Skogshistoriska SällskapetBetad skog: Den mest naturliga biotopen av alla

Betad skog: Den mest naturliga biotopen av alla

Skogsbete – ordet signalerar förgången tid, nostalgi och något för bara fattiga bönder. Men en gång i tiden släppte alla svenska bönder sina kreatur på skogen. – En betad skog är den mest ursprungliga biotopen av alla, berättade professor Urban Emanuelsson vid den exkursion på tema skogsbete som genomfördes i slutet av maj.

Exkursionen, som förstås arrangerades av Skogshistoriska Sällskapet, ägde rum i Jumkil, knappt två mil nordväst om Uppsala. När Carl von Linné på 1700-talet ville lära sina studenter hur skogarna i norra Sverige såg ut, valde han allmänningsskogen i Jumkil som ett lämpligt studieobjekt. Där finns den numera restaurerade Linnéstigen Herbationes Upsaliensis och den vackra platsen med det lika vackert klingande namnet Studentvilan. Och just där passade Urban Emanuelsson på att, likt en sentida efterföljare till den store botanisten, redogöra för den fascinerande bakgrunden till skogsbetet. Det var nästan så att man kunde känna historiens berömda vingslag bland jättetallarna och den döda och förvridna bjässe som säkert i levande livet själv hade mött Linné.

Det var en spännande historIa som de 25 exkursionsdeltagarna fick sig till livs: Att skogarna i Sverige inte skulle se ut som de gör och inte ha samma artsammansättning om de inte i alla tider varit betade av stora växtätare. Att det innan människorna började idka jordbruk för så där 6 000 år sedan fanns gott om uroxar, visenter och stora hjortar som alla levde och betade i skogarna.

Sedan vidgade Urban Emanuelsson det historiska perspektivet ytterligare:

– Det har funnits betande djur i jordens skogar i säkert 50 miljoner år. Skogsekosystemen har utvecklats tillsammans med elefanter, jättetrögdjur och andra som haft förmågan att riva ner löv från träden.

Dessa djur levde gott i skogarna ända till dess människan dök upp på den evolutionära scenen för 100 000 år sedan. Och då fick växtätarna en fiende som med sina spjut och pilbågar förändrade den tidigare i balansen. I människans urhem, Afrika, lärde sig djuren så småningom att hantera det nya hotet. Men det gick sämre i andra delar av världen. För 45 000 år sedan nådde människan Australien, vilket ledde till att de stora däggdjuren snart dog ut. Och för bara cirka 13 000 år sedan tog sig människor över till den amerikanska kontinenten.

– Det fick omedelbara konsekvenser för djurlivet. På bara 2 000 år dog 40 släkten av däggdjur ut. Det är en oerhört kort tid i sådana här sammanhang.

En av de arter som utrotades var vildhästen. Detta kan framstå som överraskande för dem som är uppvuxna med bilden av de väldiga flockar av vildhästar som mötte nybyggarna. Men faktum är att dessa hästar hade europeiskt ursprung och hade kommit med spanska erövrare på 1500-talet.

Det mest intressanta är att forskarna idag kan följa denna utveckling via pollenanalyser.

– Växtätarna har en mycket större påverkan på artsammansättningen i naturen än man tidigare har anat, berättade Urban Emanuelsson. När vildhästen hade dött ut i Nordamerika försvann flera trädarter – för att sedan komma tillbaka när de spanska hästarna förvildats och börjat sprida sig.

Samma fenomen noteras också i Sverige.

– Sedan de stora gräsätarna utrotats för- svann många arter i våra skogar. De återkom- mer sedan för 6 000 år sedan med de tama kossor, får och getter som de första bönderna började hålla sig med.

Det Urban Emanuelsson redogör för är resultat från ny forskning.

– Vi tittar på artsammansättningen i sådana här tidigare betade skogar och noterar att stora organismgrupper – både svampar och kärlväxter – går tillbaka när skogarna inte betas.

Han berättar också att de bästa svampskogarna är de som tidigare varit betade.

– Alla däggdjur äter gärna svamp, trots att de nästan inte innehåller någon näring alls, kanske bara för att det smakar gott. Betande kor var viktiga för svamparnas spridning i skogarna.

En given fråga till Urban Emanuelsson var förstås hur man ska göra i framtiden? Återinföra skogsbete?

– Ja, men förstås är det möjligt på bara begränsade arealer, säger han. Men att hägna in skogsområden med elstängsel och släppa kor och får under delar av året kan inte vara någon omöjlighet. Den svenska ursprungsrasen kullig boskap är ju helt anpassad till skogsbete. Även Highland cattle är lämpliga att släppa på skogen.

Urban Emanuelsson anser det viktigt med helhetssyn i alla naturvårdsfrågor.

– Jag tror inte på den uppdelning i reservat och brukade områden som vi håller på att få, eller egentligen redan fått. Min grundidé är att naturvård och produktion måste gå hand i hand – på samma marker. Allt hänger ihop i naturen på ett sätt som vi först nu på allvar börjar förstå. Många markägare börjar inse detta – och det finns ju också bidrag som kan kompensera den lägre ekonomiska utväxlingen. Att inte värna om den biologiska mångfalden har också ett pris.

Skogsbete – ett urgammalt näringsfång som nästan försvunnit

– Kreatur har varit ett fundament för människors hushållning i flera tusen år.

– Tidigt delades kulturmarkerna upp i åker och slåtterängar som hägnades. Därutanför brändes röjdes och svedjades skogen för att skapa betesmarker.

– De betade skogarna var som glesast på 1800-talet.

– Det framväxande skogsbruket såg med oblida ögon på kreaturen i skogen som ibland trampade ner nysatta skogsplantor.

– Hägnade beteshagar var en nymodighet under det sena 1800-talet för att minska problemen.

– Under det tidiga 1900-talet var skogsbete en ständig politisk diskussionsfråga i Sverige – främst på grund av de skador det orsakade på skogen.

– Skogsbetet i Sverige upphörde nästan helt efter andra världskriget. Småbrukarna flyttade till städer och deras hagar planterades igen med gran.

– Idag är skogsbete i sin traditionella form en raritet och förekommer bara på enstaka platser i Sverige.

Författare

Lars Klingström