Skogsduvan – en fredssymbol i certifieringsstriden

För 25 år sedan rasade en strid mellan skogscertifieringssystemen FSC och PEFC. Miljörörelsen ledde FSC-baneret och skogsägarföreningar i Sverige och Europa stod bakom PEFC. I april 2001 inleddes det överbyggnadsarbete som fick namnet Skogsduvan.

DET STARTADE MED FSC. Året var 1993 och i Toronto, Kanada, samlades representanter för skogsnäring, urbefolkning, miljöorganisationer och miljömärkningsorganisationer från 25 länder. Det hörde inte till vanligheterna att dessa grupper träffades under samma tak.

Icke desto mindre var det ett bra initiativ för att främja en utveckling av ett skogsbruk som inte bara innefattar virkesproduktion utan även miljövärden och sociala värden. Samtalen ledde 1994 till bildandet av FSC, Forest Stewardship Council.

Syftet med organisationen var att verka för ett miljöanpassat och ekonomiskt bärkraftigt bruk av världens skogar där även sociala värden tillmäts stor betydelse. Den svenska delen av FSC grundades 1996 och 1998 godkändes den första versionen av en svensk FSC-standard.

I LIKHET MED de stora skogsbolagen var även skogsägarföreningarna från början med i den svenska FSC-processen. Men ganska snart blev det uppenbart att flera av kraven i FSC-standarden, främst de tekniska, inte var anpassade för organisationer med många mindre skogsägare.

Vid leverans av massaved krävdes det att alla leverantörer skulle vara FSC-certifierade för att pappersmassan skulle kunna märkas med FSC-logotypen. Ett rimligt krav och inget problem för stora skogsägare som har egna industrier. Men för 50 000 småskogsägare skulle det krävas att alla var FSC-certifierade för att massan skulle få saluföras som FSC-massa. Det var inte realistiskt att alla dessa på kort tid skulle bli FSC-certifierade.

Ett annat exempel gällde gruppcertifiering. Det är en modell som passar många små skogsägare då man ansluter sig till ett så kallat certifieringsparaply som sköter all administration. Men standardkravet i FSC innebar att om en av medlemmarna bröt mot någon av reglerna straffades hela gruppen. Det kravet är numera struket.

FSC-dokumentet uppfattades som alltför detaljrikt och omständligt att administrera för små skogsägare. Det fanns även flera svårigheter med att anpassa FSC-texterna till småskogsbrukets villkor.

EFTERSOM FULL ENIGHET inte kunde nås lämnade LRF Skogsägarna FSC-arbetet 1997 och gjorde istället gemensam sak med andra skogsägarföreningar i Europa för att ta fram ett alternativ till FSC, mer inriktat mot familjeskogsbruket. Det blev upptakten till PEFC, Programme for the Endorsement of Forest Certification.

Under resten av 1997 och första halvåret 1998 utvecklade skogsägarföreningen Södra samtidigt en egen certifieringsstandard som i huvudsak var en ren miljöstandard. Certifiering i stor skala av Södras medlemmar påbörjades sommaren 1998. Initiativet fick ett bra bemötande externt trots att det inte formellt ingick i FSC-konceptet, men flera av miljökraven hade sitt ursprung där.

År 1999 grundades PEFC som internationell organisation för att främja ett hållbart skogsbruk. Den svenska PEFC-standarden blev klar 2000 och på hösten samma år gick Södra över till PEFC-systemet. Till skillnad från Södras egen certifiering så är PEFC mer komplett och har – i likhet med FSC – både en miljöstandard, en skogsbruksstandard och en social standard.

NÄR BÅDE FSC OCH PEFC var etablerade utbröt en strid om vilket system som var bäst. Det var ett ständigt kattrakande från ömse håll och inte sällan handlade det om ordval i respektive standardtexter.

Miljörörelsen och storskogsbruket höll på FSC och de mindre skogsägarna på PEFC. Båda systemen hade dock samma målbild – skogen ska skötas i väl avvägd balans mellan viktiga aspekter som rör de tre områdena virkesproduktion, miljö och sociala frågor.

