Bilden som chockade skogsbruket

Den 18 september 1993 innehöll den tyska veckotidningen Der Spiegel en artikel som sände chockvågor genom de nordeuropeiska och nordamerikanska skogsbruken. På ett närmast brutalt tydligt sätt ifrågasatte tidningen det dåvarande sättet som skogarna brukades på.

MEDIAANGREPP PÅ SKOGSBRUKET var nu vid den här tiden snarare regel än undantag. Men Der Spiegel var nu inte vilken tidskrift som helst. Det var det stora tidningshuset Axel Springer Verlags flaggskepp, en av Tysklands mest inflytelserika tidningar.

Artikeln hade udden riktad mot de nordamerikanska och finska skogsbruken. Men likväl träffade den de svenska skogsföretagen i hjärteroten: Axel Springer var ju en av deras allra största och viktigaste kunder.

BARA NÅGON MÅNAD SENARE kallade Springer samman sina leverantörer av tryckpapper till ett möte i Hamburg. Dit kom representanter för svenska, finska och nordamerikanska tillverkare – som fick höra att ”så här går det inte att agera om man vill göra affärer med Springer i framtiden”. Stämningen var bister och en av de finska representanterna fick till slut nog och förklarade på bruten tyska att ”wir haben auch viele andere Künde” (vi har också många andra kunder).

Text: Lars Klingström (som var med i Hamburg)

Det var en tämligen bekymrad och ganska rådvill grupp som lämnade Hamburg efter den dagens uppläxning.

I december kallades de sedan ytterligare en gång till Hamburg för att vara med på den presskonferens som Springer tillsammans med Greenpeace och ytterligare tre stora papperskunder kallat till.

Med hjälp av tysk skogsexpertis fick de höra att det visst gick att bruka skog utan kalhyggen. En representant för statsskogen i Lübeck förklarade bland annat att ett hygges diameter inte skulle vara större än en trädlängd. Mötet utmynnade i en manifestation, undertecknad av de fyra förlagen tillsammans med Greenpeace, där man krävde ”kahlschlagfreies papier”, det vill säga kalhyggesfritt papper.

Om möjligt var det den här gången ett gäng ännu mer slokörade skogsindustrirepresentanter som lämnade Hamburg.

I DEN SVENSKA SKOGSINDUSTRIN vidtog nu en febril aktivitet. Det var ju inte några ”världsfrånvända aktivister” som ställde kraven den här gången. Nu var det kunder, några av de största till på köpet. Vad som stod på spel var inte bara pengar utan i förlängningen också jobb – och hela den svenska skogsnäringens anseende.

Redan i början av 1994 samlade sig företagen till en ”avsiktsförklaring” om att deras skogar skulle brukas på ett miljöanpassat sätt. Utvecklingsresurserna inom skogsbruket ställdes om från ”effektivitet” till ”miljö”. Ekologer anställdes, utbildningar arrangerades.

Kontakterna med Springer var intensiva. Förlagets första utkast till ”Waldnutzungsstandard”, (skogsbruksstandard) var så rigid att den var omöjlig att uppfylla i nordiska skogar. Inför risken att bli utan den råvara som var grunden till Springers affärsidé arbetades den om. Det slutliga dokumentet var en anpassning till verkligheten. Kravet på kalhyggesfritt papper försvann och standarden blev en variant av den svenska skogsvårdslagen av år 1994.

I SVERIGE PÅGICK SAMTIDIGT arbetet med att anpassa den då nybildade organisationen FSC:s internationella skogsbruksstandard till svenska förhållanden. Den blev klar 1997 och hade arbetats fram tillsammans med flera svenska skogsföretag – dock inte alla.

Den slutliga standarden presenterades för ett samlat svenskt skogsbruk vid ett seminarium på Norra Latin i Stockholm i maj 1998. För många av de deltagande skogsmännen var det en omvälvande upplevelse att få höra FSC-ordföranden Timothy Synnott på engelska tala om för dem hur de nu skulle sköta sina skogar. Ett efter ett lät sedan företagen – entusiastiskt eller mycket tveksamt – FSC-certifiera sina skogar.

Två år senare föddes PEFC, som var mer anpassat till privatskogsbruket.

IDAG ÄR DET INGEN som ifrågasätter skogscertifieringarna. De skulle ha kommit oavsett Der Spiegels kalhyggesartikel och Springerförlagets något blåögda ambitioner att förändra de nordiska skogsbruken. Men sannolikt bidrog de till att skynda på processen.

Författare

Lars Klingström