Människorna och skogen
De första människorna i det blivande Sverige var jägare och fiskare. Flera tusen år senare, sedan landet klätt sig med skog, kom jordbrukarna. Teckning: Christer Sööder.
De första människorna som följde den tillbakadragande inlandsisen norrut levde på jakt, fiske, insamlade växter och rötter. De hade inte större påverkan på landskapet än vad andra däggdjur hade. Men indirekt påverkade det jakttryck som de utövade, landskapet och växtligheten genom att populationerna för vissa arter förändrades. Vartefter landet blev mer och mer skogklätt ökade möjligheterna för människor att slå sig ner och bli bofasta. Träden gav ved som de kunde värma sig med och bygga enkla hyddor av.
Under värmeperioden för 6 000 år sedan blev man bofast på riktigt. Det berodde på att det nu vandrat in människor söderifrån som lärt sig bruka jorden och tämja kreatur. Den primitiva form av jordbruk de bedrev brukar beskrivas som ”röjgödsling”. Man röjde bort den naturliga växtligheten på den yta man ville utnyttja och frigjorde på så sätt näringsämnen. Svedjebruk är ett typiskt exempel på detta brukande. Marken fick ligga i träda under tiotalet år innan den åter kunde utnyttjas för odling under ett par växtsäsonger. Sedan övergavs den och lämnades till bete för deras kreatur och andra vilda gräsätare.
Genom att hugga ner skogen och svedja marken skapade människorna gradvis dagens mosaik av skog och brukad jord. Eero Järnefelts suggestiva målning ”Trälar under penningen” finns på konstmuseet Ateneum i Helsingfors.
På bronsåldern, alltså för cirka 3 000 år sedan började människor dela upp sina marker i två huvudtyper – åker som gav brödsäd och ängar som gav kreatursbete. Ända sedan dess har kon spelat huvudrollen för människornas möjligheter att leva här i Sverige. Korna ingår i ett avancerat system med tjänster och gentjänster. De betar på sommaren och ger mjölk som kan förvandlas till värdefull föda i form av smör och ost. På ängarna skördade människorna näringsrikt hö så att korna kunde klara den långa vintern. Samtidigt producerade de gödsel som människorna spred på åkrarna där de odlade brödsäd. Korna har präglat hela vår kultur.
Ängsbruk av den här typen har idag nästan helt försvunnit. De flesta kor betar istället på gödslade betesmarker eller i hagar. Ängsbruk bygger på att ängen får sköta sig själv till dess alla örter gått i blom och fröat av sig. Mot slutet av juli slås den och sedan höet tagits om hand släpps korna in och får beta under sensommaren. Ofta kan det därefter bli ytterligare en höskörd innan hösten sätter in på allvar.
Fram till andra hälften av 1800-talet var kor och betade ängar basen i det svenska folkets försörjning. Idag har sådana här miljöer blivit sällsyntheter. Ire i Blekinge. Foto: Lars Klingström
Gradvis har mänskliga aktiviteter förvandlat det svenska landskapet till hur det ser ut idag; en blandning skog och odlad jord. Klimat och jordmån har bestämt grundförutsättningarna. Men människorna – och deras kreatur – har haft ett avgörande inflytande över hur de olika landskapen mejslats fram. De goda jordarna har blivit åker, de inte lika goda blev ängar och hagar. I de kargare delarna breder skogarna ut sig. Sedan mitten av förra seklet håller skogarna på att återta en del av de marker som med stor möda odlades upp för ibland årtusenden sedan. Effektivare jordbruksmetoder och handelsgödsel har nästan helt eliminerat behovet av ängs- och hagmarker. Istället har de till stor del omvandlats till skogar bestående av främst barrträd.
Forskarna tvistar idag om det egentligen någonsin funnits något som kan kallas ”orörd natur”. Det mesta talar för att människan i olika grad påverkat nästan all natur. Men intensiteten i denna påverkan varit väldigt varierad genom tiderna och går knappast att jämföra med vad som skett under de senaste 150 åren, inte minst i skogen. Men det är helt klart att samspelet mellan olika arter, människorna och deras genom tiderna olika behov har haft – och har – en avgörande inverkan på hur den svenska naturen ser ut idag.
Samerna och skogen. Det är en allmän uppfattning att Europas nordligast belägna skogar var jungfruliga och helt opåverkade av människor ända till dess ”timmerfronten” rullade in vid mitten av 1800-talet. Men det är inte helt sant. Skogarna i Sápmi – samernas land – bär spår av mänsklig påverkan och kultur under flera tusen år. Det finns fortfarande gott om tallar med spår av barktäkter, där man tog vara innerbarken som en näringsrik föda. Se avsnittet om Skogarna i Sápmi.
Den debatt som sedan länge pågår om skog och skogsbruk i Sverige utgår från att skogsbrukets påverkan blivit allt för stor. Det finns många argument för den ståndpunkten. Men debatten lider också av de svårigheter som människor har att uppfatta dynamiken i skogslandskapet. Träd blir ju äldre än människor. För de flesta är det därför svårt att anlägga historiska perspektiv på dagens skogar och på dagens sätt att sköta dem. Utan sådana insikter är det lätt att tro att landskapet är statiskt och en gång för alltid givet – vilket det inte är.
Ortviken. Utlastning av sparrar och bjälkar 1908. Bildhotellet SCA.
Människan har i alla tider haft stor nytta av skogen. Det är de historiska skeendena som format dagens skogar. Och det är dagens sätt att utnyttja dem som formar morgondagens skogar. Under lång tid var skogen främst en källa till husbyggnadsvirke, brännved och viltkött plus att det var där man släppte sina kreatur på bete. Det är först vid mitten av 1800-talet som skogen utanför bergsbygderna också började få ett ekonomiskt värde. Det var då som den internationella efterfrågan på trävaror sköt fart och gjorde sågverksindustrin till Sveriges dominerande exportbransch. I en halvt sekel lång huggsexa tömdes Norrlands skogar på sina mest värdefulla träd (Läs mer om den här epoken här). Det resulterade år 1903 i en lag som stipulerade att avverkad skog måste ersättas med ny. När lagen skrevs om 1948 inriktades den ensidigt på högsta möjliga virkesproduktion. Inte förrän på 1990-talet vaknade insikten om att den totala satsningen på virkesproduktion hade betydande effekter på den biologiska mångfalden i skogen. Lagen skrevs därför om 1994 och bevarad artrikedom gjordes till ett mål likställt med hög virkesproduktion. Trots den kursändring i skogsbruket som då skedde är artutarmning idag ett faktum i de svenska skogarna.
Sådana insikter ligger bakom den förändrade inriktning som forskningen om skog och skogsbruk har fått under senare år. Tidigare skogsforskning handlade nästan uteslutande om ökad virkesproduktion. Nu handlar det om en helhetssyn: att samtidigt med skogens ekonomiska värden beakta såväl förutsättningarna för den biologiska mångfalden som människors behov av upplevelser. Allt mer forskning bedrivs också om det förändrade klimatets effekter på de svenska skogarna. Klimatzonerna förskjuts. Skogen kommer att växa bättre, men också utsättas för större risker för insektsangrepp, skadesvampar, stormar, torka och bränder.
Text: Lars Klingström
