Skogshistoriska SällskapetBlekinge - en strategisk och litterär utpost i Sverige

Blekinge – en strategisk och litterär utpost i Sverige

Skogshistoriska Sällskapets exkursion om eken i Blekinge 19 september 2014

Landskapet Blekinge må idag ligga lite vid sidan av de allt rakare vägarna i Sverige. Men historiskt har det spelat en stor strategisk roll för landet. Vad som starkt bidragit till Blekinges betydelse är dess närhet till havet – och dess ekar. I sen tid har det också frambringat giganter av annat slag – författarna Sven Edvin Salje och Harry Martinsson.

Eken i Blekinge – litterärt och historiskt var temat för den exkursion som Skogshistoriska Sällskapet arrangerade i Jämshög och Karlshamn den 19 september. Exkursionen leddes av Gustav Fredriksson, kontaktman för Skogshistoriska Sällskapet i Blekinge och tillika ordförande i Saljesällskapet. Han guidade initierat i det trivsamma Författarmuseet där Sven Edvin Salje (1914–1998) och Harry Martinsson (1904–1978) tronar i varsina rum. Båda kommer från just Jämshög.

Efter besöket i Författarmuseet fortsatte exkursionen till Boön som ligger strax utanför Karlshamn. Där anlade Karl X Gustav ett skeppsvarv direkt efter freden i Roskilde 1658, då Blekinge blev svenskt.

Blekinge var ett kap för den svenska flottan. Nu fick man tillgång till så gott som varje år isfria hamnar. Och i Blekinge fanns det gott om ek – den tidens viktigaste råvara för skeppsbyggnad.

Riksrådet Bonde fick kungens uppdrag att rekognoscera. Denne hade särskilt bett Bonde om att titta på den lilla orten Bodekull, som hade ett särdeles bra läge med en väl skyddad hamn.

Bonde rapporterade att danskarna inte uttömt ekskogarna i Blekinge, utan sådana fanns ”i stor myckenhet i bondeskogen”. Sjöarna i Småland hade ”skön sjömalm” och det fanns tillgång till masugnar, hamrar och styckgjuterier.

Varvet började byggas på Boön, belägen just utanför Bodekull. Arbetet leddes av ekipagemästaren Ebbe Simonsson från Karlskrona. Till varvet knöts också den erfarne engelske skeppsbyggmästaren Thomas Day. Under perioden 1659–1676 var Boöns skeppsvarv ett av de största i Sverige.

Redan tidigare hade exporthandeln via hamnen i Bodekull varit livlig. Med kungens intresse för orten tog utvecklingen ytterligare fart. År 1664 fick orten stadsrättigheter och några år senare ändrades namnet till Karlshamn.

Det gick åt stora mängder ek till ett krigsskepp. Varvet hade hela Asarums socken som sitt fångstområde. Varje bonde var skyldig att två dagar i veckan året runt bistå med ”ekhuggeriet”.

Ekvirket höggs och upparbetades under hösten. För att kunna köra ut det ur skogarna krävdes snö och hårt tjälad mark. Också bygget av den nya staden Karlshamn krävdes stora mängder ektimmer. Amiralitetet oroade sig därför över konkurrensen och för att ekeskogarna skulle ”uthuggas och utdödas”.

Alla de råvaror som krävdes för att bygga mäktiga krigsskepp kunde hämtas i Sverige. Ekvirket fanns i de södra landskapen, mastvirke hämtades från Dalsland och Värmland. Furumasterna kunde vara 25–30 meter långa och 60 centimeter i diameter. De långsamväxande furorna var ett ovärderligt mastförråd för hela Europa och bevakades av såväl engelsmän som holländare. Det fanns också ett omfattande privat huggande som inbringade stora exportintäkter. Nu förbjöd amiralitetet allt vidare privat huggande av ”maste- och storwerksträd”.

Sedan ekarna fällts upparbetades de på plats och tillsågades grovt efter mallarna. Sågningen var ett extremt hårt arbete och skedde i såggropar.

Ett stort problem var att få fatt på dugliga timmermän. Med 50–60 man verksamma på Boön och brist på det mesta, inte minst pengar och mat, var det en tung uppgift för Simonsson att hålla varvet igång. Situationen förvärrades med åren och 1665 reagerade amiralitetet på det rådande statsfinansiella kaoset i landet. Kronans egendomar var bortpantade samtidigt som man förväntades fördubbla antalet skepp i den av tidigare krig hårt åtgångna flottan.

År 1673 fick Boön besök av den unge kungen, Karl XI. Mörka krigsmoln syntes vid horisonten. Amiralitetet manade på och Simonsson kunde meddela att skeppet Neptunus just gått av stapeln. Men i augusti 1676 intog danskarna Karlshamn. På varvet hann man inte borra två färdigbyggda, mindre skepp i sank. Istället kom de i danskarnas händer. Varvet ödelades och Ebbe Simonsson flydde. Han vädjade om stöd, men amiralitetet förlät honom inte för missen med skeppen. Hans sista fattiga levnadsår är höljda i dunkel.

Sedan danskarna slagits tillbaka satsade staten istället på Karlskrona. Men ekbestånden i Blekinge var uttömda och bönderna tvingades istället till mödosamma transporter av skeppsbyggnadsvirke från södra Småland.

Salje – en sann folkförfattare

Sven Edvin Salje var affärsbiträde när han slog igenom som författare med ”På dessa skuldror” i LT:s romanpristävling 1942. Vilhelm Moberg satt i juryn och sade bestämt om bidraget: ”En riktig författare. Han skall ha första pris”.

Salje valde sina teman från den värld han kände. De fem romanerna i Lovängsserien handlar om den första stora avfolkningsvågen från land till stad. Sedan följde bland annat tre historiska romaner om snapphanetiden då människor protesterade mot nya nationsgränser. Den ”försvenskning” romanerna handlar om är aktuell också idag.

I sin sista stora bok ”Genom lindens krona” (1987), beskrev han hur laga skiftet genomdrevs under första halvan av 1800-talet. Ämnet är av samma dignitet som emigrationen, menade han.

Sven Edvin Salje var en sann folkförfattare. Totalt har hans böcker sålts i cirka 1,5 miljoner exemplar. De tillhör de mest utlånade på biblioteken.

Sven Edvin Salje förblev provinsiell – vilket inte passade storstadspressen. Men historikerna Erik Lönnroth och Alf Åberg var imponerade av noggrannheten i skildringarna och omsorgen i detaljerna. Berättelserna flöt fram med stillsam intensitet och omutlig strävan efter äkthet. Han imponerade som föreläsare och talare och blev en hembygdens jätte.

Det är närmast självklart att eken finns med i Saljes miljöer. Han skriver särskilt om den blekingska eken och hämtar citat från stor- maktstiden som understryker kronans stora intresse av skeppsvirket i hembygdens skogar.

Författare

Jan Sandström