Utmärkelsen Örtugen

Skogshistoriska Sällskapet delar varje år ut Örtugar till amatörforskare som gjort skogshistoriska insatser under lång tid och/eller till unga, lovande forskare. Örtugarna finansieras genom avkastningen på fonderade medel. En örtug består av ett diplom och en penningssumma som för närvarande uppgår till 10 000 kronor. Örtug var ett medeltida mynt som först slogs på Gotland på 1300-1400-talet (läs mer i högerspalten).

---

Örtugen 2024

Örtug nummer 64 tilldelas Ylva Kungsman för hennes examensarbete 30 hp inom Jägmästarprogrammet vid Sveriges lantbruksuniversitet med titeln Från expansion och äventyr till revolution och landsflykt – svenska sågverk och sågverksarbetare i norra Ryssland 1898–1925.

Ylva Kungsman skildrar i sitt arbete en idag närmast bortglömd episod i den svenska skogshistorien. Vid slutet av 1800-talet hade ”timmerfronten” i omgångar svept över norra Sveriges skogar. Det bästa var taget och det hade börjat bli brist på grovt sågtimmer. I det läget vände några sågverksdisponenter från Sundsvall blickarna österut och de ännu oexploaterade skogarna i nordvästra Ryssland. Fokus för deras intresse var ishavskusten där flera flottningsbara floder mynnade. Under perioden 1898-1905 anlade de fyra sågverk; på Kolahalvön, vid Vita havet och vid Petschoraflodens mynning, cirka 90 mil längre österut.

Med utgångspunkt från sin egen familjs historia har Ylva Kungsman genom ingående studier i arkiven kartlagt historien kring det svenska engagemanget i norra Ryssland. Hon har också intervjuat ättlingar till de omkring 40 sågverksarbetare, de flesta från Alnön utanför Sundsvall, som – med eller utan familjer – sökte sig österut. Deras motiv var bättre förtjänstmöjligheter och i en del fall också äventyrslystnad.

Utförligt skildrar hon drivkrafterna till den svenska satsningen i Ryssland liksom också de svårigheter i form av kärvt klimat och brist på kompetent inhemsk arbetskraft som man hade att övervinna. Ett stort antal privata fotografier förmedlar hur livet vid kanten av ishavet tedde sig för svenskarna och deras familjer. Till detta bidrar också de brev och berättelser som deras ättlingar förmedlat till Ylva under arbetets gång. Skildringen av händelserna efter revolutionerna 1917, då sågverken nationaliserades och många av svenskarna valde att fly, förmedlar både allvaret och tragiken i vad som då hände.

Skogshistoriska Sällskapet anser att Ylva Kungsmans examensarbete är ett värdefullt bidrag till skogshistorien som också speglar förhållandena i Sverige vid förrförra sekelskiftet.

Ladda ner och läs Ylva Kungsmans examensarbete här.

Örtug nummer 65 tilldelas professor emeritus Kjell Danell, för hans bok Vilt, jakt och människor i Norrlands skogar 1870–1900, utgiven på Gidlunds förlag år 2020.

Kjell Danells bok förmedlar kunskaper om en period då den svenska staten genom nya lagar och den nya myndigheten Skogsstyrelsen strävade efter att ta kommandot över en landsända som visat sig rymma enorma ekonomiska potentialer.

Boken ger också en tydlig bild av villkoren för de människor som levde här. Sedan århundraden var de vana att sköta sig själva. De, och deras föregångare, hade själva brutit den mark de odlade. Jakten var viktig, i synnerhet under ”svagåren” då skördarna slagit fel eller grödan skadats av vilt. Traditionellt använde man sig av snaror och giller, det senare i form av saxar och allehanda slag- och spjutfällor. Av hävd jagade man på all mark inom rimligt avstånd från där man bodde och under vilken tid som helst på året. Ofta jagade man under vårvintern då skarsnön bar de skidande jägarna men inte villebrådet. Denna helt oreglerade jakt tärde hårt på viltstammarna.

Sedan Skogsstyrelsen bildats år 1869 var det en viktig sidouppgift för dess personal att försöka stävja de otidsenliga och ofta mycket grymma fångstmetoderna.

Kjell Danell har genom djupgående studier i Riksarkivet tagit del av revirförvaltarnas rapporter till sina överordnade i Stockholm. De nya jaktregler som införts uppfattades av allmänheten som mycket orättvisa. Man ansåg att all jakt av hävd var fri och att det var livsnödvändighet att hålla efter viltet. En stor del av boken upptas av revirförvaltarnas rapporter där det framgår vilken oförstående, och ofta fientlig verklighet de mötte.

