Sveriges största skogsmuseum fyller 30

I år är det trettio år sedan Lycksele skogsmuseums första utställning, som skildrar huggarepoken, stod klar. Det firades den 10 december med en konferens där forskare och skogsfolk blickade såväl bakåt som framåt i tid. Mer om detta i ett kommande nummer av Tidender.

När huggarepoken invigdes sommaren 1984 av kulturminister Bengt Göransson hade frågan om ett skogsmuseum i skogskommunen Lycksele diskuterats ett tiotal år. Framförallt hade skogsmästare Wolmar Söderholm varit pådrivande. En stiftelse hade bildats 1981, med Lycksele kommun och Västerbottens läns landsting som huvudmän, och året därpå stod en ny stor museibyggnad färdig på Gammplatsen i Lycksele. Den ritades av Inger Tobé och byggdes förstås i trä. Den lågmälda framtoningen och dess faluröda exteriör bidrog till en lyckad anpassning mot hembygdsområdets traditionella gårdar.

Vid den här tiden fanns i Sverige också skogsmuseet Silvanum i Gävle (invigt 1961) och initiativ hade tagits till skogshistoriska utställningar på Smålands museum och i Siljansfors.

Skogsmuseet i Lycksele väckte stor uppmärksamhet med sin nya basutställning, där tidens moderna sätt att bygga utställningar, med bland annat miljöbyggen och interaktivitet (luckor att öppna, hjul att snurra mm), hade anammats, med museichef Kjell Lööw i spetsen.

De första åren hade museet nära 40 000 besökare årligen och 1987 fick museet ett hedersomnämnande i tävlingen ”European museum of the year award”. Då hade också utställningen Skogen – hot och löfte producerats. Nästa basutställning blev klar 1989 och hand- lade om flottning i Västerbottens älvar, åar och bäckar. Utställningen visas fortfarande, dock i komprimerad version.

Den andra av museets två större utställningar, Maskinepoken, handlar om mekaniseringen i skogsbruket. Dörrarna till denna fristående del av museet öppnades 1994 efter en donation av skogsmaskiner från SCA samt genom ägartill- skott och sponsormedel.

Den nyklassicistiskt inspirerade träbyggnaden rymmer numera tretton maskiner – från 1950-talets stelbandstraktor till dagens engreppsskördare. Här kan man också testa sina körkunskaper i en kransimulator, eller sitta ner i minibiograf och titta på skogliga journalfilmer. Sedan 2012 finns också den ovala konferens- lokalen Stubben, med modern teknisk utrust- ning och panoramafönster mot Umeälven.

Men – ett museum är inte bara utställningar. Dokumentation, insamling av berättelser, föremål, kläder, fotografier och annat påbörjades redan 1981 och idag finns cirka 5 000 föremål, 18 000 fotografier och 1 400 filmer i samlingen. Fotografier och filmer kommer framför allt från Silvanum, som lades ned 2003 och från forskningsstiftelsen SkogForsk. Mycket återstår dock att registrera och digitalisera innan materialet blir tillgängligt för en bredare publik.

Sedan 2006 finns en omfattande samisk samling på museet, med konst, bruksföremål och böcker som härrör från samiskt område i Sverige, från tiden omkring 1700 fram till 1940-talet. Samiska skatter, som utställningen heter, ägs av Sparbanksstiftelsen Norrland, som förvärvade samlingen av Birger Nordin, Sundsvall. Genom dessa föremål beskrivs norra Sveriges ursprungsbefolkning. Banden till skogen är starka och tydliga. Planer finns på att bygga en samisk skattkammare, Vuarkká (”gömma” på Umesa- miska), för att kunna ge föremålen bästa tänkbara miljö och för att i framtiden kunna visa en större del av samlingen. Nu visas en mindre del i den nya basutställningen Samer i skog.

Fortfarande uppskattas hästen med sitt stora timmerlass, snarkningarna i huggarkojan och småbrukets hemtrevliga kök i den utställning som nu firas. Viss förnyelse planeras, men förvånansvärt mycket håller än idag, både innehålls- och utställningsmässigt. Annat att bita i är en översyn av Maskinepoken. Vidare att öka marknadsföringen av museet, där den nya hemsidan har en viktig roll.

Museet kommer också att fortsätta med satsningen Arena Skog – ett forum där skogens alla värden kan diskuteras och debatteras. Även Skogens dag, som varje år lockar cirka tusen besökare till Gammplatsen, kan vidareutvecklas, liksom det pedagogiska utbudet. Att bygga en vandringsutställning om den svenska skogsmodellen finns också på agendan.

Sammanfattningsvis kan sägas att uppdraget är omfattande, resurserna små och antalet anställda få (5,4 årsarbeten). I skogslandet Sverige finns inget Centralmuseum med ansvar för skog – en uppgift som Skogsmuseet i Lycksele gärna vill axla, om museet får de rätta förutsättningarna. I de nordiska grannländerna har staten däremot visat påtagligt intresse för inrättandet av nationella skogsmuseer. Till och med skogsfattiga Danmark har ett museum för skog.

Författare

Iréne Gustafson