Skogshistoriska SällskapetBland jätteträd, vulkaner och svenskminnen

Bland jätteträd, vulkaner och svenskminnen

Skogshistoriska Sällskapet genomförde hösten 2017 en studieresa längs den nordamerikanska västkusten. Den gick i de trakter som vid förra sekelskiftet lockade mängder av skandinaver att delta i de stora skogsavverkningar som genomfördes i det som kom att kallas Fjärran Västern.

En del i reseberättelsen På tur i fjärran västern, Tidender nr 4 2017.

MED START I SEATTLE RESTE 47 deltagare under tolv dagar i september med buss från norr till söder genom de tre delstaterna Washington, Oregon och Kalifornien till San Francisco, totalt 300 mil. De flesta resenärerna hade valt att därefter följa med på den veckolånga tilläggsresan till Kanada.

Proffsig guidning med stundtals mycket humor genom USA-veteranen Jan Hedberg och hans medarbetare Hans Högberg, bidrog väsentligt till trevnaden och den goda samvaron under resan. Det blev en ren bonus för gruppen att även USA-kännaren Lars Nordström deltog i resan. Han har bott i landet i över 30 år och har skrivit boken Skogshuggarna i fjärran västerns skogar, som deltagarna erhöll innan resan. Med fin berättarförmåga förmedlade Lars många intryck från sitt liv i USA. Guld värt, tyckte vi deltagare.

DET ÄR INTE HELT OVANLIGT MED stora skogsbränder i denna del av USA. Det bekymrade Jan Hedberg eftersom det under vår vistelse där rasade flera omfattande bränder i de delstater vi besökte. Redan när gruppen kom till USA hade cirka en miljon hektar skogsmark brandhärjats i nordvästra USA och sydvästra Kanada. Vi kände av brandrök i vissa områden i Oregon. Det var dock inget som störde vår resrutt.

Första dagen ägnades åt storstaden Seattle som är en av USA:s mest betydelsefulla hamnstäder med en stor andel, ursprungligen skandinavisk befolkning. Det är en ganska ung stad, som fick sina stadsrättigheter på 1860-talet. Det första sågverket byggdes 1888. Järnvägen kom till Seattle strax innan guldruschen vid förra sekelskiftet, då staden växte kraftigt.

Idag besöks Seattle av cirka 1 000 kryssningsfartyg per år på sin väg till och från Alaska. Rutten är en stor turistnäring. Från det berömda utsiktstornet Space Needle har man från 160 meters höjd en fantastisk utsikt över stadens olika delar.

Gruppen besökte Ballardområdet med slussar och laxtrappor, liksom också det Nordiska museet. Det bildades 1980, är uppbyggt med hjälp av donationer och representerar de fem nordiska länderna. Även om inte alla delar av museet var tillgängligt på grund av förestående flyttning, så blev det nog för en och annan av oss en lite speciell upplevelse att ta del av hur utvandrade skandinaver etablerade sig i det stora landet i väster. Även i museet Klondike Gold Rush kändes vibbarna av det förflutna liksom i de forna hamnmagasinen Miner`s Landing där man kan ta del av och läsa om guldruschen.

Skogsanalytikern Håkan Ekström, ansvarig för Wood Resources International avrundade vår dag med en presentation av virkesmarknaden i nordvästra USA och Kanada och även globalt. Håkan ansåg att de pågående skogsbränderna kortsiktigt stör sågverken, men knappast långsiktigt.

Lars Nordström berättade initierat om att vid senaste valet så fick Donald Trump 6 procent av rösterna i Seattle medan Hillary Clinton fick 86 procent. I dessa gamla svenskbygder var läskunnigheten tidigt väldigt hög, sannolikt beroende på att Folkskolestadgan infördes i Sverige redan 1847. För övrigt pratar man inte gärna öppet om politik i USA.

FRÅN SEATTLE RESTE VI VIDARE mot Kaskadbergen till skogskoncernen Weyerhaeusers besökscenter nära den 2 950 meter höga vulkanen Mount St. Helens som exploderade 1982 varvid 57 människor omkom.