Skogshistoriska Sällskapet anser att Kjell Danells bok ger en initierad bild av norra Sveriges skogshistoria ur ett tidigare obelyst perspektiv. Det förtjänar också att nämnas att boken är rikt illustrerad och vackert formgiven.

 

Örtugen 2023

Örtug nummer 63 tilldelas Anita Kärrman, för hennes bok Vi for åt skogen som fåglarna, utgiven på Mandatus förlag år 2021.

Anita Kärrman har på ett kärleksfullt och initierat sätt skildrat det tidiga 1900-talets villkor för människorna i det norrländska inlandet. Läsaren får följa författarens farmor Tilda från tidig barndom till det krävande livet som hustru och flerbarnsmor på ett avsides beläget kronotorp.

Genom intervjuer med släktingar, bevarade inspelningar där Tilda själv berättar, och genom studier i olika arkiv har hon kartlagt sin farmors och hennes familjs liv. Det är en historia som mycket tydligt förmedlar vilken omvälvning som sågverksepoken och det  laga skiftet innebar för människorna i det norrländska inlandet. Sågverken hade vid mitten av 1800-talet börjat köpa upp skogsmark av bönderna. Det laga skiftet var då inte genomfört överallt. Men det räckte om en av ägarna i en by krävde att det skulle genomföras. Sedan sågverken lyckats förvärva något av byns hemman var det ofta de som drog igång processen. Detta fick förödande konsekvenser på flera håll, bland annat i Tildas hemby Pauträsk. Flera av byns bönder kunde inte betala lantmäterikostnaderna och tvingades gå ifrån sina gårdar. Så var det för det unga paret Tilda och Herman Kärrman.

I boken skildrar Anita Kärrman hur de istället blir kronotorpare. Det innebär att de mot att mannen i familjen vintertid utför avverkningsarbete i kronans skog får arrendera ett stycke odlingsbar mark. Läsaren får ta del av hur de kommer till den utsynade platsen vid Buberget med sina fyra barn, en lånad ko och två getter, hur de tillbringar den första vintern i en riskoja under en tät gran och hur de röjer marken, odlar upp den och under det andra året timrar sig ett hus med murad eldstad. Barnaskaran växte snart till sju – vilka alla år 1963 tillsammans kunde uppvakta Tilda på hennes 90-årsdag.

Anita Kärrmans bok är inte bara berättelsen om hennes farmor. Den handlar lika mycket om befolkningen i hela det norrländska inlandet. Den omfattande källförteckningen ger besked om med vilket allvar och bredd hon tagit sig uppgiften an.

Vi for åt skogen som fåglarna är resultatet av en folklivsforskning med fokus på kvinnornas ofta undanskymda roll i skogshistorien. Anita Kärrman är en mycket värdig mottagare till en av Skogshistoriska Sällskapets Örtugar 2023.

Örtug nummer 62 tilldelas Gunnar Nygren, för hans bok Kolning – historier och hantverk, utgiven på Appell förlag år 2022.

Gunnar Nygren har på ett närmast fullödigt sätt skildrat kolningens långa historia i Sverige. Genom studier i arkiv och den knapphändiga äldre litteratur som finns, förmedlar han en initierad och intresseväckande bild av denna, till stor del bortglömda epok i den svenska skogshistorien. Till detta adderar han sina egna erfarenheter från arbetet med den årliga milan i sörmländska Skottvång.

Träkol var fram till slutet av 1800-talet förutsättningen för att kunna tillverka järn av bergmalm. Kolningen var en deltidssyssla för torpare och småbrukare. Virket höggs på vårvintern och fick torka över sommaren. Fram på höstkanten drog man det samman och reste milorna. I november och december tändes de och fick sedan långsamt kola i ett par veckors tid under ständig passning. I de svenska bergsbygderna kolades tusentals milor varje år.

Med hjälp av aldrig tidigare visade fotografier och nedtecknade historier förmedlar Gunnar Nygren en sannare bild av kolningen och dess utövare än vad som framgår i den gängse populärkulturen. Att vara kolare var ett hårt och riskfyllt arbete. Det var att med ett minimum av sömn leva under primitivaste förhållanden ensam med en nyckfull mila som när som helst kunde ”slå” och fördärva förtjänsten av månaders hårt arbete. I boken beskrivs också kolarens verktyg och hur en erfaren kolare av rökens utseende kunde avläsa tillståndet i milan och hur kolningen förlöpte.

