Kungar, tsarer och visenter räddade Bialowieza

Ur Tidender nr 3 2019

Skogen i Bialowieza har en fascinerande historia. Inte bara därför att den är den enda som i sitt slag finns kvar, utan också hur den blivit kvar. Det är en historia om kungar och tsarer och ytterst om visenter.

VISENTEN, DEN EUROPEISKA varianten av Bison, har i alla tider varit ett högt skattat jaktvilt. Den är Europas största däggdjur – en vuxen tjur kan väga över 800 kilo – vilket förstås gör den eftertraktad för sitt kött och genom sin storlek också till en utmaning för jägarna.

De första skriftliga källorna av Bialowieza som ett jaktområde är från 1300-talet. Den polske historikern Jan Dlugosz beskriver att Bialowieza redan i början av århundradet var ”ett välorganiserat jaktområde”. Här fanns vägar genom skogen som gjorde det lätt för jägarna att ta sig fram i den och för fotfolket att föra ut de fällda villebråden.

Dlugosz skildrar också två av den polske kungen Wladyslaw Jagiellos besök i Bialowieza i början av 1400-talet. Polen och Litauen var på den tiden förenade i en personalunion och färdvägen mellan Krakow och Vilnius gick via Bialowieza. Det är knappast en djärv gissning att Wladislaw och hans följe övernattade på det jaktslott som fanns här och säkert jagade fler än de båda gånger som Dlugosz berättar om.

NAMNET BIALOWIEZA BETYDER ”det vita tornet”, en historiskt belagd byggnad uppförd redan 1276. Det är sedan länge försvunnet, men ryska myndigheter uppförde i slutet av 1800-talet ett liknande torn för att minna om områdets långa historia. Det står nu i den del av skogen som tillhör Belarus.

Från 1500-talet finns väldokumenterade skildringar om de kungliga jakterna i Biolowieza. Där beskrivs också det jaktslott som var så stort att det kunde rymma kungafamiljerna och hela deras stora entourage.

Kung Zigmunt I jagade här i december 1506 på väg mellan Krakow och Vilnius. Kungliga jakter var på den tiden stora spektakel. Ofta pågick de i flera veckor. Skogen var permanent indelad i sektioner som man spänt nät emellan. Antalet ”jaktbetjänter”, alltså drevkarlar, kunde uppgå till flera hundra.

SEDAN ZIGMUNT I:S SON, Zigmunt August, tagit över tronen skärpte han reglerna kring de kungliga jakterna. I en lag från 1567 utvidgade han uppgifterna för dem som tidigare haft jakt och jakttillsyn som huvuduppgift till att också omfatta tillsyn av själva skogen. De blev alltså ett slags skogvaktare. Han uttryckte tydligt att de skulle försäkra sig om att ”den urtida skogen inte skadas, vare sig vad gäller det jaktbara viltet eller de levande träden av honungstäkt eller vad det vara månde”.

Också en svenskättad kung har gjort avtryck i Bialowieza. Sedan Johan III:s son Sigismund, som ju under ett antal år var kung i både Sverige och Polen, hade avlidit 1632, togs kronan över av hans son, med det kungliga namnet Wladyslaw IV Vasa. Denne såg till att noggrant inventera och infordra uppgifter om de kungliga skogarna. I Bialowiezas fall lät han år 1639 avgränsa den och dela in den i tre huvudområden, innehållande 137 sektioner. Samtidigt reducerades antalet personer som övervakade och skötte kungajakterna. Kvar blev en huvudansvarig ”skogschef” med fyra medhjälpare samt 277 underställda skogvaktare som bodde i byarna i, och utanför skogen.

Wladyslaw IV Vasa lät också tydliggöra adelns och de kyrkliga företrädarnas rättigheter i kungens skogar. Slutligen uppfördes en pampig jaktvilla i Bialowieza för kungens räkning.

SEDAN WLADYSLAW IV AVLIDIT år 1648 vidtog en stormig tid i Polens historia. Hela tre krig utkämpades under en tjugoårsperiod. Såväl ryska som svenska och ungerska arméer tågade genom skogen i Bialowieza vid skilda tillfällen. När det sista kriget tog slut år 1667 var alla byar i Bialowiezas närhet brända och deras marker låg för fäfot. Också Wladyslaw IV:s jaktvilla var förstörd. Den krigiska tiden innebar ett avbrott för de kungliga jaktäventyren i Bialowieza.

Om 1600-talet varit stormigt, så blev det än värre på 1700-talet. Under en period var landet ockuperat av svenskar då Karl XII använde Polen som bas för fälttågen i Ryssland. Också Preussen och Ryssland trängde på. Under andra halvan av århundradet ledde det till att Polen i tre omgångar delades upp och till slut upphörde att vara en självständig nation.

MEN EN KUNG HAR LÄMNAT SPÅR efter sig i Bialowieza även under den här så mörka tiden. Under kung Stanislaw August Poniatowskis regenttid (1765–1795) exploaterades skogen mer än någonsin. Men han såg också till att skogen gavs ett effektivare skydd och utnämnde den till reservat. Vid den här tiden hade visenterna nästan helt utrotats i Europa. Bara i Bialowieza och i Kaukasus fanns det stammar kvar. Fastän inte särskilt jaktintresserad organiserades en jakt för kung Poniatowski år 1784 som är noggrant dokumenterad. Det hade då inte förekommit någon kunglig jakt på 32 år. Man jagade i två dagar och kungen lyckades döda en visent och skada en annan. Slutresultatet blev tre nedlagda visenter, att jämföra med kungajakten 1752 då inte mindre än 42 visenter nedlades.

SEDAN POLEN DELATS FÖR TREDJE GÅNGEN år 1795 blev Bialowieza en del av Ryssland. Under de tre första åren av ryskt styre orsakades större skador både på skogen och visentstammen än vad de tre föregående århundradena tillsammans hade gjort. De regler som tidigare gällt övergavs. Samtliga skogvaktare blev livegna och skänktes till ryska aristokrater och generaler tillsammans med den del av skogen de levde i. Visenterna jagades urskillningslöst. På bara ett årtionde mer än halverades stammen till bara cirka 200 djur.

Men efter de första, förfärliga åren i rysk ägo vaknade medvetandet även hos ryssarna om Bialowiezaskogens stora värde. Tsar Alexander I återinförde reservatsbestämmelserna i början av 1800-talet och anställde folk som skulle se till att visenterna inte tjuvjagades.

EFTER KRIM-KRIGET (1853–56) tog tsar Alexan der II år 1860 initiativet till att bjuda ett antal europeiska statschefer till visentjakt i Bialowieza. Det var ett led i Rysslands strävan att bryta den isolering som landet befann sig i. Initiativet blev en framgång och en inledning till att Ryssland kunde börja återta sin förlorade prestige i Europa.

År 1888 övergick skogen från ryska staten till att bli tsar Alexander III:s privata egendom. Denne var mycket jaktintresserad och lät uppföra ett pampigt slott där de tidigare jaktvillorna stått. Han och hans familj vistades i Bialowieza frekvent, där de bjöd vänner och utländska potentater på storslagna jakter med vidhängande festligheter.

FÖRSTA VÄRLDSKRIGET BLEV en katastrof för skogen i Bialowieza. Sedan tyskarna avancerat österut tog de över skogen och började omgående exploatera dess tillgångar. Tre sågverk anlades och en järnväg byggdes genom skogen. Den sista kvarvarande visenten sköts av en tjuvjägare år 1919.

Sedan den polska staten återupprättats efter första världskriget utnämndes skogen till nationalpark år 1921. Detta hade nu inte någon betydelse när andra världskriget drog igång 18 senare. Som ett resultat av Molotov-Ribbentrop-pakten delades Polen mellan Ryssland och Tyskland. Bialowieza hamnade i den ryska intressesfären. Den polska befolkningen deporterades till Sibirien och ersattes av ryssar. Detta varade dock bara till dess Tyskland anföll Ryssland två år senare. Bialowieza hamnade i tyskarnas händer vilket innebar att de ryssar som flyttat dit i sin tur kördes bort. Plus att man genomförde massavrättningar på judar och partisaner och deporterade kvinnor och barn till koncentrationslägren.

Skälet till den barbariska framfarten var att Bialowieza hade utsetts till den plats där Herrman Göring skulle förverkliga sina stortyska planer på världens största jaktpark och där den europiska uroxen skulle återskapas. (Se särskild artikel.)

DET STÅR FULLT KLART ATT det är något av ett under att den här skogen klarat alla de påfrestningar som människan utsatt den för genom århundradena.

Klart är också att Bialowieza idag till fullo lever upp till sin status som världsarv.

Författare

Lars Klingström