Lars Nordström, som då bodde i Portland, 11 mil från vulkanen, berättade att askan från utbrottet letade sig in överallt. Bankomaterna fungerade inte och kärnkraftverk fick läggas ned på grund av vulkanutbrottet. Hade det skett under en vardag så skulle med stor sannolikhet betydligt fler människor ha omkommit.

I besökscentret fick vi en guidning om dramatiken kring vulkanutbrottet och följderna av det. Vi kunde konstatera att man lyckats väl med etablering av ny skog. Huvudsakliga trädslag som nu planterats i höjdlägena är douglasgran och noble fir. Även al kommer in som pionjärträd, och så pass mycket att sågverk byggts för att förädla alvirket.

EFTER GUIDNING OM SKOGSINDUSTRIKLUSTREN i Kelso och Longview belägna längs Columbiafloden, där Weyerhaeuser är en stor aktör, reste vi vidare in i Oregon. Där fick vi ta del av berättelsen kring det som fortfarande benämns Swede town – gamla svenskbygder återigen – där man en gång slog sig ner med skogsavverkning som främsta sysselsättning. Vägskylten finns kvar! Vi besökte det lilla kapellet i byn Mist. En och annan tår fälldes när vi stämde upp Tryggare kan ingen vara. Utanför kapellet fanns många svenskklingande namn på gravstenarna.

Vi reste sedan vidare mot delstatsskogen Tillamook med dess prisbelönta skogsmuseum. Där mötte vi företrädarna för USA:s motsvarighet till Skogshistoriska Sällskapet, Doug Decker och Ed Kamholz från Forest History Society.

De presenterade sin organisation och gav intressanta inblickar i landets skogshistoria. Sökandet efter grovt timmer började en gång i östra USA i delstaten Maine. Skogsbrukandet fortsatte västerut till de Stora sjöarna och vidare till nordvästra USA, hela tiden i jakten på grova träd. Efterhand kom järnvägen som gjorde det möjligt att transportera virke utan att vara beroende av floder och vattendrag.

SKOGSMUSEET I TILLAMOOK VAR mycket intressant med föredömlig pedagogik. Det är finansierat genom donationer och kostade 13 miljoner dollar att uppföra. Som sig bör är det helt byggt i trä, i det här fallet av douglasgran. Museet har ungefär 60 000 besökare per år. Här presenterades via film effekterna av, och åtgärderna efter, de stora skogsbränderna som inträffade i dessa delar av Oregon åren 1933, 1939, 1945 och 1951. Därefter gjordes omfattande återplanteringar med hjälp av entreprenörer, volontärer, barn och ungdomar. Från att tidigare ha haft stora arealer likåldriga skogar anlägger man idag ett landskapsperspektiv på skogsskötseln. Syftet är att skapa en mer diver- sifierad skog. Bland annat satsar man på gallring för att öka skogens mångformighet.

I kustzonen i Oregon där fuktiga vindar sveper in från Stilla havet uppgår nederbörden till mer än 2 000 millimeter per år vilket tillsammans med den goda jordmånen skapar några av de bördigaste markerna i världen. Vanligt förekommande trädslag är Hemlock- och Sitkagran. Vi besökte ett reservat en morgon ute vid Stilla havskusten. Där finns Oregons största sitkagran, bortåt 800 år gammal, 44 meter hög och med en diameter på 4,7 meter.

Efter avverkning planterar man ofta douglasgran. Detta trots att trädslaget sedan 25 år tillbaka kan drabbas av barravfall på grund av sjukdomen Swiss needle cast.

I sammanhanget inflikade Hans Högberg under bussfärden att douglas- och kustgranbestånd växer bra också i Sverige. I södra Skåne kan de ge 1 500 kubikmeter per hektar under 50 år.

RESANS FÖRSTA SKOGSVANDRING FICK VI hos Ann och Richard Hanschu på Little Beaver Creek, en fastighet med cirka 200 hektar skogsmark dominerad av douglasgran och jättetuja. Här pratade vi skogsskötsel utifrån privatskogsägarens perspektiv.