Gunnar Nygrens bok förmedlar därutöver praktiska kunskaper om hur kolning går till. Den är på så sätt något av en handbok i milkolning. Det gäller inte minst det idag så omskrivna biokolet – träkol i modern tappning som i ökande utsträckning används som ett klimatpositivt jordförbättringsmedel.

Skogshistoriska Sällskapet anser att Gunnar Nygrens bok är ett värdefullt bidrag till skogshistorien som fyller ett tomrum i litteraturen om kolning.

 

Örtugen 2022

Örtugen 2021

Örtugen 2020

Örtug nummer 57 tilldelas Linda Norén, för hennes examensarbete på 30 högskolepoäng inom Jägmästarprogrammet vid Sveriges lantbruksuniversitet, ”’Det var ett äventyr’ – en studie om livet som flottare efter Piteälven”.

Linda Norén skriver att det övergripande syftet med examensarbetet var att studera hur livet var som flottare efter Piteälven i Norrbottens län mellan åren 1942 – 1982. I arbetet presenteras hur arbetet genomfördes och vilka virkesmängder som flottades under dessa 40 år. Examensarbetet beskriver också kvinnornas insats och betydelse för flottningen. En stor styrka med studien som vi bedömer det är att den inte bara baserats på litteraturstudier utan även på intervjuer med före detta flottare och kockor. Lindas arbete ger en gedigen historisk beskrivning av en epok i svenskt skogsbruk som var avgörande för att kunna förse skogsindustrin vid kusten med virke innan vägsystem, fordon och övrig infrastruktur kunde ersätta flottningen.

Linda berättar att hennes eget intresse för flottning väcktes av hennes morfar som berättat för henne om flottning. Han arbetade själv vid flottningen i Svärdälven under en period på 10 år från det att han var 15 år 1945.

I examensarbetet beskriver Linda stämningen och sammanhållningen inom flottarlagen och hur det skapade starka sociala band mellan flottarna på ett mycket ingående sätt. De intervjuade berättade att kamratskapet många gånger var så starkt att gamla flottarkamrater har behållit kontakten långt efter det att flottningen upphört.

Avslutningsvis konstaterar Linda Norén att flottningen i Piteälven inte endast var ett riskfyllt arbete utan det var även en viktig inkomstkälla för de som deltog i flottningen. De intervjuade kvinnorna beskrev också hur betydelsefulla de var i verksamheten, både som flottare och genom att flertalet stod för mathållningen längs vattendragen.

Här kan du ladda ner och läsa Lindas examensarbete.

Örtug nummer 56 tilldelas Sivert Norén, för hans bok, ”Skogsbrukets utveckling under 1900-talet – Från yxa till helmekanisering”.

Sivert Norén har i sin bok utifrån sitt eget arbetsliv på ett ingående och initierat sätt framställt den utveckling som skogsarbetet genomgått i vårt land under föregående sekel. Siverts framställning tar oss med på en resa från det strävsamma manuella arbetet i skogskojor på 40-talet, då yxa, såg och häst var de viktigaste arbetsredskapen, via 70-talet då mekaniseringen tog fart och 80-talet då avancerad datorteknik infördes i skördarna fram till mitten av 90-talet då miljöengagemang i skogsarbetet blev en kraftig drivkraft. I boken illustreras dessa skeenden med en mängd mycket talande bilder.

En stor del av boken upptas av maskinepoken där Sivert själv varit involverad som både försäljare och innovatör. Här beskriver han metodutvecklingen från försök med helstamsavverkning till slutavverkning och gallring med kortvirkesmetoden där ingen man arbetade på marken.

Avslutningsvis konstaterar Sivert Norén att skrivandet av boken gjorde att han i tankarna återupplevde många av de personer han mött och arbetat med under sitt yrkesverksamma liv vilket ledde till starka känslor.

Boken kan beställas från Sveabok.se, eller genom att kontakta Sivert Norén direkt (tel. 0550-30100). Kostnad 300 kr plus frakt.

 

Örtugen 2019

Örtug nummer 55 tilldelas Amanda Löfdahl, för hennes examensarbete på 30 högskolepoäng inom Jägmästarprogrammet vid Sveriges lantbruksuniversitet, ”De var så glada och åt allt vi satte fram – en studie om skogsarbetarkockan och hennes liv i kojan”.

