Skogshistoriska SällskapetRiksdagsman Jon Eriksson räddade Alftaböndernas skog från brukets klor

Riksdagsman Jon Eriksson räddade Alftaböndernas skog från brukets klor

Under första halvan av 1700-talet blev kolved och timmer eftertraktade handelsvaror i Hälsingland. Hyttor, masugnar och hammare etablerades bland annat i Svabensverk, Voxna och Dalfors. Det senare låg mindre än två mil från Mållångstuga och brukspatron Dahl på Dalfors kastade lystna blickar på hemmanen i Alfta södra finnskog.

Dahl skrev till Kommerskollegium och hävdade att skogen i själva verket var en kronoallmänning och han behövde den till ”brukets understöd”. Han var villig att lösa in de, som han skrev, små hemmanen och deponerade 150 riksdaler silvermynt för ädamålet.

När Alfta-bönderna fick kännedom om detta utsåg de riksdagsman Jon Eriksson att föra deras talan. Denne var gift med gästgivardottern Ella Olofsdotter från Mållångstuga, och hade alltså all anledning att engagera sig i fallet.

Vid riksdagen 1752 pläderade han för Alftaböndernas sak. Jon Eriksson kunde bevisa att de aktuella fastigheterna var skattehemman, sedan länge inskrivna i jordeböckerna. Han hävdade också att bönderna var rättmätiga ägare till sina gårdar och att de måtte tillerkännas 3 000 riksdaler i ersättning för rättegångskostnaderna.

Det framgick tydligt att Patron Dahl hade duperat Kommerskollegium. Regeringen gav Alftabönderna rätt.

Men brukspatronen lät sig inte nedslås utan gjorde ett nytt försök. Han gick till Bergskollegium, det vill säga bruksidkarnas egen intresseorganisation, och förmådde denna att förklara de aktuella skogarna som kronoallmänning. Brukskollegium gick på hans bluff och lät meddela att skogarna tilldelades Dalfors bruk som recognitionsskog mot en avgift av 120 daler silvermynt och 20 öre per år.

Detta beslut meddelades i tysthet 1765 innan utslaget till böndernas fördel hade kommit.

Jon Eriksson bestred Bergskollegiums beslut. Riksdagen kunde slutligen upphäva det med motiv att beslutet fattats utan att höra motparten.

Mycket tyder på att Jon Eriksson hade stöd av kungen under de åtta år det tog innan det slutliga avgörandet kom till Alftaböndernas förmån 1770.

Men brukspatron Dahl kunde ända inte hålla sig ifrån Alftaskogarna. Han lät där olovligen avverka 500 stora timmerträd. Tilltaget upptäcktes förstås och i den process som det resulterade i tillerkändes bönderna 550 kilo tackjärn som kompensation.

Ett envist rykte säger att en del av det järnet idag finns i järnflaggan på Alfta kyrka som vid den här tiden var under uppförande.

Men utan tvekan hade alftaböndernas rättmätigt ägda skogar kommit i Dalfors bruks ägo om inte Jon Eriksson pläderat för deras sak i riksdagen.

Författare

Gösta Edholm