När vi passerade staden Salem söder om Portland upplystes vi om att där är det lika långt till både nordpolen och ekvatorn. I vår del av världen ligger motsvarande punkt i höjd med Alperna i norra Italien.

I den så kallade skogshuvudstaden Corvallis bodde vi två nätter. Riktigt avkopplande att slippa packa ihop allt varenda morgon. Efter ett kortare besök på världens största julträdsfarm kom vi till det äldre sågverket Hull & Oaks som främst sågar douglasgran i långa längder och grova dimensioner.

Skogsvandring blev det igen längs företaget Starker Forests informationsslinga under sakkunnig ledning av Dick Powell. Här passerar 1 200 skolbarn om året som får lära sig att skogen förändras helt naturligt och att skogsodling bidrar till en bättre framtid.

– Barnen är vår framtid. De flesta människor bor i städer. Förstår man inte naturens villkor, så kan man inte fatta bra beslut om framtiden, menade han.

PÅ VÄG SÖDERUT MOT TRAKTERNA av Eugene på resans sjätte dag fick resenärerna höra historien om hur USA:s tredje president, Thomas Jefferson, närde en ambitiös plan på att utvidga den unga nationens gräns mot västra Nordamerikas kustlinje. I början av 1800-talet sände han därför ut en expedition till Stilla havskusten, ledd av Meriwether Lewis och William Clerk. Där ritade de kartor och gjorde noteringar om bland annat geologi, växtlighet och ursprungsbefolkningens olika stammar. Efter drygt två år kom expeditionen tillbaka. De hade då färdats 1 300 mil genom det som då var väglös vildmark. Expeditionen blev utgångspunkten för USA:s markanspråk i nordväst.

Så var det dags att besöka den första riktigt grova skogen en ”Old Growth”, det vill säga en mycket gammal, naturlig skog, som inte påverkats av människor. Här var douglasgran det dominerande trädslaget, men det fanns också inslag av hemlock och röd ceder. Marken ägs av ett järnvägsbolag.

Under senare hälften av 1800-talet kunde järnvägsbolag köpa skogsmark av staten till en billig penning. De hade ett stort behov av virke för järnvägsbyggandet. Från början av 1900-talet togs dessa skogsmarker successivt tillbaka av staten. Urskogen vi nu besökte var en sådan mark – idag ett urskogsreservat, tillgängliggjort med fina vandringsleder. Här imponerade verkligen douglas- granen med 80 meter höga bjässar. Enskilda träd kunde innehåll 100 kubikmeter virke. Skogen var ungefär 300 år gammal. Urskogskaraktären med mossbelupna grenar och stammar var inte att ta miste på. Eftersom allemansrätten i USA inte gäller på privat mark så hade gruppen sökt tillstånd för att besöka den här skogen.

PÅ VÄG NER MOT CRESCENT CITY vid Stilla havskusten i norra Kalifornien, passerade vi det kulturminnesmärkta diligensstoppet Wolf Creek Inn. Ett plötsligt överfall under vår paus där, visade sig strax vara iscensatt av våra reseledare, förklädda till banditer. Vi klarade oss! En stunds strövande på sandstranden ute vid Stilla havet var avkopplande och välbehövligt innan det var dags för nästa storskogsbesök vid ”Trees of Mystery”.

Vi var nu inne i Kalifornien som till ytan nästan är lika stort som Sverige. Med en årsnederbörd på mellan 1 200 och 1 400 millimeter längs kusten, räknas skogen här som ”tempererad regnskog”. En gång fanns här uppskattningsvis 800 000 hektar redwoodskogar innan de kommersiella krafterna nästan gjorde slut på dem. Idag återstår cirka 5 procent av den ursprungliga arealen. Redwoodträden växer snabbt med cirka 50 kubikmeter per hektar och år och föryngrar sig genom stubbskott på samma sätt som eucalyptus.