Amanda Löfdahl har i sitt examensarbete intervjuat 14 kockor som arbetade i skogsarbetarkojor under åren 1936 och 1960. Kockor började förekomma här och var i skogsarbetarkojorna redan i slutet av 1800-talet. Efter flera larmrapporter om de usla villkoren blev det fram emot 1930-talet allt vanligare med kockor i skogsarbetarnas kojor och baracker.

Amanda beskriver hur kockornas arbets- och levnadsförhållanden tillsammans med männen kunde se ut. Deras viktigaste syssla var att ansvara för mathållningen men också att hålla kojan så ren och fräsch som det bara var möjligt. Kockorna hade långa arbetsdagar som inleddes vid fyratiden, långt innan gryningen, och inte tog slut förrän kvällsdisken var avklarad framåt klockan nio på kvällen. I deras sysslor ingick också att planera matsedeln och köpa in matvaror.

Hon diskuterar också hur kockornas mathållning bidrog till skogsarbetarnas hälsa och välbefinnande och noterar hur uppskattade deras insatser var av dem. Ofta var det unga flickor som tog anställning som kocka och på så sätt kunde tjäna sina första egna pengar. Samtidigt skaffade de sig värdefulla erfarenheter för framtiden.

Avslutningsvis konstaterar Amanda Löfdahlatt historien om kockorna och deras arbete i norra Sveriges skogar är mycket ofullständigt dokumenterad. De verkade under ett av de mest dramatiska skedena i Sveriges skogliga historia och det finns mängder av berättelser om hårda villkor, respekt för kvinnligt arbete och spännande människoöden som förtjänar att lyftas fram.

Örtug nummer 54 tilldelas Helena Lundgren Landin för hennes bok Lustenbåtarna på Klarälven, utgiven på Votum & Gullers förlag 2018.

Helena Lundgren Landin har på ett mycket inspirerande sätt skildrat den långa epoken av flottning på Klarälven i Värmland. Bokens titel kommer från de från början ångdrivna och senare motoriserade båtar som användes för att dra virket genom älvens lugnare partier och så småningom knuffa det på plats vid de mottagande industrierna. En stor del av dem gavs namnet Lusten och ett nummer efter den sjö som användes som virkesmagasin. För värmlänningar gemen och Karlstadsbor i synnerhet är Lustenbåtarna ett kärt begrepp. De var en del av stadsbilden och det blev ett folknöje av rang att beskåda hur de skickliga båtförarna lotsade de långa ”dragen” (timmersläpen) förbi bron mellan teatern och stadshotellet.

I företalet till boken hyllar Helena inte bara dem som arbetade med själva flottningen utan också alla de skogsarbetare, kockor och mekaniker som lade grunden till Värmlands idag världsledande position inom massa- och kartongindustrin. Hon lyfter också fram de kvinnor som tog hand om hem och barn när deras män befann sig i skogen eller på älven under långa perioder.

Helena Lundgren Landins bok erbjuder intressant läsning inte bara för den skogligt och sjötrafiksintresserade. Framför allt är den en initierad skildring av en 150-årig epok som gjort djupa och bestående avtryck i både värmlänningarnas sinnen och i landskapets näringsliv. Till dess många förtjänster hör också intervjuerna med dem som var med och inte minst det rika bildmaterialet.

 

Örtugen 2018

Örtug nummer 53 tilldelas Sylvia Samuelsson för hennes bok Av skog är vi komna, utgiven i samband med berättarträffar på Åsele bibliotek.

Sylvia Samuelsson har i sin bok sammanställt en mängd intressanta berättelser från huggare, timmerkörare, flottare och kockor som var aktiva inom skogsbruket i Västerbottens inland under mitten av förra århundradet, dvs. innan den s.k. maskinepoken kommit igång på allvar. Berättelserna är illustrerade med en diger samling bilder från den aktuella tiden. Många av bilderna uppvisar dessutom de intervjuade personerna i fullt arbete. Boken vittnar om en mycket arbetsam yrkeskår som arbetade under, i många avseenden, usla arbetsförhållanden. Förhållanden som vi idag utan dessa vittnesmål har svårt att tänka oss in i.

Ytterligare en intressant aspekt på berättelserna som Sylvia förmedlar i boken är den intensiva aktivitet som fanns inom skogsbruket i trakten för att flotta virket via Ångermanälvens och Lögdeälvens dalgångar ut till kusten under den aktuella tiden. Att sedan merparten av det flottningstimmer som det berättas om i boken hamnade i skiljet i Sandslån är också en aspekt på arbetet som Skogshistoriska Sällskapet tycker är av stort intresse. Mellan åren 1872 och 1982 hade nämligen Sandslån troligen världens största timmerskilje och där kommer i år en av Sällskapets skogshistoriska exkursioner att genomföras.

