1700-talet
Ungefär så här kunde det mycket väl ha sett ut i Mellansveriges bergsbygder på 1700-talet. Bilden togs i Ansjö kronopark i Jämtland 1922, tio år efter det den avverkats och bara 80 till 100-åriga martallar och enstaka aspar lämnats. Jämför med beskrivningen nedan. SLU, Skogsbibliotekets arkiv.
Den brist på åtkomlig kolskog som blivit märkbar i de mest järnbrukstäta trakterna i Mellansverige redan på 1600-talet förvärrades. En besökare i Bergslagen noterade 1750: Öfver allt, och i synnerhet i Järn Brukens närhet, såg man ingen stor skog. Bara släta kullar och berg, beklädda med risiga buskar. Det här var en tid då begreppet skogshushållning ännu inte slagit igenom. Skogen förväntades i princip sköta sig självt och man avverkade träden utan att i någon grad se till att det kom upp nya i de fälldas ställe. Men här och var i de områden där skogstillståndet var som sämst hade man nu börjat tala i termer av att skogen måste skötas för varaktigt kunna avkasta virke
Träkol är en ömtålig produkt som inte tål några längre transporter. Även om körningarna skedde vintertid skadades den porösa kolen av skakningarna. För att andelen kolpulver inte skulle bli för stor begränsades fångstområdet bara några mil från bruken. Man började därför på allvar att vända blickarna norrut – till det då jungfruliga Norrland, där det då i princip fanns hur mycket skog som helst.
När Carl von Linné reste genom norra Sverige i början av 1700-talet skrev han: Stora skogar av tall står öde och fåfäng, ty ingen behöver timret, faller omkull och ruttnar bort. Han noterade också de stora områden som brunnit i naturliga skogsbränder och klagade över hur svårt det var att färdas genom ett sådant vilt och otillgängligt landskap. Han insåg också möjligheterna med dessa dittills helt outnyttjade delarna av det svenska riket.
Skeppsbron i Stockholm var Sveriges finansiella centrum på 1700-talet. De som bodde här var inte bara affärsman utan också ägare av ett industriimperium med ett stort antal järnbruk och hammare med tillhörande herrgårdar i Uppland och på båda sidor om Bottenviken. Akvarellerad pennteckning av Johan Petter Cumelin.
Samma sak gjorde 1700-talets finansiella elit, de affärsmän med oftast utländskt påbrå som gick under epitetet ”Skeppsbroadeln”. Det resulterade i att de anlade ett pärlband av järnbruk efter Bottenhavets och Bottenvikens kuster – både på dess västra och östra sida. Finland var ju ännu en del av Sverige på den tiden. Dessa bruk försörjdes med malm från främst från gruvorna i Roslagen och Stockholms skärgård. Det var en enorm industriell expansion som ägde rum vid mitten av 1700-talet. Att det var möjligt att bygga upp så omfattande verksamheter som järnbruk och hammare utan tillgång på järnmalm i deras närhet berodde järnets enorma betydelse för statskassan. Att transportera ved från landets norra delar till gruvorna och bruken var på den tiden inte möjligt. Virke är skrymmande och den mängd som skulle behöva förflyttas så stor att man förmodligen inte ens övervägde ett sådant alternativ. Däremot lät sig malm, trots sin tyngd, transporteras eftersom det handlar om helt andra kvantiteter.
För uppmuntra utvecklingen i den riktningen erbjöd kronan skattebefrielse samt lägre exporttull under tolv år till de nya bruksägarna i norra Sverige. Vidare upplät kronan sina skogar till mycket ringa ersättning. Detta blev inledningen på den storskaliga påverkan på norra Sveriges skogar som accelererade till skövling ett drygt sekel senare.
Den ökande befolkningens påverkan på skogarna i södra Sverige började uppmärksammas på 1700-talet. I den Skogsordning som infördes 1734 års finns detaljerade bestämmelser om skatteböndernas rättigheter att disponera skogen. Bland annat anges att i första hand ska vindfällen, torra träd, kvistar och stubbar utnyttjas som ved innan man fäller friska träd. Man oroar sig också för de skador på skogen som betesdjuren orsakar. Speciellt vill man förhindra getaveln genom ett förbud att fälla lövträd till bete. Senare blir det helt förbjudet att hålla getter på skogen.
