Skogshistoriska SällskapetÄlskade alléer med föga känd bakgrund

Älskade alléer med föga känd bakgrund

Vi möter dem vid godsen och gårdarna, i städerna, på kyrkogårdarna och här och var längs landsvägarna. Så självklara är de att vi inte alltid lägger märke till dem. Men tänk bort alléerna – och landskapet skulle bli en viktig dimen- sion fattigare.

Hittills har få ägnat alléerna några djupare tankar, inte förrän i höstas då kulturgeografen Patrik Olsson presenterade sin avhandling och bok Ömse sidor om vägen. Via denna tar han läsaren med på en upptäcktsresa i ett välkänt, men i sina detaljer ändå helt okänt landskap.

Alléns historia sträcker sig ned i 1500-talets Italien och Frankrike. Där påbjöds att träd skulle planteras efter vägarna, bland annat för att de skulle bli lättare att följa i dåligt väder. Men det fanns också estetiska skäl. Den italienske renässansarkitekten Andrea Palladio skrev till exempel att ”vägar bör vara bekväma, säkra, angenäma och vackra”. Han ansåg att det därmed blev mindre tröttsamt att gå och att ”man ger vägar på landet ett ökat behag genom att på ömse sidor om dem plantera träd som med sin grönska glädja våra sinnen och med sin skugga skänka oss svalka”.

Sådana här tankar spreds sedan ut över Europa. Under 1600-talet planterades mängder med träd längs vägarna i länder som Tyskland, England och Holland. Också i de Nordiska länderna anammade man samma sed på sina håll. Utvecklingen understöddes av barockens krav på rätlinjighet och symmetri.

– Man såg alléerna som ett sätt att strukturera landskapet och markera social betydelse. Allén signalerade vem som hade makten. För det var invid slotten och herrgårdarna som de första alléerna anlades, säger Patrik Olsson.

Det var en tid då det av människan opåverkade landskapet sågs som ”förskräckligt och otäckt”. Istället var det en strävan att skapa någon slags jämvikt mellan natur och kultur.

Patrik Olsson har valt att koncentrera sin studie till Skåne. Helt enkelt därför att där finns ovanligt många alléer.

– Men samma typ av landskap, med stora gods och bondgårdar varvat om varandra, finns också på andra håll, inte minst i Östergötland, Sörmland och Mälardalen, så resultaten av min studie är i viss mån giltiga även i dessa landsändar.

Sedan slotten och herrgårdarna börjat anlägga alléer dröjde det inte länge förrän också de mest förmögna bönderna gjorde sammaledes. Också för dem var det ett sätt att markera att de stod över de ”vanliga” bönderna.

Men det fanns också en nyttoaspekt förknippat med de bondska alléerna. – Det var mycket vanligt att man hamlade alléträden, det vill säga att man beskar dem regelbundet och tog vara på de färska skotten som kreatursfoder. Det var säkert för många bönder ett minst lika viktigt skäl för att anlägga alléer som att markera sin sociala status.

Men det fanns också invändningar mot alléerna från bondebefolkningen. Man var rädd för att träden skulle suga näring ur marken, att de skulle skugga åkergrödorna eller bli ett tillhåll för allehanda fåglar som skulle ta för sig av nysådda frön.

– Medan alléplanteringarna i mellersta Sverige kom igång redan under stormaktstiden, alltså fram till tidigt 1700-tal, dröjde det till mitten av detta århundrade innan man började plantera alléer i Skåne. Detta berodde på att utvecklingen där nästan helt stannat av sedan landskapet blivit svenskt efter freden i Roskilde.

Skåne var vid 1700-talets ingång ett trädfattigt landskap. De första, ofta korta, alléerna började planteras i samband med jordskiften. Främst använde man sig av pil. Under andra halvan av århundradet gjordes alléerna allt längre och kunde sträcka sig ända till godsens yttre gränser. Ofta var alla infartsvägar alléplanterade. Man började också i ökad utsträckning att använda sig av ädla lövträd som lind, kastanj, lönn och alm.

– Det fanns en tydlig strävan hos godsherrarna att tydliggöra ägandegränserna, men också att imponera på både varandra och på de människor som befolkade deras domäner, säger Patrik Olsson. Ju ”finare” godsägare, desto ädlare träd planterade man i sina alléer. Så småningom inspirerades också mindre betydande bönder att anlägga alléer. Framförallt under 1800-talets senare hälft anlades mängder av alléer – vilket resulterade i att de till slut blev en betydande del av landskapsbilden.

Men det var nu inte bara godsägare och bönder som anlade alléer. Också i städerna planterades alléer, framförallt längs infartsvägarna.

– Syftet var att framställa staden som pampigare och mer imposant – alltså samma motiv som var godsägarnas och böndernas.

Ofta har dessa alléer med tiden kommit att inkorporeras i bebyggelsen och förlora sitt syfte. Många har också huggits ned.

– Överhuvudtaget var 1900-talet ett dystert århundrade för Sveriges alléer, säger Patrik Olsson. Den ökande bilismen krävde allt bredare vägar, samtidigt ökade säkerhetstänkandet. Det gjorde att många alléer längs stora vägar avlägsnades.

Under senare år har ytterligare ett hot mot alléerna tillkommit i form av almsjukan som slagit ut nästan alla Sydsveriges almar. Också kastanjer och askar mår dåligt på många håll.

– Men samtidigt är det glädjande att notera ett nytt intresse för att anlägga alléer, konstaterar Patrik Olsson. På ett trafiksäkert sätt planterar Trafikverket idag alléer längs vägarna av kulturhistoriska, biologiska och estetiska skäl. Också i många städer anläggs nya alléer.

– EU har uppmärksammat de värden som ligger i en vacker miljö och stöder via Jordbruksverket dem som vill återplantera en försvunnen allé. I mitt eget jobb vid Regionmuseet noterar jag ett stadigt ökande antal förfrågningar om alléer. Det är mycket glädjande.

Författare

Lars Klingström

Tidender nr 1 2013

Fakta

Ömse sidor om vägen

Boken beskriver, analyserar och diskuterar alléerna i de skånska godsens, städernas och byarnas landskap.

Författaren lyfter fram hur synen på landskapet genom tiden också påverkat allén. Den tydliggör andra strukturer i landskapet och förstärker samband. Allén är resultatet av såväl en praktisk som ett estetiskt ideal.

Ömse sidor av vägen är kanske inte en bok man sträckläser, men för den som är intresserad av företeelsen allé ger den en näst intill heltäckande bild av ämnet.

Även den som har en mer allmän, kulturhistorisk inriktning har oerhört mycket att hämta. Boken är rikt illustrerad – inte minst med vackra kartor – och inbjuder till ”tittläsning”. Det innebär att man kan börja läsa nästan var som helst där ögat funnit något intresseväckande – och det är på många ställen.

Patrik Olsson är kulturgeograf och verksam vid Regionmuseet Kristianstad. Han har genomgått forskarutbildningen vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet och har också varit knuten till Nordiska museets forskarskola.

Boken Ömse sidor om vägen – allén och landskapet i Skåne 1700 – 1900 är hans doktorsavhandling.

Patrik Olsson har tidigare gett ut ”Allehandboken”, som vänder sig till markägare med intresse att vidmakthålla sina alléer eller återskapa sådana som försvunnit.

– Det finns också vissa möjlig- heter att utan kostnad få råd om alléer hemma vid gården, säger han.

Tillbaka till sök