 

Örtugen 2017

Örtug nummer 52 tilldelades Bosse Johansson för hans bok Flottare med färg, utgiven på Stigfinnarens förlag år 2007 och i sin helhet tillgänglig på internet.

Bosse Johansson, mottagare av Örtug nr 52, 2017.

Bosse Johansson har på ett mycket levande sätt skildrat flottningsepoken i Norrbotten, med tonvikt på hans hemtrakter i Kalix och i Tornedalen. Efter många år som postmästare sadlade han år 1992 om och blev journalist. Sedan dess har han bevakat detta stora område som lokalkorrespondent för först Norrbottens-Kuriren och därefter Norrländska Socialdemokraten.

Genom sitt arbete kom han i kontakt med många intressanta människor och upptäckte snart vilken kulturskatt deras samlade kunskaper och erfarenheter utgjorde. Han utvecklade en metod där han ensam på småvägar färdades genom bygderna och mer eller mindre på chans stannade till och inledde samtal med de människor som han stötte på. Det resulterade i en lång och mycket uppskattad reportageserie om människorna och deras olika livsöden i denna del av Norrbotten. De bildade också stommen till hans första bok Dit vägarna bär, utgiven år 2006.

Författaren är själv uppväxt i flottningsmiljö invid Ängesån. I företalet till Flottare med färg beskriver han sina barndomsvårar då isen släppte greppet och ”storspovens drillande blandades med det trygga dunket från älven då flitioxarna, (Överkalixmål för flottare starka som oxar) drog ut flottningsbommarna”. Med den bakgrunden var det naturligt att söka vidare i bygderna för att fånga upp minnena från flottningsepoken – innan det var för sent. I boken myllrar det av människor och minnen tillsammans med sakliga redogörelser om hur flottningen gick till.

Bosse Johanssons bok är en kärleksfull dokumentation av en svunnen epok då skogsarbete, kolning och tjärbränning tillsammans med flottning av timmer och tjärtunnor var viktiga näringsfång för människorna i norra Sverige. Inte minst värdefullt är att boken skildrar flottningen i Norrbotten som är mindre omskriven än den i andra delar av landet.

Örtug nummer 51 tilldelades Ulla Lovén, Danderyd, för sin bok En skog, en tid – Håbo Häradsallmänning 1912-2016, utgiven 2016.

Ulla Lovén som belönats för sin historik om Håbo Häradsallmänning, som ligger i Upplands-Bro kommun nordväst om Stockholm.

Frilansjournalisten Ulla Lovén skrev boken på uppdrag av styrelsen för Håbo Häradsallmänning och är en historik över allmänningen. Totalt omfattar denna 2 255 hektar varav drygt 1 900 hektar är produktiv skogsmark. Allmänningen ligger i Upplands-Bro kommun nordväst om Stockholm och är en av landets 61 häradsallmänningar.

När drottning Kristina år 1647, med anledning av bergshanteringens och bruksdriftens allvarliga hot mot skogarna, skrev förordet till Sveriges första skogsordning, hade häradsallmänningarna funnits i minst 600 år. Ödemarker blev allmänningar vid 1000-talets mitt. I boken beskrivs utförligt häradsallmänningarnas långa historia i perspektivet – ”från medeltida kulturarv till modern samverkan”.

Under fyra år gick Ulla Lovén igenom samtliga styrelse- och stämmoprotokoll i Håbo Häradsallmänning, varav 119 handskrivna, från perioden 1912-2016. Detta tillsammans med intervjuer och ett rikhaltigt bildmaterial har utgjort underlag när hon beskrivit allmänningens utveckling fram till idag – mycket baserat på styrande personers öden och äventyr under de senaste 100 åren.

Ett av kapitlen ägnas åt hålvägar som är rikligt förekommande i området. Det är medeltida, väl trampade färdvägar som med regnvattnets och erosionens hjälp blivit djupt nerskurna i den mjuka sandjorden. Här finns det största upptäckta hålvägssystemet i Mellansverige.

Boken är i första hand tillägnad Håbo Häradsallmänning och dess delägare, men är intressant även för en vidare krets genom den omfattande beskrivningen av de svenska häradsallmänningarnas mångåriga och spännande historia.