Trees of Mystery är alltså en besökspark, uppbyggd kring ett större bestånd bestående av främst redwood, men även sitkagran, douglasgran och jättetuja. Träden i parken är verkligen gigantiska med höjder på 80–90 meter. Välpreparerade vandringsstråk gjorde det enkelt att ta sig fram och pedagogiskt väl upplagt med tydliga informationsskyltar som berättade vad man såg. Här var mycket naturlära att inhämta, främst om de väldiga träden men även om mark, geologi, flora och fauna. Turistiskt sett var allt väldigt väl tillrättalagt. Dessutom fanns möjligheten att åka gondol uppe bland trädkronorna vidare upp till en bergstopp med utblick in mot bergslandskapet i öster och vyer västerut mot havet. Till parken hör även ett besökscenter och ett museum med föremål och presentationer av ursprungsbefolkningens olika kulturer.

Samma kväll åt vi en gemensam skogshuggarmiddag på en sågverksrestaurang. Fotografen Greg Rumney visade bilder och berättade om huggarepoken för mer än 100 år sedan. Vi var många som köpte av dessa fantastiska gamla svartvita bilder som visade skogsarbetare tillsammans med enormt långa handsågar och träddimensioner som man inte tror funnits.

RESAN FORTSATTE SÖDERUT med ett kortare stopp i den lilla staden Scotia där de flesta byggnaderna i centrum var byggda i redwood. Härifrån tog vi oss sedan via Avenue of the Giants till den verkligt magnifika redwoodskogen Founders Grove där vi vandrade runt bland trädjättarna med Jan Hedberg som guide.

Förr gjordes cisterner ofta i redwood, liksom man idag tillverkar exklusiva badkar av detta trädslag – dock inte av giganter av den typ som finns i Founders Grove. Redwoodträ är lätt och används ofta som ytskikt och paneler. Vi studerade en fallen jätte som uppskattades väga ungefär 450 ton och spirade som planta för så där 1 600 år sedan. Virkesvolymen beräknas till över 600 kubikmeter för ett enda träd. Tanken svindlar!

Efter ett roligt och livaktigt besök på den svenska vingården Linde Vineyard och därefter en snabbvisit i Sacramento med sitt berömda tågmuseum, var det dags för USA-resans final, nämligen Sierra Nevada och de gigantiska sequoiaträden. Från den rika jordbruksslätten reste vi upp mot bergen genom ett ”High Chaparall-liknande” landskap för att, på över 2 000 meter över havet, bekanta oss med och vandra runt i den smått unika miljö som sequoiaskogen utgör. Träden växer på den västra sidan av den 65 mil långa bergskedjan Sierra Nevada som sträcker sig i nordsydlig riktning. Totalt finns här bortåt 15 000 hektar sequoiaskog, i övrigt barrblandskogar med ett 10-tal olika arter.

Det berättas att dessa jätteträd (Sequoiadendron giganteum) upptäcktes under guldruschen av en jägare som var på jakt efter en skadeskjuten björn. Eftersom ingen trodde honom så kallades det den ”kaliforniska bluffen”. Folk tog sig emellertid upp till de väldiga träden. Med steamdonkeys och mobila sågverk försökte man tillgodogöra sig virket. Åtagandet blev dock för stort och sequoiavirket visade sig dessutom vara bräckligt. Området blev i slutet av 1800-talet skyddat som nationalpark, USA:s andra park.

Med Jan Hedberg som guide vandrade vi runt bland giganterna. Det var något alldeles särskilt att stå framför ”General Scherman” som anses vara världens största träd med sina 1 487 kubikmeter, 84 m högt, 35 m i omkrets och ålder drygt 2 000 år. Jan Hedberg har för övrigt skrivit en artikel om jätteträden i Skogshistoriska Sällskapets årsskrift 2009.

RESANS USA-DEL AVSLUTADES MED en intressant guidning per buss i San Francisco. Ett stort och varmt tack för en mycket lärorik, välpla- nerad och rolig resa framfördes till reseledarna Jan Hedberg och Hans Högberg och till Lars Nordström i samband med sista kvällens gemensamma middag. Köttbiten på tallriken var maffig och humöret på topp!

Författare

Hans-Jöran Hildingsson