Skogen i Bialowieza – sist i sitt slag i Europa

Ur Tidender nr 3 2018

Ett besök i nationalparken Bialowieza i östra Polen lämnar ingen oberörd. Det är att förflytta sig i tiden. Så som skogen ser ut här såg det en gång ut överallt i nordöstra Europas låglänta delar. Mest lövträd – levande men med nästan lika stor andel döda. Här och var står grova jätteträd, sådana som tagit för sig under tiderna och skickat sina kronor högt över omgivningen.

DET ÄR LÄTT ATT KÄNNA ANDAKT när man vandrar genom skogen i Bialowieza. Samma andakt som man kan känna på andra platser där människan ännu inte gjort några påtagliga avtryck: En taigaurskog, en svensk fjälldal, en obruten kusthorisont. Skogen i Bialowiezas mest skyddade del är så ursprunglig som en skog kan vara. Till känslan bidrar också fågelsången som gick på högvarv när Tidender gjorde sitt besök i början av maj. Inte minst också insikten om den övriga, mycket rika biologiska mångfalden, krönt av de skygga visenter som här kan leva på samma sätt som deras förfäder gjort ända sedan klimatet efter istiden blivit vänare.

EGENTLIGEN ÄR DET MÄRKLIGT ATT skogen i Bialowieza blivit kvar. Den ligger ju i en orolig del av Europa. Här har arméer marscherat än mot väster än mot öster. Här har gränserna mellan länderna förändrats inte bara en gång, utan många. Idag delas Bialowieza-skogen mellan Polen och Belarus (Vitryssland). Att skogen överhuvudtaget finns kvar kan vi tacka just visenterna för – eller rättare sagt de kungar och tsarer som fann ett så stort nöje i att jaga dem.

Sedan människan omvandlat större delen av skogarna i nordöstra Europa till jordbruksmarker var det här som den europeiska varianten av bison – visenten – hittade en fristad. Och som kronan i den europeiska faunan stod den högt i kurs hos de herrar som för tillfället härskade över området. Ända sedan 1400-talet – och förmodligen ännu tidigare – har skogen varit omgiven av restriktioner och skyddats på grund av de jaktliga upplevelser som den erbjöd. Det senaste exemplet är Hermann Göring. Sedan tyskarna lagt Polen under sig fanns långt framskridna planer på att göra Bialowieza till en stortysk jaktpark och där också återskapa den sedan länge utdöda ur-oxen.

DEN SOM TROR ATT EN URSKOG främst består av ett virrvarr med gamla, levande och döda träd med marken täckt av lågor i alla stadier av nedbrytning har inte helt fel – men heller inte helt rätt. Visst finns det delar som motsvarar den ovanstående beskrivningen, men lika ofta är skogen tämligen gles och nästan parkliknande. Inte heller förväntningarna om att alla träd ska vara monsterstora infrias helt. Det är inte så urskogen fungerar. Men här och där står de, jätteträden, ekar, lindar och askar som varit livskraftiga, stått på förmånliga platser och lyckats konkurrera ut sina grannar. De skickar sina kronor högt över den övriga skogen och kan ta för sig av ljuset, växa sig både starkare och bredare och uppnå väldigt hög ålder – ofta över 400 år och ibland hela 600.

NÄR MAN FÄRDAS TILL BIALOWIEZA FRÅN Warszawa åker man de första tio milen på en nyanlagd och EU-finansierad motorväg som skär ett rakt snitt genom ett flackt jordbrukslandskap. Det är svårt att föreställa sig att det här en gång varit skog. Via mindre vägar kommer man så småningom fram till Bialowieza-skogens yttre delar, de som inte är helt skyddade men som brukas med inriktning på bevarad artmångfald. De här delarna domineras av barrträd men med en relativt stor andel lövträd.

Det är inte olikt en svensk ”normal-skog”. Men vad som omedelbart fångar ögat är den höga andelen döda träd, som skiljer sig markant från skogarna i vårt land.

SAMHÄLLET BIALOWIEZA ÄR MER ATT betrakta som en by. En rak gata leder mot gränsen till Belarus som går bara någon kilometer bort. Här finns ock så den polska Vetenskapsakademiens forskningsenhet Mammal Research Institute, som utgjorde basen för Tidenders besök i maj. Det ligger på samma plats som det gamla tsarpalatset låg innan retirerande tyskar på 1940-talet förvandlade det till en ruin. Mer om Bialowieza-skogens historia och om visenterna på följande sidor.

Tidenders besök i Polen

Tidender fick chansen att besöka Bialowieza i början av maj då Sveriges lantbruksuniversitet genomförde sin årliga studieresa för studenterna inom programmet Euroforester.

En förfrågan till SLU om möjligheten att två personer från Skogshistoriska Sällskapet på egen bekostnad skulle kunna ansluta till gruppens besök i Bialowieza besvarades positivt. Därför kunde Sällskapets ordförande Hans-Jöran Hildingsson och Tidenders redaktör Lars Klingström ansluta till den internationella studentgruppen på Warszawas flygplats. I gruppen fanns studenter från ett 15-tal nationer, inte bara europeiska utan också från andra världsdelar.

Det blev därmed ett mycket kvalificerat studiebesök. De tre dagarna i Bialowieza började med två lektionstimmar vid den polska Vetenskapsakademins forskningsenhet Mammal Research Institute i Bialowieza. Föreläsare var forskarna vid institutet som redogjorde för olika aspekter på världsarvet Bialowieza.

En av lektionerna hölls av Mats Niklasson, SLU, specialist på brandhistorik, som i flera år lett de återkommande besöken i Bialowieza. Efter lektionerna vidtog studiebesök i olika delar av nationalparken. Alla förflyttningar gjordes per cykel. I Bialowiezas mest skyddade del handlade det om att vandra. Det var åtskilliga mil som deltagarna avverkade per cykel och till fots under studiebesöket.

Författare

Lars Klingström