampen mellan Ingeborg och stormän-nen präglade hela decenniets svenska politik. 

Filippa, dotter till Henrik IV av England, var gift med den svenske unionskungen Erik (”Erik av Pommern”). Denne tillträdde tronen 1412 och kom i praktiken att samregera med Filippa. Medan Erik ofta uppehöll sig i Danmark eller på kontinenten härskade Filippa i Sverige. Hon ledde riksrådens möten och drev in skatter. Åren 1423–1425 var hon regent över hela Norden. Trots sitt stora inflytande är Filippa idag tämligen okänd i Sverige. 

Dorothea av Hohenzollern blev Sveriges drottning 1445 då hon gifte sig med först unionskungen Kristoffer och därefter med Kristian I. Formellt var hon drottning av Sverige ända till 1481. Dorothea var en av medeltidens många färgstarka och maktmedvetna drottningar och hann under sin relativt långa tid vid makten med att utöva ett avsevärt politiskt inflytande. Flera av hennes politiska projekt ledde till allvarliga konflikter och krig. 

På 1700-talet tvingades kvinnorna ta plats. Omkring 200 000 svenska män, nästan hälften av den vuxna manliga befolkningen, dog i Karl XII:s krig, flertalet i olika sjukdomar under de många fälttågen. Att landet överlevde trots denna demografiska åderlåtning berodde på att kvinnor tog männens plats, såväl på bondgårdar som på gods och herrgårdar. Andelen gårdsbruksansvariga sköt i höjden. De kvinn-liga brukspatronerna – som vi idag skulle kalla företagsledare – satte stark prägel på det ekonomiska livet. 

Christina Piper var dotter till en köpman och änka efter den karolinske uppkomlingen Carl Piper som avlidit i fångenskap i Ryssland. Som änka samlade hon på sig egendomar, herresäten och allehanda maktpositioner. Med liv och lust gav hon sig in i tvister och rättsprocesser. De skånska gods hon ägde täckte en yta lika stor som ett mindre tyskt furstendöme. Juvelen i kronan var Andrarums alunbruk, Nordens största brukssamhälle som till och med hade egen valuta. 

Författare

Lars Klingström