Örtug nummer 50 tilldelades Daniel Persson för hans 30 hp Examensarbete Engreppsskördarens tekniska utveckling – The technical development of single-grip harvesters på Jägmästarprogrammet i Umeå 2016.

Daniel Persson, mottagare av Örtug nr 50 år 2017.

Daniel har beskrivit den historiska utvecklingen av avverkningsmaskinerna i Sverige från introduktionen 1965 till 2015. Han har i detalj analyserat faktorer som motoreffekt i relation till totalvikt, kranens lyftmoment i förhållande till totalvikt, medelmarktrycket och maximal fälldiameter i förhållande till vikten på engreppsaggregatet och matningshastigheten.

Han konstaterar att samtliga dessa studerade faktorer har ökat under den studerade perioden. Han summerar slutligen att utvecklingen av engreppsskördare och aggregat går mot både kraftfullare och tyngre modeller.

En intressant aspekt på den framtida utvecklingen av avverkningsmaskiner är att han förutser en återgång till tvågreppstekniken, då den arbetar med två moment samtidigt varför effektiviteten då kan ökas till upp emot 2 000 träd per dag.

 

Örtugen 2016

Örtug nummer 49 tilldelades Daretorpsbygdens Intresseförening, representerad av dess ordförande Else-Marie Bertilsson, för uppbyggnaden av Daretorps Skogsmuseum.

Else-Marie Bertilsson ordförande i Daretorpbygdens Intresseförening tog emot en örtug vid årsstämman i Örebro. Här flankerad av maken Ulf Bertilsson och Peter Dagman, som båda är djupt engagerade i föreningen.

Daretorpsbygdens Intresseförening i Daretorp, strax öster om Tidaholm, bildades 1995. Föreningen är mycket aktiv och har idag cirka 150 medlemmar. Redan vid starten fanns idéer om att uppföra ett skogsmuseum. Man började verksamheten med att överta och flytta ett förfallet parhus från Hökensås till dess nuvarande plats i Gälleberg. Huset renoverades och stod färdigt år 2005.

Året därpå togs det första spadtaget till Kulturladan/Skogsmuseet som uppfördes av föreningens medlemmar. Virket, företrädesvis vindfällen från stormen Gudrun, skänktes av traktens skogsägare och företag, med Hökensås häradsallmänning som störste givare.

Upparbetning, sågning och torkning utfördes ideellt av föreningens medlemmar, med bara mindre EU-bidrag. Byggnaden stod färdig 2008 då arbetet med att inreda museet med skogsredskap och utrustning påbörjades. Mycket utrustning och redskap skänktes – och skänks fortfarande – till museet. Kulturladan/Skogsmuseet invigdes sommaren 2014.

I museet, som speglar ortens skogsbruk, finns idag mellan 300 och 400 redskap. Ett antal bildspel från hästkörning till slutavverkning med moderna maskiner finns också att beskåda. Likaså finns information om några av ortens tidigare skogliga verksamheter, som till exempel fröklängning, tjärframställning och tillverkning av tallbarrstvål. Allt presenteras mycket pedagogiskt och överskådligt.

Skogsmuseet besöks årligen av mellan 1 500 och 2 000 personer. Föreningen har också startat och genomfört ett antal studiecirklar om bygdens historia som resulterat i två böcker om Daretorpsbygden. En tredje lär vara på gång. För närvarande pågår en studiecirkel om ortens alla tidigare och numera nedlagda sågverk.

Örtug nummer 48 tilldelades Sandra Laestander för hennes examensarbete i biologi på Jägmästarprogrammet vid SLU med titeln ”Den kemiska bekämpningen av skadlig lövskog har öppnat helt nya vyer för skogsbruket – flygbesprutning med herbicider i Arjeplog 1953-1978”.

Sandra Laestander tilldelades en örtug för sitt examensarbete vid jägmästarprogrammet vid SLU om hur användningen av hormoslyr för mer än ett halvt sekel sedan påverkat skogarna i trakten av Arjeplog.

Sandra Laestander har i sitt examensarbete undersökt hur användningen av herbicider (hormoslyr) mot lövträd på skogsmark har påverkat skogstillståndet i Arjeplogstrakten. Inom Domänverkets förvaltning i Arjeplog flygbesprutades 23 000 ha skogsmark under perioden 1953 till 1978. Besprutningarna utfördes för att ge föryngrade barrplantor en minskad konkurrens från lövträd.

