Skogshistoriska SällskapetKalhyggesbruk i Norrland tidigare än vi trott

Kalhyggesbruk i Norrland tidigare än vi trott

”Lika oriktigt, som det är att ensidigt hålla på blädning lika förnuftsvidrigt är det att endast vilja förorda trakthuggning”. Så uttrycker sig skogsmannen V. Ålund i Årsskrift från föreningen för skogsvård i Norrland. Året var 1905, en tid då striden mellan kalhuggning och blädning var intensiv i Skogssverige.

Enligt traditionell historieskrivning var det på 1950-talet kalhyggesbruket slog igenom i Sverige. Men det är inte av blädning helt sant. Källmaterial och litteratur från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet visar att kalhyggesbruk tillämpades i norrländska skogar redan vid denna tid.

Vid 1800-talets slut var stora delar av skogarna i Norrland starkt påverkade av dimensionshuggning. De många nya industrierna och ökad efterfrågan på virke från de industriellt utvecklade länderna i Europa gjorde att exploateringen av Sveriges skogar på allvar tog fart vid denna tid. De officiella rekommendationerna vid sekelskiftet uttryckte att dimensionshuggning var den metod som skulle tillämpas. Trots detta var det flera revirförvaltare som började tillämpa kalavverkning med efterföljande skogsodling. Dimensionshuggning och olika former av blädning fortsatte dock att vara de dominerande avverkningsformerna fram till mitten av 1900-talet då kalhyggesbruket fick ett så gott som totalt genomslag.

Diskussionen om blädning kontra kalhyggesbruk var under en lång period ett återkommande ämne inom skogsbruket. I Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift, som var ett av de ledande skogsforumen vid sekelskiftet, var diskussionen kring blädning och kalhuggning intensiv fram till 1927, då den dog ut. En förklaring kan vara att kalhuggning vid denna tid var en så pass vedertagen avverkningsmetod att den inte längre gav upphov till intensiva debatter. Tidpunkten stämmer också överens med tidpunkten för kalhuggningens genombrott i Norrlands kronoparker. Även på Mo och Domsjös skogar tillämpades kalhuggning i större omfattning vid den här tiden. Mauritz Carlgren, bolagets skogsvårdschef under åren 1913–1945, förespråkade kalhuggning och förde många diskussioner kring detta med både Domänverket och Skogsvårdsstyrelsen. Främst handlade de om hyggenas storlek, där Carlgren menade att stora hyggen på 40–50 hektar, inte hade någon större negativ inverkan på möjligheterna till föryngring.

Just föryngringsfrågan var centraL i debatten om skogsbruk under det sena 1800-talet. Det var problemen med skogsföryngring som var den främsta anledningen till att man började tillämpa kalhyggesbruk. Eftersom resultatet av plantering och sådd sällan blev tillfredsställande sökte man lösningar som tillvaratog den naturliga föryngringen. Kalhuggning sågs som en lämplig avverkningsform, men för att säkerställa en jämn fröspridning över hela området var det viktigt att hyggena inte blev alltför stora. I indelningshandlingar från 1893 för en kronopark i Västernorrland ansågs det vara lämpligt med hyggen på 0,5 hektar i granskog och ”något större” än detta i tallskog. År 1927 var arealen för det genomsnittliga hygget i samma kronopark nästan 9 hektar.

På drygt 30 år utökades alltså storleken på kalavverkade områden betydligt. Förespråkarna för kalhuggning menade att metoden var bra för föryngringen medan motståndarna hävdade motsatsen. En förutsättning för att kunna till- lämpa kalhuggning var att det fanns avsättning även för klenare dimensioner, vilket inte alltid var fallet.

De tidiga kalhyggena togs upp i framförallt försumpad granskog eller skog med stark råhumusbildning. Också överårig och skadad skog kalhöggs. Vid sidan av bekymren med återväxt, ansågs granens ökade utbredning på bekostnad av tallen som ett problem eftersom ju tall var det mest eftertraktade trädslaget. Kalhuggning sågs som en lösning genom att man då fick möjlighet att bestämma valet av trädslag.

Hur har då kalhyggesbruket kunnat bli så starkt förknippat med 1950-talet om det kalhöggs i ganska stor omfattning redan innan detta?

Utifrån den mer traditionella historieskrivningen kan man få uppfattningen att omläggningen till kalhyggesbruket skedde över en natt. Så var det dock sannolikt inte. Snarare var det ett resultat av många års utveckling av metoden genom föryngringsförsök, studier av markförhållanden och klimat. Plus många artiklar och säkert hetsiga diskussioner under de årliga exkursionerna för skogsfolket.

Att kalhyggesbruket fick sitt genombrott just 1950 är nog lite av ett konstruerat scenario, en medveten process från skogsbruket och skogsindustriernas sida. Genom att dra en distinkt tidsgräns vid år 1950 försökte man skilja mellan det gamla och det nya. Tiden före 1950 med dess blädning, misslyckade föryngringar och ekonomiska kriser lämnades därhän. Istället gavs plats för framtiden med rationella och effektiva metoder och en standardisering och mekanisering av skogsbruket. Det är dags att slå hål på den schablonmässiga bilden av 1950-talet som kalhuggningens tid!

Författare

Hanna Lundin