1900-talet
De flesta älvar var vid seklets början förvandlade till floder av virke Hållbommen i Sveg 1916. Ljusnans flottningsförenings arkiv.

De norrländska älvarna  var vid seklets början förvandlade till floder av virke. Storbröten vid Hållbommen i Sveg 1916. Ljusnans flottningsförenings arkiv.

Redan under 1800-talets båda sista årtionden hade man insett att det svenska skogskapitalet höll på att förödas på grund av den allmänt tillämpade dimensionsavverkningen som gradvis glesade ut skogarna. Avverkningarna var större än tillväxten och och det totala skogskapitalet. minskade. Men inte förrän i början av 1900-talet hände äntligen något. År 1903 antogs den första moderna skogslagen i Sverige, som också brukar betraktas som den första i sitt slag i världen. Nu blev skogsägarna skyldiga att återplantera de områden som hade avverkats. Det blev början på en restaurering av det svenska skogskapitalet som pågått ända sedan dess. Men – restaureringen var helt inriktad på virkesproduktion, först i slutet av 1900-talet insåg man att detta istället gick ut över skogarnas biologiska kvaliteter och deras mångfald av arter.

Vid seklets början gick diskussionens vågor höga om trakthyggesbruk kontra den nya metoden blädning som nått Sverige från Tyskland. Den liknar plockhuggning men innebär att man också måste se till att skogen självföryngrar sig och att det hela tiden finns lika mycket skog i alla åldersklasser. Det är en metod som kräver stora kunskaper och kontinuerlig skötsel för att fungera. Efter att ha varit allmänt tillämpad under något årtionde började dock blädningen på 1910-talet mer och mer att övertges till förmån för trakthyggesbruk.

Riksskogstaxeringen startade 1927 och skapade en säker bild av tillståndet i Sveriges skogar. Taxeringslagen väjde inte för höga berg där de tog sig fram i räta linjer. Bilden togs i Jämtland 1939. SLU, Skogsbibliotekets arkiv.

Riksskogstaxeringen startade 1927 och skapade år för en allt säkrare bild av tillståndet i Sveriges skogar. Taxeringslagen väjde inte för höga berg där de tog sig fram i räta linjer genom landskapet. Bilden togs i Jämtland 1939. SLU, Skogsbibliotekets arkiv.

Det samlade virkesförrådet i Sveriges skogar fortsatte att minska till följd av det tidigare exploaterande skogsbruket och nådde botten vid mitten av 1920-talet. För att få ett grepp på situationen hade då Riksskogstaxeringen inrättats. Med regelbundna intervall inventeras allt sedan dess de svenska skogarna mycket grundligt. Idag vet vi att förrådet av växande skog i landet nästan har fördubblats sedan de första mätningarna gjordes.

Men utvecklingen fram till nu har inte varit spikrak. Under den ekonomiskt svaga perioden under 1920- och 1930-talen började man åter att allmänt tillämpa blädningsbruk. Det främsta skälen var ekonomiska; då man blädade skogen krävdes ingen dyrbar återplantering. Denna försummelse skulle dock snart visa sig förödande.

Efter flera år av diskussioner i riksdagen resulterade det år 1948 i en ny skogspolitik som ensidigt premierade en hög och jämn virkesproduktion.

Med denna lag som ledstjärna inleddes därefter det som kommit att kallas restaureringsepoken i det svenska skogsbruket. Det felaktigt tillämpade blädningsbruket övergavs och istället blev trakthyggesbruk åter den allenarådande metoden. Tidigare plockhuggna och glest bestockade skogar började avverkas och ersättas av planterade ungskogar. Att dessa skogar skogar ofta hade höga biologiska kvaliteter var något som man i tidens anda inte insåg. Samtidigt började nya maskiner att dyka upp i skogarna. Tekniken hade tagit jättekliv under världskriget och nu fick skogsbrukarna tillgång till alternativ till hästarna i skogen. Stocksågar och timmersvansar började ersättas av motorsågar. Så småningom kom också maskiner som upparbetade de fällda träden.

Hyggena var på 1970-talet ofta flera hundra hektar stora och så gott som undantagslöst helt kala. Det var brutala avverkningar som denna som väckte allmänhetensFoto: SCA.

Hyggena kunde på 1970-talet ofta vara flera hundra hektar stora. De var också så gott som undantagslöst helt kala. Brutala avverkningar som denna skapade en hätsk stämning hos allmänheten gentemot skogsbolagen och mot skogsbruket överhuvudtaget. Foto: SCA.

I samhället i övrig gick samtidigt utvecklingen mot ökad storskalighet och effektivitet. Stora bostadsområden, stora sjukhus och stora skolor var legio liksom stora varuhus istället den tidigare mångfalden av butiker. Stadskärnorna ”sanerades” storskaligt, hela kvarter revs och ersattes av en likformiga byggnadskomplex utformade enligt rationella principer. Storskalighetstanken nådde också skogsbruket och resulterade i allt mer gigantiska kalhyggen och allt större skogsmaskiner.