Striden kretsade framför allt kring formuleringar och tolkningar av de miljömässiga delarna. Den uthålliga skogsproduktionen, som är en av hörnstenarna i såväl FSC som PEFC, berördes sällan. Från den sociala standarden var det i stort sett bara samernas rättigheter som debatterades.

Många aktörer var engagerade i debatten och gjorde jämförelser och utspel om respektive systems förträffligheter eller brister. Här fanns förslag till harmonisering av standardtexterna, men även planer på att utveckla en samnordisk skogscertifiering.

TILL SLUT ledsnade två framträdande personer från naturvården och två från skogsbruket på käbblet. Det var Christer Segerstéen (ordförande i LRF Skogsägarna), Per Rosenberg (ordförande för Svenska Naturskyddsföreningen, SNF), Lars Kristoferson (generalsekreterare för Världsnaturfonden WWF) och Stefan Wirtén (skogsdirektör på Skogsindustrierna).

I april 2001 tog de initiativ till att utarbeta ett överbyggnadsdokument som skulle få standarderna i PEFC och FSC mer likvärdiga. Dokumentet fick namnet ”Skogsduvan” och blev symbolen för en sorts skoglig fredsduva.

Målet var inte att slå ihop de båda standarderna, utan ta fram kompletteringar som skulle göra innehållet mer kompatibelt och därmed skapa ett smidigare utbyte av virkesflöde mellan systemen.

Uppdraget att göra råjobbet gick till undertecknad (då ekolog på Södra) och Stefan Bleckert (ekolog på WWF). Som utgångspunkt kunde vi använda ett jämförelsedokument som arbetats fram av Ragnar Friberg (Skogsindustrierna), Per Larsson (WWF), Sven Lundell (LRF Skogsägarna) och Jonas Rudberg (SNF).

Av cirka 100 jämförda kriterier i dokumentet fanns det 50 skillnader mellan PEFC- och FSC-standarderna. Det handlade om 30 mindre skillnader, 13 större och sju där graden av skillnad inte angivits.

I VÅRT ARBETSDOKUMENT valde vi att klippa in relevanta delar av respektive standard. Redan där uppstod vissa problem, eftersom standarderna har olika uppbyggnad.

I PEFC fanns fyra huvudrubriker: baskrav, skogsbruksstandard, miljöstandard och social standard. FSC-standarden var i istället uppbyggd på så kallade principer och kriterier, där FSC:s internationella ramverk utgör grunden för respektive lands utformning av sin standard.

De övergripande principerna i 1998 års FSC-standard var följande: Baskrav, standard för sociala området, standard för fjällnära skog, standard för miljö och biologisk mångfald och standard för området produktion och ekonomi. Inom varje huvudrubrik fanns sedan en lång rad punkter med detaljerade krav.

För varje funktion, exempelvis hantering av kantzoner, fick vi leta igenom hela standardtexterna för att se var hos FSC respektive PEFC det kunde stå något om detta. Sedan klippte vi in texterna som vi tyckte bäst beskrev respektive funktion, även om de i många fall inte riktigt speglade varandra.

Vi lyfte fram eventuella skillnader, föreslog en överbyggnadstext och motiverade våra formuleringar. Totalt tog vi fram fyra tilläggstexter till FSC och 17 till PEFC.

FLERA AV VÅRA FÖRSLAG implementerades, men som förväntat blev det ingen fullskalig harmonisering av de bägge standarderna. Däremot lärde sig många aktörer och debattörer att det fanns betydligt fler likheter än skillnader i de båda systemen.

Skogsduvan har också kunnat användas som en idégivare vid standardrevisioner för respektive organisation. I takt med att fler

människor lärde sig mer om FSC respektive PEFC blev det samtidigt ett mer nyanserat debattläge. Det vill säga under en period. Idag är stämningen en annan.

Nu sågas bägge certifieringssystemen jäms med fotknölarna, och hänsynen till naturvärden likaså. Men det är en annan historia.

Författare

Gustaf Aulén