Skogshistoriska SällskapetSnart tio år sedan Gudrun - Natten då invandrarna som tog över efter utvandrarna föll

Snart tio år sedan Gudrun – Natten då invandrarna som tog över efter utvandrarna föll

Inte nog med att granen var det trädslag som drabbades värst när Gudrun slog till i januari 2005, vissa anser också att den var orsaken till att katastrofen blev så stor. Och det är klart; om det inte funnits några granar i södra Sverige hade de ju inte kunnat blåsa omkull.

”Dags att plantera lövskog i söder”, stod det i tidningarna
månaderna efter stormen. Många ansåg att om inte människan gripit in så skulle södra Sverige ha varit täckt att lövskogar. Och de blåser inte omkull så lätt, åtminstone inte på vintern då de är avlövade.

Det är naturligtvis sant att människan bidragit till en stor del av de granbestånd som finns i landets södra delar. Men det är också ett faktum att den invandrade granen av egen kraft tagit sig ända ner till norra Skåne. Och den är nu ett tålmodigt trädslag som har förmåga att vänta på rätt tillfälle. På bördiga marker tar granen över om naturen får sköta sig själv.

Exakt hur det skulle ha sett ut i södra Sverige om människan inte både gynnat och planterat gran kan ingen säga. Egentligen är frågan ointressant. Det är som att fundera över hur det skulle ha sett ut i slättbygderna om inte människan hade odlat jorden. Granarna står där förstås därför att människor både haft, och har, nytta av dem.

De sydsvenska skogslandskapens granifiering började redan för 150 år sedan. På den tiden var Sverige ett helt annat land än idag. Merparten av människorna bodde på landet. Livet gick i samma banor som det hade gjort i tusen år och mer. Men gradvis hade antalet människor ökat. De åkrar och hagmarker som tidigare gett tillräckligt bärgning räckte inte längre till för den snabbt växande befolkningen. Det blev orsaken till den väldiga utvandring till Amerika som inleddes vid mitten av 1800-talet.

Vilhelm Moberg har på ett lysande sätt skildrat denna dramatiska period i Sveriges historia. I beskrivningen av hur den unge bonden Karl Oskar Nilsson går runt på sina nyligen ärvda marker, finns också en stor del av förklaringen till Smålands granskogar.

Karl Oskar och Kristina lämnade Korpamoen, som vi vet. Men de sju tunnlanden åker blev kvar. Vem som tog över dem vet vi inte, men det är lätt att räkna ut att ingen kunde leva på vad dessa tunnland gav. Den nye ägaren till Korpamoen flyttade in i huset, men sin utkomst var han tvungen att få från något annat än åkerjorden.

Tidigare hade södra Sveriges skogar varit nästan helt utan ekonomiskt värde. Med alla medel hade människor, precis som Karl Oskar, försökt omvandla skogsmarken till något som kunde ge föda till människor och kreatur. Men under 1800-talets senare del ökade behovet av bräder och plank brant.

Också papper efterfrågades allt mer. En dag stod det säkert en inköpsinspektor från pappersbruket i Lessebo i köket hos någon av Korpamoens senare ägare. Och denne högg och körde och levererade varje vår några lass. Inkomsterna från skogen var välkomna och nödvändiga. Och eftersom det inte längre gick att leva på vad de magra åkrarna gav, planterades de igen. Så skulle de åtminstone någon gång i tiden ge något för sin ägare. Det är nu som granen på allvar får hjälp med sin etablering i södra Sverige.

Precis så är det med nästan alla Smålands, och för övrigt hela Sveriges, små åkerlappar. De har planterats igen, den ena efter den andra. Oftast med gran, därför att det är ett trädslag som efterfrågas. Och för att älgar lämnar granplantorna i fred.

”Logiskt med nya granskogar i de fallnas ställe”

Allt talade för annat än gran. Ändå planterade 95 procent av de stormdrabbade skogsägarna just gran.
– Det kan förefalla konstigt, men ur den enskildes perspektiv var det faktiskt ett logiskt beslut, säger sociologiprofessorn Rolf Lidskog, som studerat vad som hände efter Gudrun.

För de skogsägare som drabbades var det tragedier av stora mått. Fäderneärvda fastigheter föröddes över en natt och det som varit en ekonomisk trygghet för framtiden förminskades eller försvann.

Det talades vid den här tiden ofta i ordalag som ”aldrig mera gran”. Klimatforskarna förutsåg kortare perioder med tjälad mark – eller inga alls – vilket gör granar ännu känsligare för kraftiga vinterstormar. Skogsstyrelsen rådde de stormdrabbade skogsägarna att istället sätta lövträd som är betydligt stormtåligare.

Men så blev det alltså inte. Rolf Lidskog konstaterar att beslutet att åter satsa på gran var rationellt utifrån de drabbade skogsägarnas situation.

– När valet står mellan beprövat och okänt tenderar man att välja det man är förtrogen med. Och även om det utgick högre bidrag för att plantera löv så är det mer tidskrävande att sköta lövträd. I ett perspektiv av att de drabbade skogsägarna redan befann sig i en pressad situation, framstod valet av gran därför som gynnsammare.

Rolf Lidskog noterade också att det fanns en osäkerhet om hur stor risken för ytterligare stormfällningar egentligen var.

– Signalerna i media om vad klimatförändringen kommer att innebära var inte entydiga, och för den enskilde var det svårt, för att inte säga omöjligt, att bilda sig en egen uppfattning om riskerna.

I Rolf Lidskogs studie framkom också att en starkt bidragande orsak till att åter satsa på gran var den tveksamhet man kände för att ge sig in på något man inte hade några erfarenheter av. Inte heller vågade man ta till sig råden från Skogsstyrelsen. Bland annat därför att många hade upplevt att budskapen från myndigheten hade växlat genom åren.

Man sneglade också på vad grannarna gjorde: Om de valde gran talade det för att det var vettigt – och skulle det visa sig vara fel var man flera i samma båt. Detta vägde tyngre än att riskera stå ensam med ett felaktigt val.

– Att åter plantera stormkänslig gran var därför ett rationellt beslut för de flesta skogsägare, konstaterar Rolf Lidskog. Alternativet framstod ju som mer kostsamt och riskfyllt. Med dessutom stor osäkerhet om både skötsel och dess framtida marknad vägde lövskogsskötseln lätt i jämförelse med traditionell granodling. Trots dess påtalade risker.

Författare

Lars Klingström