Mänskliga aktiviteter snabbade på den naturliga försurningen med flera tusen år

På 1960-talet kom de första signalerna om att något inte stod rätt till med skogarna i gränslandet mellan Polen, Tjeckoslovakien och Östtyskland. Tjugo år senare brakade det loss och ”skogsdöden” blev 1980-talets största miljöfråga. Peringe Grennfelt, tidigare forskningschef vid IVL, Svenska Miljöinstitutet, har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att fastställa sambanden mellan försurning och dess påverkan på skogsmarken.

I SKOGSOMRÅDEN SOM Erzgebirge och Riesengebirge i gränstrakterna mellan Östtyskland, Tjeckoslovakien och Polen fanns mer eller mindre döda skogar på tiotusentals hektar. Boven i dramat identifierades som de koleldade kraftverken och deras enorma utsläpp av svaveldioxid.

– De svåra skadorna var dock inte något man talade om offentligt i det forna östblocket, säger Peringe Grennfelt. Och i väst var de i stort sett okända.

Det var Svante Odén, professor i marklära och ekokemi vid dåvarande Lantbrukshögskolan, som först larmade om vad som höll på att hända. I en DN-artikel år 1967 visade han att nederbörden i Europa under en 20-årsperiod gradvis försurats. Regnens pH-värde hade på många håll sjunkit till under 4,7. Artikeln blev en väckarklocka och startskottet för det miljöarbete som nästan omgående drogs igång i både Sverige och flera andra länder. Här hemma startade IVL år 1966 och tidigt fanns transporten av föroreningar och det sura regnet bland arbetsuppgifterna. Naturvårdsverket bildades året därpå.

DETTA VAR ALLTSÅ FÖR ETT HALVT SEKEL SEDAN. Men man får gå tillbaka ytterligare ett sekel, till industrialismens barndom för att finna källorna till försurningsproblemet. Det var ju då som användningen av stenkol tog fart. Och efter andra världskriget expanderade Europas industrier – och med dem också behovet av energi. Ända fram till 1960-talet var stenkol den dominerande energikällan. Därefter kom oljan, vilket inte minskade problemet. Dålig, eller nästan obefintlig, rening gjorde att utsläppen av svaveldioxid var omfattande. I Centraleuropa gjordes skorstenarna allt högre för att minska rökgasernas påverkan i industriernas närområden. Istället kom utsläppen bland annat att drabba Norden.

Samtidigt ökade både bilismen och flygtrafiken. Bilarna saknade alla former av avgasrening vilket innebar stora utsläpp av koloxid, kvävedioxider, kolväten och partiklar. Effekterna av alla dessa utsläpp märktes tydligt i ett land som Sverige med sin dåligt buffrande berggrund.

VID DEN STORA FN-KONFERENSEN i Stockholm 1972 varnade Sverige för att sjöarna i landet blev allt surare. Detta noterades – men några konkreta åtgärder ledde det inte till.

– Även om skogarna i dåvarande Västtyskland inte drabbats så hårt, var det därifrån som det stora larmet om skogsdöden kom på 1980-talet, säger Peringe Grennfelt. Då vände opinionen. Skogsdöden blev decenniets största miljöfråga.

Skogsforskarna framhöll att det handlade om den största skogsförstöringen sedan istiden. En omfattande undersökning av skogarnas hälsotillstånd i Västtyskland visade 1984 att 55 procent av träden hade utglesade trädkronor.

Oron kring skogarnas hälsotillstånd i Sverige ökade vid samma tid och fick till följd att stora forskningsinsatser drogs igång. År 1985 rapporterades att 700 000 hektar skog i främst sydvästra Sverige befann sig i den svåraste skadeklassen av kronutglesning.

– Samtidigt ansågs metodiken för att hantera problemet trubbig. Orsakerna till kronutglesningen kunde vara flera.

DOCK VAR ORON NU STOR FÖR DEN försurning som otvetydigt ägde rum. Stora sjökalkningsprojekt drogs igång i de områden där problemen var störst.

Runt Gårdsjön, strax öster om Stenungsund i Bohuslän etablerades år 1991 det så kallade Takprojektet. Sjutusen kvadratmeter gransluttning försågs med ett tak som förhindrade den sura nederbörden från att nå marken.

– Syftet var att öka kunskaperna om vad som händer med skog, mark och vatten när ett försurat ekosystem som utsatts för decenniers nedfall får en möjlighet att återhämta sig. Hur snabbt skulle ekosystemen reagera? Skulle det ske inom några år eller ta många årtionden.

Försöket pågick i tio år under stor medial uppmärksamhet. Resultaten visade bland annat att nedströms liggande sjöar och vattendrag skulle behöva kalkning under lång tid framöver.

– Det gav också underlag för att utveckla modeller för hur lång tid det tar för försurade marker att återhämta sig, säger Peringe Grennfelt.

ETT ANNAT LÅNGSIKTIGT PROJEKT ÄR Krondroppsnätet som pågått sedan 1985. Dess huvudsyfte är att övervaka nedfall och markvattenkemi i skogen. Projektet har nu löpt i 30 år. Många frågor har besvarats, andra kvarstår och nya har tillkommit. Krondroppsnätet anses idag lika viktigt som då det startades.

Peringe Grennfelt representerade under 30 år Sverige i FN:s Luftvårdskonvention. I denna samarbetar Europa, USA, Kanada samt länderna i Kaukasus och Centralasien för att minska utsläppen av långväga transporterade luftföroreningar.

– Konventionen bildades sedan svenska och norska forskare på 1970-talet kunde visa på tydliga samband mellan utsläpp av svavelföreningar i Centraleuropa och försurade sjöar i Skandinavien.

I åtta olika protokoll har flertalet berörda länder åtagit sig att begränsa utsläppen av bland annat svavel, kväveoxider, tungmetaller och flyktiga organiska föreningar.

– ARBETET HAR VARIT FRAMGÅNGSRIKT, konstaterar Peringe Grennfelt. Utsläppen av svaveldioxid i Europa har minskat kraftigt under de senaste decennierna. Sedan 1990 har nedfallet av svavel minskat med drygt 80 procent. Utsläppen av kväveoxider har också minskat – men inte alls i samma grad. Och behovet av att kalka vissa sjöar kommer att bestå länge.

Sveriges skogsmarker, sjöar och vattendrag är naturligt sura. Med tiden blir de också allt surare.

– Men mänskliga aktiviteter snabbade på utvecklingen med flera tusen år.

Författare

Hans-Jöran Hildingsson och Lars Klingström