Norrländska cykelstigar

Genom de senaste århundradenas malmfyndigheter samt skogens ökade ekonomiska värde sedan mitten av 1800-talet försökte den svenska staten att främja en jordbrukskolonisation av nybyggare i nordligaste Sverige.. Men Lappmarksplakaten till trots – som ju utlovade skattelättnader och frihet från soldattjänst för de som bosatte sig i ödemarkerna – förblev Norrland glest befolkat.

Vid 1900-talets början hade Norrbotten 1,4 invånare/km², en mycket blygsam siffra. Bosätt- ningarna var koncentrerade till kusten samt till de stora älvdalarna, Torne-, Kalix-, Luleå- och Piteåälv som också landsvägarna följde. Förbindelserna mellan älvdalarna var få och behovet av utfartsvägar från nybyggen och byar var vid denna tid mycket stort.

För den tidiga exploateringsfasen krävdes egentligen inga vägar. Skogen höggs om vintern då timret kunde fraktas med häst och släde till avlägg på frusna älvar och bäckar för vidare flott- ning ned till sågverken vid kusten. Men under tidigt 1900-tal förändrades synen på skogsbrukandet. Domänverket bevakade inte endast skogen mot otillåten huggning och jakt utan de skulle också förvalta skogen. Skogsskötsel skulle öka skogsbrukets avkastning och säkra tillgången på den värdefulla råvaran inför framtiden. Ett komplement till flottningen behövdes alltså, ett vägnät som gjorde det möjligt för Domänverkets tjänstemän och skogsarbetare att ta sig ut på skogen även under sommarhalvåret för att bland annat dika, plantera och gallra. Till att börja med anlades spångade stigar på Domänverkets marker men med tiden blev de så kallade cykelstigarna allt vanligare.

De allra flesta cykelstigar verkar ha byggts redan under 1920- och 1930-talen, som ett resultat av lokala transportbehov för flottning och skogsarbete. Många av cykelstigsprojekten utfördes, liksom andra vägbyggnationer, under 1930-talets ekonomiska depressioner såsom nödhjälpsarbeten. Det var arbeten finansierade av staten för att bistå en nödlidande befolkning. År 1937 uppmärksammades cykelstigarna för första gången på statlig nivå i och med den motion som presenterades för riksdagen. Bakom motionen stod tre riksdagsmän, alla kända för uppdrag gällande skogsbygdens och glesbygdens problem. De ansåg att staten borde utreda denna vägform närmare. Kanske kunde cykelstigarna vara lösningen på Norrlands kommunikationsproblem?

En utredning tillsattes där de två byråcheferna från Domänverket samt Väg och vattenbyggnadsstyrelsen fick i uppdrag att undersöka behovet av cykelstigar över landet. De kom fram till att sådana hade många fördelar, bland annat ansågs de underlätta transporter för både skogsarbetare och skogstjänstemän såväl som för lokalbefolkningen. Släckning av skogsbränder vid denna tid var till stor del beroende av hur fort släckningsmanskapet kunde ta sig ut till brandplatsen och cykelstigarna ansågs kunna förkorta restiden avsevärt.

Kronojägarna ute på distrikten fick till uppgift att upprätta så kallade cykelstigsplaner över objekt de önskade att anlägga. Planerna innehöll handritade kartor över cykelstigarnas planerade sträckning, kostnadsberäkningar samt uppgifter om skogsarealer och antal nybyggen som cykelstigarna skulle komma att betjäna. De cykelstigar som överjäg- mästarna ansåg vara av särskild betydelse för skogsbruket samt lokalbefolkningen godkändes och anläggningsarbetet påbörjades. Arbetarna fick mycket utförliga arbetsbeskrivningar som noggrant beskrev hur cykelstigen skulle anläggas på olika typer av mark.

År 1941 planerade Norrbottens länsstyrelse att 3532 km cykelstig skulle anläggas i länet de kommande tre åren. Detta skall ses mot bakgrund av att det år 1937 redan fanns omkring 660 km cykelstig i länet. Hur många av de planerade cykelstigarna från 1941 som faktiskt blev verklighet, har vi idag ingen kunskap om. Vad vi däremot vet är att cykelstigsbyggnationen avtog i och med massbilismens intåg och utbygg- naden av skogs- och landsvägar under 1950- och 1960-talen. Idag finns endast fragmenterade cykelstigsrester kvar som ett minne över svunna tider.

Författare

Anna-Maria Rautio