Med hjälp av fältinventeringar jämförde hon två områden (Loholm och Bäcknäsberget), där en besprutat och en obesprutad del inventerades. Fältinventeringarna kompletterades med en analys av historiskt källmaterial och en intervju med en pensionerad, tidigare ansvarig jägmästare. Trots att besprutningen utförts för länge sedan så visade resultaten att besprutade områden fortfarande har en betydligt lägre andel lövträd och att de lövträd som etablerats i området är betydligt yngre än i de obesprutade, samt att besprutningen medfört en hög andel lövträdstammar med en märklig stamform.

Sandra Laestanders examensarbete ger en tydlig bild att effekten av herbicidanvändningen på beståndens trädskikt faktiskt påverkar beståndsstrukturen ännu drygt 50 år efter utförd besprutning.

Örtug nummer 47 tilldelades Elisabeth och Roland Lyhagen för boken ”Strömmen – ett gammalt frälsehemman under Torpa”.

Roland och Elisabeth Lyhagen framför den gamla frälsegården Strömmen vars historia de dokumenterade och skrev en bok om.

Gården Strömmen ligger invid Ätran i Sjuhäradsbygden, dryga två mil öster om Borås. Den nuvarande fastigheten består av fyra tidigare frälsehemman som alla räknar sina anor till första halvan av 1500-talet, då de lydde under slottet Torpa stenhus.

Makarna Lyhagen övertog Strömmen år 1997 och har på ett makalöst sätt skildrat sin gård ur nära nog alla aspekter. Dess historia är ytterst noggrant beskriven och beledsagas av markägarkartor och dokument från skilda epoker. Här stiger också tidigare arrendatorer och torpare fram ur arkiven – inte bara med sina namn utan ofta också med små historier som går att uttyda ur kyrkoböcker och andra noteringar.

Jordbruket och skogen avhandlas i ett av bokens tolv kapitel. Här får man ta del av metoder och de olika grödor som odlats genom tiderna. Även vilka slags kreatur som funnits på gården och hur förödande getters och fårs betande var för återväxten i de samfällt ägda skogarna. Det framgår också att den bästa timmerskogen var svårt uthuggen redan i slutet av 1700-talet. I de övriga kapitlen behandlas också byggnadshistorien, där några av husen med hjälp av dendrokronologi fått sin ålder fastställd. Också fiskeri- och vattenfrågorna belyses liksom de fornlämningar som finns på gårdens marker. Plus djurliv, geologi och mycket, mycket annat.

Elisabeth och Roland berättar i förordet till boken att de fick impulsen att ta reda på mer om sin gård efter att ha deltagit i en kurs i Hållbart familjeskogsbruk vid Linnéuniversitetet i Växjö. En uppgift om att beskriva en skogsfastighets olika natur- och kulturförhållanden fick dem att börja nysta.

Boken om frälsehemmanet Strömmen är inte bara till glädje för dem själva och deras familj. Den kan även tjäna  som inspirationskälla för alla de många andra som likt Elisabeth och Roland också äger gårdar med lång historia. De har visat hur det går att finna de mest spännande och intressanta uppgifter – bara man börjar leta i arkiven.

---

Örtugen 2015

Örtug nummer 45 tilldelades Rolf Sievert för hans bok ”Tvartorp. Berättelsen om en skogsgård”.

Rolf Sievert beskriver i sin bok historiken kring den gård som varit i familjens ägo sedan 1920-talet. Genom sitt gedigna arbete och sökande i allehanda arkiv och andra källor förmedlar han en utförlig bild av brukandet av skogen och jorden på gården genom tiderna. Den ger dessutom en initierad bild av de personer som verkat där sedan 1600-talet.

Rolf Sievert beskriver också ingående hur mycket kolningen och flottningen betytt för utvecklingen av gården. Därutöver är boken kryddad med fantastiska fotografier, gamla såväl som nytagna, samt kartor som sammanfattningsvis gör boken till ett riktigt praktverk.

 

Örtug nummer 46 tilldelades Emil Öhman för hans examensarbete i skogshushållning på Jägmästarprogrammet vid SLU, ”Hjulskotarens tekniska utveckling”.

Emil Öhman visar i sitt examensarbete vid SLU, ”Hjulskotarens tekniska utveckling”, hur skotarna starkt bidragit till den kraftigt ökade produktiviteten i det svenska skogsbruket i under det senaste halvseklet.

I arbetet har han dessutom utfört statistiska studier av trender vad avser lastindex, motoreffekt i förhållande till totalvikt och medelmarktryck. Slutsatserna var att lastindex och medelmarktryck minskat över tid medan motoreffekten i skotarna ökat.

