Skandinaviska skogsarbetare dominerade då Nordamerikas skogar exploaterades

För lite drygt hundra år sedan var Chicago Sveriges ”andra stad” näst efter Stockholm. Där bodde då cirka 100 000 utvandrade svenskar. Under åren 1850 till 1930 utvandrade 20 procent av Sveriges befolkning. Många sökte sig till de stora skogsavverkningar som inletts på 1860-talet. Sedan följde de med timmerfronten västerut ända tills den nådde de mäktiga skogarna vid Stillahavskusten.

En del i reseberättelsen På tur i fjärran västern, Tidender nr 4 2017.

KULMEN FÖR UTVANDRINGEN inträffade år 1880 då hela 300 000 människor sökte sig till USA och Kanada. Det var alltså innan Sverige industrialiserades och urbaniserades och innebar att majoriteten kom från landsbygden. De flesta av dem kom från gårdar där skogsbruk ofta utgjorde en del av männens vintersysslor. I Amerika var det många av dessa svenskar som letade sig upp till delstaterna runt de stora sjöarna. Där var det på den tiden lätt att hitta arbete i skogen.

Skogsavverkningar hade kommit igång längs Atlantkusten redan efter den amerikanska självständighetsförklaringen 1776. Men knappt hundra år senare hade man blivit tvungen att se sig om efter nya skogar. De hittade man dels i Pennsylvania, men framförallt runt de stora sjöarna – i Michigan, Wisconsin och Minnesota.

EFTER INBÖRDESKRIGETS SLUT 1865 kom verksamheten igång. Den underhållande historikern Stewart H. Holbrook beskriver i sin klassiker Holy Old Mackinaw från 1946 vad som sedan hände vid de stora sjöarna:

”Vem av skogsbolagscheferna det var som drog igång massimporten av skogsarbetare från de skandinaviska länderna är svårt att säga, men det råder ingen tvekan om vem det var som blev den störste entreprenören av dem alla. Han hette Louie Sands och var själv skandinav och en av de största driftsledarna i Manisteedistriktet i Michigan. Louie såg till att det kom både tåglaster och båtlaster med skandinaver. Före år 1900 var det omöjligt att hitta en enda svensk i Michigan som aldrig hört talas om Louie Sands. Personer som var med på den tiden berättar att den klassiska ursäkten som en svensk skogshuggare använde sig av när han skulle säga upp sig i ett läger i Michigan eller Wisconsin var: ”Ay tank Ay yump dis yob an’ go work for Louie Sands.”

”SCANDIES” VAR DUKTIGA i både skogen och i sågverken. Stora, starka och kunniga och beskedliga så länge de var rikligt försedda med nymalet snus, gav de sig på fyrtio tunnland resliga furor och högg som tusan tills allt strax låg på backen. De åt som vargar. De åt mer än de fransktalande kanadensarna, men det var de värda. De var villiga att jobba överallt,
i alla sorters väder, men de föredrog skandinaviska förmän och arbetslag
som var vana vid vikingar. När skogen började ta slut i Michigan, fanns det lika många skandinaver som kanadensare i skogsbruket. En kort tid efteråt, när timmeravverkningen nådde sin kulmen i Wisconsin och Minnesota, utgjorde skandinaverna den till antalet klart dominerande gruppen både i skogen och på sågverken.

Det är osäkert om de amerikanska skogsbolagen vid de stora sjöarna verkligen aktivt rekryterade skandinaver i Norden, men att den accelererande avverkningen råkade infalla under precis samma årtionden som emigrationen från de nordiska länderna var som störst – och att många av dem också sökte sig till precis samma områden – är ett obestridligt faktum. Så vitt artikelförfattaren vet, är de skandinaviska skogsarbetarnas historia runt de stora sjöarna ännu inte ordentligt dokumenterad.

DET ÖDE SOM TIDIGARE DRABBAT skogarna vid Atlantkusten – att man högg tills träden tog slut och sedan bara flyttade vidare – upprepades vid de stora sjöarna. Återigen måste skogsbolagen se sig om efter nya, oexploaterade områden. Det fanns träd att fälla i södra i USA, men det är osäkert om skandinaverna i någon större omfattning blev en del av de relativt kortvariga avverkningarna i det heta klimatet söderöver. Istället vände de nog blickarna mot Fjärran västern – de stater som låg allra längst bort vid Stilla havets kust.

Till Portland hade järnvägen anlänt 1883 och hela Oregonterritoriet började sedan öppnas. Mellan 1880 och 1940 utgjorde skandinaverna den klart största invandrargruppen i Oregon och Washington.

LÄNGS STILLAHAVSKUSTEN STRÄCKTE sig ett långt, fantastiskt rikt barrträdsbälte från norra Kalifornien, upp genom Oregon, Washington, British Columbia (i Kanada) ända upp till Alaska. I detta milt tempererade, nederbördsrika område var träden större och skogarna tätare än på någon annan plats i USA. Medelåldern på skogen låg någonstans mellan 300 till 500 år. Det hävdas att biomassan per hektar i de orörda skogarna var dubbelt så hög som den är i tropisk regnskog.
Skogarna på ömse sidor av Columbiafloden, som i skogsbältet utgör gränsen mellan Oregon och Washington, utgör fortfarande USA:s mest produktiva skogsmark.

I Fjärran västern rådde helt andra förhållanden än vid de stora sjöarna och man måste utveckla en helt ny avverkningsteknik. Terrängen var kraftigt kuperad, vintrarna milda och regniga och träden enormt stora.

UNDER AVVERKNINGENS GULDÅLDER, åren 1880 till 1930 blev ångmaskinen snabbt kung i skogen. Det fanns huvudsakligen två slags ångmaskiner. Dels Donkeyn, som svenskarna kallade den lilla, flyttbara och oerhört starka ångmaskin (eng. steam donkey) som användes för att lunna stockar, dels ångloket som forslade ut stockarna på tillfälliga skogsjärnvägar.

Det var hit många svenskar, norrmän och finländare kom för att hugga. En del hade följt med när skogsbolagen flyttade västerut från de stora sjöarna, resten kom direkt hemifrån. Det finns ingen officiell amerikansk statistik som man idag kan peka på som visar att skandinaviska skogsarbe- tare verkligen var i majoritet även ute vid Stilla havet, men det finns en rad indicier som tyder på att det var så.

Bland skandinaverna utgjorde svenskarna den största gruppen, och bland dem var det kanske flest värmlänningar.

GLIMTAR FRÅN DENNA SKOGSHISTORIA har jag försökt fånga i boken Skogshuggarna i Fjärran västerns skogar: En unik svensk utvandringshistoria som kom ut 2016.

Författare

Lars Nordström