Tillståndet i skogarna var vid slutet av förförra seklet bedrövligt på många håll i landet. Insiktsfulla skogsmän hade i många år förordat en mer ordnad skogshushållning. Inte minst också att skogarna genom klok skötsel skulle kunna ge mer virke.

Skogsutbildningen i Sverige hade inletts 1828 då Kungliga Skogsinstitutet etablerades. Initiativtagare var den legendariske jägmästaren Israel af Ström, ”skogshushållningens fader” som han ibland brukar kallas. Efter studier i Tyskland ansvarade han för skötseln av jaktparken Djurgården i Stockholm och hade en vision om att utbilda svenska jägmästare i skogsvård. Dessa var nämligen vid den här tiden jägmästare bara i ordets bokstavliga betydelse. I den högre, tvååriga kursen, började nu blivande kronojägmästare att också bibringas skogliga kunskaper.

De gjorde att insikterna om värdet av skogsvård ökade. På privata initiativ anlades under 1870-talet försöksytor på flera håll. Skogsinstitutets chef, V.M. Thelaus gick i bräschen för en mer systematisk verksamhet. ”Vi måste lämna tradition och auktoritet och slå in på de vetenskapliga undersökningarnas säkra, men mödosamma väg”, ansåg han. Hans propåer klingade dock ohörda av den svenska staten.

Inte förrän 1901 när bilden av hur det såg ut i de svenska skogarna äntligen stod klar skedde något. Statsrådet Odelberg pläderade för ”behofvet af åtgärder dels till förekommande och hämmande af en öfverafverkning af skogen, som för kommande generationer skulle kunna blifva ödesdiger, dels ock till försättandet af skogsmarkerna i sådant skick, att den största möjliga afkastningen kunde afvinnas dem”.

Denna gång föll orden i god jord och året därpå inrättades Forstliga försöksanstalten i Stockholm med en skoglig och en botanisk gren. Till dess förste chef utsågs Alexander Maass.

Samma år började denne lägga ut skogliga försöksytor. Verklig fart på verksamheten blev det dock inte förrän Forstliga försöksanstalten 1908 ombildats till Statens Skogsförsöksanstalt och fått den dynamiske professorn Gunnar Schotte som chef. Under hans nästan två decennier långa chefsskap växte verksamheten kraftigt och mer än 700 försöksytor lades ut över hela landet.

Gunnar Schotte såg också fördelarna med att samla en del av försöken till särskilda försöksparker. Efter godkännande i riksdagen inrättades i början av 1920-talet försöksparkerna Tönnersjöheden i Halland, Siljansfors i Dalarna samt Kulbäcksliden och Svartberget i Västerbotten.

Senare har två tillväxtparker anlagts. De senaste är Strömsjöliden i Västerbotten 2008 och Asa i Småland 2009.

Idag ses verksamheten i försöksparkerna och de långsiktiga fältförsök som finns där och på ett stort antal andra platser som en oerhört viktig kunskapskälla. Minst 1 000 vetenskapliga publikationer har sitt ursprung i de långsiktiga fältförsöken, varav drygt 70 doktors- och licentiatavhandlingar. De har också en viktig roll i utbildningen av studenterna vid skogsfakulteten.