Skogshistoriska SällskapetMållångstuga i Hälsingland: Livligt besökt gästgiveri mitt i ödemarken

Mållångstuga i Hälsingland: Livligt besökt gästgiveri mitt i ödemarken

Skogshistoriska Sällskapets exkursion till Alfta-bygden 29 augusti 2013

Vid den ödsligt belägna Mållångstuga i västra i Hälsingland finns ingenting som leder tankarna till att där kan ha legat ett livligt frekventerat gästgiveri. Men denna gamla finnskog ruvar på en historia som är svår att fånga med dagens referenser. Här hade frusna sjöar och vinterleder en gång samma roll som asfalterade vägar idag har.

Mållångstuga ligger på ett näs i sjön Mållången, några mil söder om Alfta. I de här trakterna slog sig finnar från Savolax i östra Finland ner vid slutet av 1500-talet. De flydde från klubbekriget och de eländiga förhållanden som ”lilla istiden” orsakade. Men Mållångstugas historia är betydligt äldre än så.

Det finns uppgifter om att människor bodde här redan på 1300-talet. Och ingenting motsäger att platsen är ännu äldre. Här gick en av de få färdvägarna mellan södra och norra Sverige genom vad som i ordets mest bokstavliga mening, då måste ha framstått som ändlösa skogar.

En annan färdväg gick från kusten och vidare västerut mot Dalarna och Norge där Nidaros (Trondheim) var en livligt besökt vallfartsort under tidig medeltid.

Ordet färdväg har nu inte mer än efterleden gemensamt med dagens ”väg”. Den tidens vägar var sällan mer än en stigar. Och de som färdades gjorde det till fots. Skulle något transporteras handlade det uteslutande om slädforor vintertid då isarna på sjöarna bar. Och då krävdes att det också fanns ställen där man kunde övernatta och vila under den ansträngande färden.

– Det är just som gästgiveri som Mållångstuga först omnämns, berättar Göte Rösth, som är barnfödd på Mållångstuga. Men tyvärr är den tidiga historien dunkel, eftersom alla handlingar som skulle kunna bringa bättre klarhet försvann vid en brand 1733.

Dock finns en sägen om att kung Birger Magnusson i början av 1300-talet lät anlägga rastställen längs pilgrimsleden mot Norge, och ett av dem skulle vara just Mållångstuga.

Under första hälften av 1600-talet blev Mållångstuga skattlagt, samtidigt som man fick gästgiverifrihet, vilket innebar skattefrihet.

På 1700-talet växte det också fram gruvor och järnbruk i de här skogarna. Vid Dalsfors, belägen vid grannsjön Amungens norra ände, hade man hittat järnmalm och 1726 gavs privilegium för att anlägga en stångjärnshammare på platsen. Också i sjöns andra ände inleddes järnhantering i den ort, som efter grundaren Anders Svab, än idag heter Svabensverk.

– Det här ökade förstås trafiken förbi Mållångstuga, säger Göte Rösth. Det färdiga järnet drogs vintertid över sjöarna Amungen, Fläten och Mållången för vidare transport via Bollnäs och sjön Bergviken ner till Söderhamn.

– Man kan få en uppfattning om resandeströmmen av en notering från 1752 då det fanns stallar med plats för över 60 hästar på Mållångstuga. Och att så många stallplatser verkligen behövdes ibland vet vi till exempel av uppgifter om hur det gick till när Alftabönderna skulle betala sitt kronotiende till Upsala Akademi. Det gjorde man i form av säd och för att transportera denna säd krävdes 60 hästforor. Första nattstoppet på den långa vägen gjorde man just i Mållångstuga.

Götes mormors mor har minnen av gästgiveriet innan landsvägen byggdes i slutet av 1800-talet.

– Hennes pappa var smed och hon berättade om hur forbönderna samlades i smedjan för att pokulera och säkert också supa. Smedjan fanns kvar när jag var liten och även namnet på den: Gubbatäppan.

Som framgår av artikeln om Riksdagsman Jon Eriksson, förblev Mållångstuga ett enskilt skattehemman ända till 1880 då såldes till Kopparfors-Hofors och senare till Korsnäs-Marma.

Göte har själv minnen från tiden innan vägen till Alfta byggdes.

– Jag gick i skola i Skräddrabo dit det var en dryg halvmil över isen – men när den inte bar fick jag gå 13 kilometer över skogen. Många av mina skolkamrater var inackorderade i Skräddrabo, men jag ville hem varje dag. Å andra sidan gick nog totalt inte mer än fyra år i skola.

– Det var också spännande om vårarna när flottarna kom och förde med sig nyheter om vad som hänt i bygden. Samma sak efter jul när alla hästkörare som skulle upp på drivningarna kom förbi.

Själv blev Göte skogen trogen i sitt yrkesval. Han blev skogvaktare i Korsnäs AB med kontor i Skräddrabo. Han lyckades också köpa tillbaka Mållångstuga och förvandla det till ett attraktivt sommarboende. Sorgligt nog brann hela fastigheten för fem år sedan helt oförklarligt.

– Vi byggde upp allt igen, berättar han. Det blev fina hus men tyvärr går ju inte den gamla atmosfären att återskapa.

Nu har sonen Johnny tagit över och håller de gamla åkermarkerna öppna med hjälp av Hälsingefår – en urgammal ras som vore värd en egen historia den också.

Författare

Lars Klingström

Mållångstuga i Hälsingland: Livligt besökt gästgiveri mitt i ödemarken

Fakta