Skogshistoriska SällskapetSven ”hittade hem” på Vancouver Island

Sven ”hittade hem” på Vancouver Island

Gotlänningen Sven Josefsson, 88, flyttade till Vancouver Island i provinsen British Columbia 1951. Han kände redan från början att han ville stanna och kom sedan att ägna hela sitt yrkesverksamma liv åt skogen, i början vid en ”steam skidder”, senare som timmerbilsförare.

En del i reseberättelsen På tur i fjärran västern, Tidender nr 4 2017.

SVEN VÄXTE UPP I BYARNA Guldrupe och Lokrume strax norr om Visby. När han bara var tre år gammal omkom hans pappa i en hästolycka. Tio år senare gick också hans mamma bort. Sven var då 13 år gammal och han växte sedan upp hos nära släktingar.

Sjutton år gammal tog han värvning vid Kungliga Svea Ingenjörkår där han blev kvar i fyra och ett halvt år.

– Jag hade hela tiden god kontakt med min kusin Karl Norberg, som hade lämnat Sverige för Kanada och slagit sig ner i provinsen Alberta. Han övertalade mig att komma över jag också. Det fanns gott om arbeten för dem som var beredda att ta i, skrev han i sina brev. Och jag nappade. Det lät utan tvekan mer spännande att söka sig en framtid i Kanada än att gå på Ing 1 och harva.

SVEN TOG TÅGET TILL BREMERHAFEN i Tyskland där han steg ombord på en Salénbåt med des- tination Halifax i östra Kanada.

– Det var 1 400 emigranter ombord, minns han. Vi bodde mycket primitivt och sov i militärsängar som fyllde fyra våningar på fartyget. Resan gick bra och den 15 april 1951 steg jag iland i det som skulle komma att bli mitt nya hemland.

Därefter fortsatte han resan med tåg. Resan tvärs över kontinenten till Langley utanför Vancouver på västkusten tog fem dygn.

– Det låg fortfarande snö på den stora prärien som vi färdades över, men när tåget närmade sig Vancouver lyste gräset grönt. Jag kände direkt att här vill jag stanna och leva.

– Kusin Karl mötte vid järnvägsstationen och jag fick sedan bo hemma hos honom. Sommaren ägnade vi åt att plocka jordgubbar och hallon. Men fram emot hösten kände vi att det var dags att gå vidare.

DE HADE HÖRT TALAS OM ATT det fanns skogsjobb på Vancouver Island. I en Studebaker Dictator av 1934 års modell, tog de därför färjan över till Vancouver Island och vidare till Port Alberni på västkusten. De nådde fram i skymningen och sökte direkt upp skogsföretagets anställningskontor. Där fick de instruktioner att så snart som möjligt infinna sig vid ”Camp A”, ett par mil söder om Port Alberni.

– Vi gav oss iväg direkt och kom fram vid midnatt. Då var det för sent att gå in i lägret så vi övernattade i bilen. Då vi vaknade på morgonen hängde molnen lågt. När solen steg upp och de började lösas upp såg man skog både över och under molnslöjorna. Det var gudomligt vackert, det vackraste jag någonsin sett. Jag tyckte det var som att få en glimt av paradiset.

Möjligen var det de upplevelserna som fick honom att därefter ägna sitt yrkesliv åt skogen.

– Första jobbet var som ”choker” vilket handlade om att sätta fast vajrar på de stockar som skulle vinschas ut från avverkningarna. Lönen var en dollar per timme. Det höll jag på med i två år.

DÄREFTER BÖRJADE HAN JOBBA vid en ”steam skidder”, det vill säga en ångdriven vinsch. Med dess hjälp lunnades stockarna fram till de tillfälliga järnvägar som på den tiden anlades fram till avverkningstrakterna.

– Oftast fanns det tre steam skidders på de avverkningsplatser jag jobbade vid. Vi hann med att lasta omkring 20 järnvägsvagnar per maskin och dag. Det innebar att vi skickade iväg omkring 60 vagnar per dag ner mot havet. Där buntades stockarna ihop och tippades i vattnet för att senare bogseras iväg till något sågverk.

Det här jobbet höll Sven på med fram till 1957 då man istället gick över till lastbilstransporter.

– Det är intressant att tänka tillbaka på att jag fick vara med om några år under ångmaskinsepoken i skogsbruket, säger han. Sen fick jag också vara med och avsluta järnvägsepoken då vi rev upp rälsen från de sista skogsbanorna.

Därefter började Sven som lastare. Det höll han på med under något år innan han blev chaufför på heltid.

– Lassen var tunga och vägarna dåliga. Punkteringar var regel, ibland flera per dag. Siktet var satt på cirka 70 kubikmeter per lass, men det var ju svårt att kolla. Rekordlasset vägde 132 ton och resulterade i fyra förstörda däck innan ekipaget nått fram till flottläggningsplatsen.

Sven fortsatte att jobba som chaufför fram till 60-årsåldern då han gick över till att vara transportledare. Vid 63 års ålder gick han i pension.

IDAG BOR SVEN JOSEFSSON i Parksville på Vancouver Island. Hans fru gick bort i början av 2017. Han har hälsat på hemma i Sverige många gånger under åren. Nu senast i somras. Då hade han uttryckt en förhoppning om att se ett modernt sågverk och maskinell skogsavverkning. Så blev det också.

Både Siljanssågen i Blyberg och ett av Mellanskogs avverkningslag i trakten av Bingsjö fick ett besök av denne nestor med så intressanta och spännande erfarenheter från storskogsbruk av kanadensisk modell.

Författare

Jan Hedberg