1600-talet

Koppargruvan i Falun var ett riksintresse redan i tidig medeltid. Vid mitten av 1600-talet stod gruvan för två tredjedelar av kopparproduktionen i världen. Koppar var Sveriges i särklass viktigaste exportartikel. Och lika viktig som själva malmen var de väldiga mängder träkol från skogen som krävdes.

Under 1600-talet expanderade järnhanteringen ytterligare i bergsbygderna, starkt uppmuntrad av den svenska kronan. Hertig Karl, sedermera Karl IX, städslade holländaren Wellam de Besche för att utveckla hertigens sörmländska bruk. Denne lockade senare sin landsman Louis De Geer att komma till Sverige, vilken starkt bidrog till att utveckla den svenska järnindustrin. Man uppmuntrade yrkeskunnigt folk från regionen Vallonien i norra Belgien att att flytta till Sverige. Vallonien var på den tiden centrum för järnframställningen i världen. De som kom var både både kolare och folk som var förtrogna med järntillverkning. De invandrade vallonerna gjorde att den svenska järnhanteringen utvecklades snabbt under det här århundradet.

Det var exportintäkterna från järnet och kopparen som finansierade Sveriges stormaktsambitioner. Sverige var vid seklets slut en av världens största producenter av järn. Åtgången av skog var dock så stor, att staten redan 1637 inrättade den nya myndigheten Bergskollegium för att stävja den hotande bristen på skog. Det krävdes därefter denna myndighets tillstånd för att få anlägga masugnar och hammarsmedjor. På flera ställen i Bergslagen byggdes kanaler för att göra det möjligt att transportera malm från gruvorna till hyttor som då kunde lokaliseras i ännu skogrika områden.

I södra Sverige fortsatte befolkningen att öka. Behovet av brännved, gärdsgårdsvirke och timmer för husbyggnad ökade stadigt. Kreatursbetet i skogarna var omfattande och bidrog till att hämma återväxten i dem. Men fortfarande sågs skogen som en i princip oändlig resurs.

I norra Sverige var människornas påverkan på skogarna ännu begränsad. Den inskränkte sig till uttag av byggnadsvirke och brännved i den glesa bebyggelsens närhet, främst vid kusten och i älvdalarna. För den samiska befolkningen var skogen en livsförutsättning – men dess avtryck på den var obetydlig.