Emil Öhmans examensarbete belyser ett avgörande skeende i det svenska skogsbruket då hästarna fick stiga åt sidan till förmån för mångdubbelt effektivare skotare. Det är ett värdefullt bidrag till den svenska skogsmaskintillverkningens historia.

---

Örtugen 2014

Anna Hallmén visar i sitt examensarbete vid Jägmästarprogrammet vid SLU att även till synes orörda skogar i norra Sverige i många fall brukats intensivt. Hon bygger sina slutsatser på en analys av ett skyddsvärt, 3 100 hektar stort område i Peltovaara, beläget inte långt från Gällivare. Sedan 2013 är det en av SCA:s mångfaldsparker.

Med hjälp av dendrokronologiska dateringar av kulturspår i träd och fynd av offerplatser och härdar, visar hon att det funnits ett nästan tusenårigt samiskt utnyttjande av området. Hon har också visat att området brukats intensivt både av nybyggare och senare tiders skogsbruk.

 

Bo Backström beskriver i boken En bruksskogs historia – Finspångs bruk under 300 år, som han skrivit med viss assistans av professor Lars Östlund vid SLU, de skogar som en gång hörde till Finspångs Bruk. Med avstamp från en kvarlämnad kolmila tar sig Bo an brukets historia.

Här skildras bland annat hur 1860-talets skogvaktare av eget intresse sparade skogsholmar och tjäderspel, vilket bidragit till flera av de biologiska värden som idag finns i dessa skogar.

Genom det omfattande bakgrundsmaterialet och alla de fantastiska fotografierna i boken ger Bo Backströms arbete läsaren en mycket intressant inblick i brukandet av skogen utifrån de behov som Finspångs bruk hade på råvaruförsörjning.

Örtugen 2014

Felicia Olsson har gjort en studie om det en gång omfattande skogsbetet i Klövsjö socken. Det stora antalet hästar, kor, får och getter hade där stor påverkan på skogen och bidrog starkt till att skogarna blev mer homogena och likåldriga. Samtidigt gick många naturskogskvaliteter förlorade. Men hon konstaterar också att betade skogar har högre biologisk mångfald än obetade.

Felicia Olsson anser att samhället bör bevara de ännu aktiva fäbodarna eftersom de bidrar till att både kulturella och biologiska värden bevaras.

 

Bengt Stjernlöf tilldelades en örtug för boken Transporter på Klarälven som är resultatet av hans långvariga och djupa intresse för historia, teknik och transporter. Här redovisar han utvecklingen från början av 1600-talet och fram till 1900-talet.

Läsaren får ta del av den industriella utvecklingen i Klarälvdalen med biflöden och hur det var möjligt att transportera malm och träkol till hyttorna enbart med hjälp av hästar och ”folkkraft”.

Bland annat berättar han historien om Johan Gustav Klarström som 1668 uppförde ett järnbruk som utvecklades till Uddeholm AB.

 

Örtugen 2012

Hanna Lundin har med hjälp av Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift från åren 1882 till 1950 och indelningshandlingar från Kronoparken Västra Anundsjö analyserat argumenten för, respektive mot, trakthyggesbruket under dessa år. Hon fann att diskussionerna i ämnet var intensiv fram till 1927 varefter debatten avtog.

Hanna Lundin kunde med hjälp av resultaten i sin studie konstatera att trakthyggesbruk under första halvan av 1900-talet var betydligt vanligare i norra Sverige än vad som tidigare beskrivits.

 

Anna Stjernströms bok Skogen – guldet från Norden är en både initierad och lättillgänglig beskrivning av vad skogsbruket betytt för såväl några byar i Jämtland och som för landet. Med stor behållning kan den läsas även av den som inte är specifikt skogligt intresserad. Boken är kryddad med en mängd svart/vita fotografier av hög kvalitet.

Hennes arbete ger en initierad bild av en landsdel vars utveckling och fortlevnad i hög grad är beroende av att skogen utnyttjas.

---

Örtugen 2011

Anna-Maria Rautio har i sin avhandling studerat de norrländska ”svältsnören”, det vill säga de cykelstigar som anlades för Domänverkets personal att ta sig fram på i de då nästan helt väglösa delarna i de inre delarna av norra Sverige.

Rolf Albertsson och Arnold Ahlbäck uppmärksammades för sina insatser med att dokumentera den en gång omfattande och idag nästan okända timmerflottningen i södra Sverige. Tillsammans har de skrivit boken Flottning och flottleder i södra Sverige.

.