Norrbyskär: Vågad satsning på karga öar i Bottenviken

Ur Tidender nr 3 2019

På några kala skär utanför Västerbottenskusten skapade industrimannen Frans Kempe inte bara ett av Europas största sågverk utan också ett helt samhälle – ett idealsamhälle. Historien om Norrbyskär är fascinerande.

BAKGRUNDEN TILL DEN vågade satsningen är också fascinerande. Det är historien om hur en driftig man i den första vågen av industrialister lade grunden till något som hans söner utvecklade till ett av Sveriges största skogsföretag.

Historien börjar med Johan Carl Kempe som var född i Stralsund i norra Tyskland. Familjen var svensk men hade bott där i generationer. Bara 20 år gammal kom J.C. som han oftast kallas, till Sverige och fick anställning i handelsfirman Wikner i Härnösand. Efter att ha gift sig med ägarens dotter blev han snart själv ägare till företaget.

Det här var vid den tid då efterfrågan på trävaror hade börjat skjuta fart ute i Europa. J.C. såg möjligheterna och började investera i sågverk. Bland annat förvärvade han Mo vattensåg och en lastageplats vid Moälvens mynning utanför Örnsköldsvik. Mo var då en ganska liten såg med bara ett tiotal anställda, men efter en brand 1853, byggdes den upp och fick väsentligt högre kapacitet. Dess lönsamhet var god, och förtjänsterna använde J.C. till att köpa skog och avverkningsrätter, rensa flottleder och investera i fler anläggningar.

NÄR DE FÖRSTA ÅNGSÅGARNA BÖRJADE byggas i Norrland i början av 1850-talet, var J.C. Kempe till en början tveksam. Driftsäkerheten hade dittills inte varit den bästa. Men snart övertygades han om den nya teknikens förtjänster och lät bygga en ångsåg i Söråker som nästan direkt producerade mer än vattensågen i Mo.

När J.C. avled år 1872 tog sönerna Frans och Seth över. Bolaget Mo & Domsjö bildades av de företag som etablerats i trakten av Örnsköldsvik. De båda bröderna fortsatte expansionen och var i slutet av 1800-talet Sveriges största sågverksägare. Sedan de också byggt tre sulfitfabriker och så småningom också en sulfatfabrik var deras företag landets näst största skogsföretag och hade 1 400 anställda.

BLAND DE SÅGVERK DE KÖPTE i slutet av 1800-talet fanns den lilla vattensågen Håknäs i Öreälven. Det verkliga skälet till förvärvet var de avverkningsrätter som sågen ägde. Men istället för att bygga ut beslutade sig Frans Kempe för att bygga ett helt nytt sågverk – på ön Norr byskär strax utanför Öreälvens mynning. Det var utan tvekan ett djärvt projekt. Norrbyskär var ju bara några kala öar, en dryg kilometer ute i Bottenviken.

Ett besök på öarna 1890 födde en idé i hans huvud: Där skulle det vara möjligt att bygga ett sågverk och samtidigt skapa ett helt nytt mönstersamhälle.

Skären köptes av byamännen i Norrbyn. Priset för dem var tiotusen kronor. Byamännen tyckte nog att de gjort en mycket bra affär, en lantmätare hade ju redan 1821 klassat skären som ”värdelösa”.

År 1894 stängdes sågen i Mo. All sågutrustning monterades ned och började flyttas till Norrbyskär. Till och med namnet fick följa med. Den nya sågen på Norrbyskär hette Mo. De anställda erbjöds också att följa med för att delta i uppbyggnaden av sågen och det helt nya samhälle de skulle bo i.

I TIDENS PERSPEKTIV VAR DET ETT verkligt mönstersamhälle som växte fram. Frans Kempe var medveten om att för att locka sina anställda att bosätta sig på ett så isolerat ställe som Norrbyskär måste de erbjuda något extra. Här uppfördes nu bostadshus med bra standard, affärer och skola. Liksom sin bror, Seth, ägare  till Robertsfors bruk, månade Frans om sina anställdas och deras familjers sociala trygghet. Bolaget erbjöd fri bostad med elektriskt ljus, ved för uppvärmning och upplöjt potatisland. Här etablerades sjukkassa, nödkassa och pensionskassa. De anställda hade fri tillgång till sjuksköterska och barnmorska. En kontrakterad läkare besökte ön en gång i veckan. Här byggdes badhus, bagarstugor, tvättstugor och snickeriverkstäder med tillgång till material till möbler. Mjölk kom dagligen från fastlandet. På söndagarna ordnades kyrkskjuts in till Hörnefors. Så småningom byggdes också en kyrka på Norrbyskär som blev en egen församling.

SÅGVERKETS ANSTÄLLDA HADE ALLTSÅ förmåner som gick långt utöver vad andra industrier erbjöd. Men företaget ställde också motkrav. Man förväntade sig fullständig lojalitet med sin arbetsgivare. Frans Kempe var också negativ till fackföreningar, men trots det motsatte han sig inte arbetarnas rätt att strejka.

Verksamheten på Norrbyskär nådde sin kulmen under 1920-talet då närmare 1 400 personer var bosatta där. Men i början av 1930-talet blev det kärvare. Konjunkturen vek, konkurrensen ökade och det rådde brist på grov tall. Trots detta kunde sågen fortsatt drivas lönsamt. Efter andra världskriget gick det dock allt sämre. Mo och Domsjös intentioner i det läget var att koncentrera sågverksamheten till Örnsköldsvik. Man drog ner på investeringar och underhåll vilket gjorde att sågen på Norr byskär snart blev omodern och tappade konkur renskraft gentemot de moderna cirkelsågverken. Personalen insåg vad som var på gång, vilket ledde till en kraftig utflyttning från öarna.

Det tidiga 1950-talets högkonjunktur gjorde dock att sågen kunde vara igång ända till i augusti 1952. De sista plankorna lastades ut från skären året därpå. De flesta anställda kunde omplaceras inom företaget. Utflyttningen från skären blev därmed så gott som total.

Länge stod Norrbyskär nästan öde. Kajerna underhölls inte och och ön präglades vartefter åren gick av ett på många ställen nästan spöklikt förfall. Men så småningom fick västerbottningarna upp ögonen för öarnas potentialer. Bostadshusen renoverades och ruttnande kajer revs. Idag är det forna industrisamhället Norrbyskär en idyllisk sommarö som varje år lockar tiotusentals besökare som vill ta del av den unika miljön.

Författare

Erik Valinger