Det växte så det knakade i ungskogarna och i skogsbruket var man mer än nöjd över sin odlargärning som skulle trygga den för hela nationen så betydelsefulla skogsindustrins framtid.

Men hos allmänheten började en ifrågasättande attityd växa sig allt starkare. Många började ifrågasätta de radikala metoderna som totalt förändrade – och förfulade – landskapsbilden. Sedan Rachel Carson i sin bok Tyst vår, 1963, visat på riskerna med insektsmedel i jordbruket, växte också protesterna lavinartat mot de herbicider som användes mot lövsly i skogsbruket.

Protesterna mot skogsbrukets metoder på 1970-talet möttes länge med oförstående. Inte förrän man börjat inventera arter i de brukade skogarna och internationella papperskunder börjat ställa miljökrav förändrades lagstiftarnas och skogsbrukets syn. Bilden är tagen 1974 av Bertil Brunnegård.

Protesterna mot skogsbrukets metoder på 1970-talet möttes länge med oförståelse. Inte förrän man inom miljörörelsen börjat inventera arter i de brukade skogarna och internationella papperskunder börjat ställa miljökrav förändrades lagstiftarnas och skogsbrukets syn. Bilden är tagen 1974 av Bertil Brunnegård.

Senare delen av 1960-talet och hela 1970-talet har gått till historien som de stora protesternas tid i den svenska skogsnäringen. Både miljöorganisationer och privatpersoner protesterade mot den kemiska lövslybekämpningen med hormoslyr och mot trakthyggesbruket och de på den tiden mycket stora hyggena.

Sedan kemiska lövbekämpningsmedel förbjudits i skogsbruket år 1977 avstannade debatten något. Under 1980-talet diskuterade skogsbrukarna internt något som kallas ståndortsanpassning för att höja virkesproduktionen. Det innebär att man vid skogsodlingen började ta större hänsyn till de lokala förhållandena i varje del av skogen. Det blev slutet för de schablonartade metoderna och de enorma hyggena som varit vanliga under de båda tidigare årtiondena. De nya strömningarna blev till stor nytta för skogsbruket då debatten åter blossade upp vid slutet av årtiondet, men nu utifrån en ny vinkel: att skogsbruk var ett hot mot skogarnas biologiska mångfald.

Detta var då ett nytt begrepp som myntats sedan biologer börjat inventera unga skogar och noterat att artsammansättningen i dem avsevärt skilde sig från de äldre skogarnas. Frågan om biologisk mångfald växte lavinartat och om skogsbruket inte i ståndortsanpassningens namn börjat röra sig bort från den tidigare allenarådande storskaligheten, skulle man ha haft få svar. År 1993 kulminerade debatten. Den hade då nått utanför landets gränser och fyra stora tyska papperskunder, bland annat Axel Springer Verlag, gjorde gemensam sak med Greenpeace och krävde ”kalhyggesfritt papper”.

Svenskt skogsbruk blev en internationell fråga sedan den tyska tidningen Der Spiegel hade en starkt kritisk artikel om skogsbruk. Trots att udden främst var riktad mot Kanada och Finland blev den i Sverige startskottet för en process som fem år sedan ledde fram till att flera skogsbolag miljöcertifierade sig.

Svenskt skogsbruk blev en internationell fråga sedan den tyska tidningen Der Spiegel hade en starkt kritisk artikel om skogsbruk. Trots att udden främst var riktad mot Kanada och Finland blev den i Sverige startskottet för en process som fem år senare ledde fram till att flera skogsbolag miljöcertifierade sig.

Det var en händelse som väckte enorm uppmärksamhet i hela det svenska skogsbruket och blev inledningen på intensivt arbete för att reparera de kunskapsluckor om biologisk mångfald som miljöorganisationerna pekat på. Vid samma tid, 1994, infördes en ny skogsvårdslag som jämställer hög virkesproduktion med bevarad biologisk mångfald.

Några år tidigare hade det internationella skogscertifieringssystemet Forest Stewardship Council (FSC) bildats. FSC beaktar skogsbruk ur tre aspekter: Biologisk mångfald, sociala rättigheter och ekonomi. Arbetssättet innebär att man inom ramen för FSC skapar regler för hur hållbart skogsbruk som beaktar alla tre aspekterna ska bedrivas i olika länder. I Sverige möttes tankarna på ännu ett regelverk vid sidan av skogsvårdslagen, inledningsvis med skepsis från skogsbrukets sida. Men de tyska och internationella kraven på ett mer miljöanpassat skogsbruk blev ett starkt incitament för de stora skogsbolagen att medverka i arbetet med att skapa en svensk FSC-standard. År 1998 anslöt sig i princip samtliga svenska skogsbolag till denna standard. Några år senare började också många privata skogsbrukare att ansluta sig till det alternativa certifieringssystemet PEFC, som är mer anpassat till småskogsbruk.

 

 

 
 

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng