Kvinnligt och manligt i det gamla bondesamhället

Ur Tidender nr 4 2018: Kvinnorna i skogen och i historien

I alla kulturer finns föreställningar om vad en riktig man och en riktig kvinna kan och bör göra – och absolut inte bör göra. I det gamla bondesamhället var uppdelningen i manliga och kvinnliga sysslor mycket tydlig. Än idag finns rester av denna syn kvar och präglar attityderna till olika arbetsuppgifter. 

PÅ VARJE GÅRD FANNS I FORNA TIDER en klar uppfattning om vem som skulle utföra de olika sysslorna: Man eller kvinna. Eller barn och åldringar. 

Det manliga arbetet hade högst status. Det var geografiskt och fysiskt förknippat med arbete utanför gårdscentrum: Åkerbruk och vinterarbete i skogen. 

Kvinnornas arbetsuppgifter var knutna till gårdens centrum. Förutom barn och hushåll inbegrep det också att ha huvudansvaret för gårdens djur: kor, får, getter och höns. Undantaget från denna oskrivna regel var hästen som tillhörde den manliga sfären. 

Det var kvinnor som utfodrade djuren. Det var också de som mjölkade dem och som i nästa steg tillverkade lagringsbara produkter av mjölken. Smör och ost var viktiga födoämnen och en förutsättning för att gårdens invånare skulle kunna livnära sig den kommande vintern. 

MÄNNENS OCH KVINNORNAS OLIKA ROLLER i hushållet vållade förmodligen aldrig några diskussioner eller ifrågasättanden. Det var en kod som överfördes från generation till generation och som togs för given. Inte förrän förhållandena i samhället förbättrats så pass att inte all vaken tid gick åt till arbete för att klara livets nödtorft, fick man mer tid att fundera över varför det var som det var. Då är vi framme vid 1900-talet. Det var vid den tiden som kvinnans roll i relation till mannen på allvar började diskuteras. Det var då som kvinnor efter mycket motstånd äntligen blev fullvärdiga samhällsmedlemmar och till och med fick rösträtt. 

Men innan dess satt de här könsrollerna som fastgjutna i människors medvetande. Om det av någon anledning inte fanns en individ med rätt ”kodning” för en viss arbetsuppgift att tillgå fick någon annan i hushållet utföra den. Det vill säga, någon av kvinnligt kön. 

FÖR MÄN VAR DET ENLIGT DE RÅDANDE normerna i princip inte möjligt att utföra ett arbete som traditionellt var att betrakta som kvinnligt. Det hotade bilden av hans manlighet. En riktig karl satte ogärna sin fot i ladugården för att mjölka eller utfodra höns eftersom det var deklasserande att utföra en så etablerad kvinnosyssla. 

Denna syn förändrades inte förrän mjölkmaskinerna gjorde sitt inträde i ladugårdarna på 1920-talet. Då blev det allmänt accepterat att även män – som de teknikens herrar de är – kunde befatta sig med kvinnosysslan mjölkning. 

Det finns också ett åldersperspektiv med i den här bilden. När en man blivit tillräckligt gammal och av sin omgivning inte längre sågs som en ”riktig karl” kunde han utan att känna sig förnedrad också ta sig an kvinnouppgifter. 

Någon motsvarighet till detta manliga motstånd mot att utföra kvinnliga arbetsuppgifter fanns inte hos kvinnorna. Bilden av kvinnan som kvinna hotades inte att de utförde typiskt manliga sysslor. Kvinnors arbete blev därmed gränsöverskridande och kunde omfatta i stort sett alla förekommande sysslor på en gård om situationen så krävde det. Vilket den ofta gjorde. 

DÄREMOT FANNS DET FORTFARANDE ett slags språkligt tabu. Då en kvinna utförde en manligt kodad arbetsuppgift framställdes det oftast med en viss reservation. Hon var ju trots allt inte en man. Exempelvis plöjde hon inte. Hon hjälpte till med plöjningen. Eller med något annat typiskt manligt arbete. Därmed menandes att även om hon gjorde en fullgod insats så var den ändå inte lika god som den som hennes man gjorde. 

I det gamla bondesamhället delades de marker som tillhörde gårdarna upp i inägor och utmarker. Inägorna bestod av åkrar och ängar. De var alltid hägnade för att hindra både egna kreatur och vilda djur från att beta på dem. Som det hörs på namnet låg utmarkerna utanför inägorna. Under första halvan av betessäsongen, fram till i juli, skedde allt bete på utmarkerna. Sedan ängarna på inägorna slagits och höet bärgats släpptes djuren in på efterbete. 

På utmarkerna fanns inga hägnader. Kreaturen betade fritt i skogen på utmarken. Barn och gamlingar sattes att valla dem och hålla dem under uppsikt för att de inte skulle villa bort sig och för att skydda dem mot rovdjur. 

DET VAR OFTAST KVINNOR SOM skötte lövtäkten på utmarkerna och som fagade hagarna, det vill säga räfsade ihop nedfallna kvistar och fjolårslöv, för att gynna örtfloran. Dock ofta tillsammans med andra medlemmar i hushållet av båda könen och i olika ålder. 

Söder om Dalälven, utom i slättbygderna, låg all hagmark på utmarken. Exempelvis var all skogsmark på småländska höglandet indelad i större eller mindre hagar. Norr om Dalälven sommarbetade kreaturen på fäbodar belägna på utmarkerna långt ifrån hemgården. 

Fäbodarna sköttes oftast av unga kvinnor, inte sällan med hjälp av barn och äldre. Det var kvinnorna som hade huvudansvaret för att kärna smör och tillverka ost. 

Kvinnor identifierades genom sina män

Det finns fler aspekter på manligt och kvinnligt i historien. Fram till sekelskiftet 1900, och så långt tillbaka som det finns skriftligt källmaterial, alltså ner i medeltid, var huvudregeln att gifta kvinnor helt relaterades till sina män. 

KVINNANS SOCIALA position var beroende av mannens. Det var hans yrke och hans sociala ställning, som gav identitet till hustrun. Kvinnor omnämns ofta bara som till exempel, Bonden Olof Erikssons hustru, utan att nämna hennes riktiga namn. Kyrkböckerna utgör dock ett undantag. 

LIKA TYDLIGT VAR ATT en kvinna behövde uppnå änke-status, för att självständigt kunna företräda en gård, ett hantverk eller en affärsrörelse. Gifte hon om sig förlorade hon automatiskt den möjligheten. Hennes egendom och hon själv kom under den nye mannens förmyndarskap. Den gård som hon ärvt blev hans. 

ATT KVINNAN PÅ DET HÄR sätt identifierades med sin äkta man levde kvar långt in på 1900-talet. I vissa kretsar ända fram till mitten av seklet. Alla idag medelålders personer känner igen titlar som doktorinnan, professorskan och liknande. Idag lär det knappast finna några kvinnor som skulle acceptera att på det sättet identifieras genom sina respektive mäns titlar. 

FÖRESTÄLLNINGARNA OM vad som är kvinnliga respektive manliga arbetsuppgifter är idag betydligt vagare än de en gång var. Men fortfarande återstår mycket, inte minst vad gäller löner. Det är ännu långt till dess principen ”lika lön för lika arbete” kan anses genomförd. 

 

Författare

Örjan Kardell