Skogshistoriska SällskapetBoxholms bruk: Föregångare inom skogsträdsförädling

Boxholms bruk: Föregångare inom skogsträdsförädling

Skogshistoriska Sällskapets exkursion till Boxholm 4 juni 2013

Namnet Boxholm är för många synonymt med välskötta skogar. Det var dessa som lockade ett fyrtiotal deltagare till Skogshistoriska Sällskapets exkursion den fjärde juni. Plus förstås att få höra förre skogvaktaren Sten Nordquist och professor emeritus Lars Kardell berätta om deras intressanta nutidshistoria.

Det blev en mycket intressant dag i dessa kunniga herrars sällskap. Boxholmsbolaget anammade redan i början av 1940-talet de tankar som då började göra sig gällande att via skogsträdsförädling kunna höja virkesproduktionen.

– Jag hade förmånen att få vara med från allra första början, berättade Sten Nordquist. Året var 1942 när han som 17-årig praktikant tillsammans med en likåldrig kamrat blev kallad till skogskontoret där de togs emot av forstmästaren Gustaf Visén.

– Han gjorde klart för oss att det var nu som förädlingsarbetet skulle börja. ’Kom ihåg, sa han, att ni är pionjärer i ett mycket viktigt arbete, men som jag tror att ni klarar. Ett arbete som kan komma att få utomordentligt stor betydelse för den svenska skogen’.

Det arbetet bestod i att de båda ynglingarna skulle plocka kott i särskilt utvalda, så kallade elitstammar. Det var högresta, smalkroniga tallar av en typ som finns just södra Östergötlands och nordöstra Smålands skogar.

– Vi var ju unga och ambitiösa och kände oss utan tvekan väldigt viktiga att få vara med om detta, säger Sten. Men nog blev det ett rätt vådligt äventyr denna marsdag för 71 år sedan – men som dock slutade lyckligt.

Exkursionsdeltagarna fick ta del av Stens berättelse på plats, invid elitstam nr 1, en jättelik 160-åring som ännu står kvar. Dock håller vi inne med att berätta hur det gick till när den skattades på kottar för första gången. I Skogshistoriska Sällskapets årsskrift som kommer ut i december, publicerar vi ett utdrag ur Stens egen bok om Boxholms skogar där han beskriver den här minnesvärda dagen.

Att avkomman från de här elitstammarna också växte upp till vackra träd framgick tydligt vid en annan exkursionspunkt. I beståndet växte höga, raka tallar med smala kronor.

– Men tyvärr finns inte någon tillräckligt bra dokumentation om det här beståndet för att vi ska kunna dra några slutsatser om utfallet, sade Lars Kardell.

Med flera hundra försöksytor på ”sitt samvete” vet han att det närmast är ett generellt problem.

Också Lars Kardell gjorde tidiga lärospån i boxholmsskogarna. Som skogisstudent praktiserade han där och passade på att lägga ut flera försöksytor, som nu med viss möda kunde återfinnas. Men på grund av att gränsstolpar försvunnit går det inte längre att dra några säkra slutsatser av dem.

Mer handfast framgick däremot hur lyckad en självföryngring kan bli. Sten Nordquist hade noterat hur effektivt naturen skötte föryngringen i ett bestånd som skadats i de svåra novemberstormarna 1969. I stormluckorna fanns ett tätt uppslag av plantor och han insåg att det borde gå att förlita sig på naturlig föryngring på de här markerna.

– Men det krävdes ett rejält övertalningsarbete på bolagskontoret innan jag fick lov att göra det, berättade han. Det här var ju under Iggesundstiden. Stora hyggen och plantering i glesa förband var legio. Självföryngring fanns inte på kartan ens. Men de ekonomiska fördelarna lockade och jag fick till slut tillstånd att prova.

– När ledningen för Iggesund besökte platsen några år senare, kunde de med egna ögon se det täta uppslaget av plantor – men de valde istället att klanka på hur dyrt det var att ta bort fröträden. Dock fick jag bara några år senare lov att självföryngra ett ännu större hygge. Så något intryck tog man ändå.

Idag står här en vacker 35-årig tallskog som med råge uppfyller alla krav på god återväxt.

Om den progressiva skötseln av Boxholms skogar kan mycket mer sägas. I Skogshistoriska Sällskapets årsskrift 2013 skriver därför Lars Kardell om både försöken – och om vikten av att sköta och dra lärdom av de många försöksytor som lagts ut i de svenska skogarna. Plus att Sten Nordquist berättar om den där marsdagen 1942.

Bocksholm heter det egentligen

Det var malmen från bergslagen i Närke och norra Östergötland och fallen i Svartån som gjorde att ett järnbruk kunde anläggas i Boxholm år 1754. Ortens historia är dock äldre än så.

Äran av att ha gett Boxholm dess något udda namn kan tillskrivas Arvid Gustafsson Stenbock. Denne var svåger till Gustav Vasa som i sitt andra äktenskap var gift med Arvids syster Katarina. Arvid Gustafsson Stenbock var ståthållare i Östergötland med säte på Vadstena slott. På 1580-talet lät han uppföra ett säteri invid Svartån, någon kilometer nedströms den nuvarande tätorten Boxholm. Utgående från sitt adliga efternamn Stenbock, gav han säteriet namnet Bocksholm. Stavningen kom sedan att förändras till den nuvarande, men uttalet lever lokalt kvar – Boxholm med kort å, alltså inte o, som utsocknes säger. Fortfarande syns också två bockar i Boxholms kommunvapen.

Nästan två sekel senare, år 1754, anlade Bocksholms då nyblivne ägare Gabriel Adolf Ribbing två hamrar vid Stångån strax öster om säteriet. Det finns vare sig järngruvor eller mas- ugnar i trakten varför allt järn måste ”importeras”. Med största sannolikhet kom det från bergslagarna i Lerbäck i södra Närke och Godegård i norra Östergötland och deras talrika gruvor och hyttor.

Järnet drogs på slädar från hyttorna till Askersund. Därifrån skeppades det till Vadstena. Där lagrades det i väntan på vinterföre då det drogs över Östergötlands slätter via Väderstad genom dalstråken i skogslandskapet till Bocksholms hamrar.

1778 köptes Bocksholm av Carl Daniel Burén, vars far var ägare till de båda järnbruken Folkström och Grytgöl i norra Östergötland. Under Buréns ledning utvecklades verksamheten högst betydligt.

Under 1800-talet utvecklades Boxholms bruk till ett verkligt konglomerat av olika verksamheter – järn och stålverk, skogsbruk, sågverk, dörrtillverkning och mejeri.

Järnvägen som nådde orten 1874 var en vitamininjektion och bruket växte till ett av södra Sveriges mest betydande med valsverk, masugn
och egna gruvor i Sörmland. År 1882 lät dåvarande ägaren Pontus Burén ombilda företaget till aktiebolag. Detta förvärvades 1965 av Iggesund. Namnet Boxholms AB levde dock kvar som dotterbolag i Iggesund AB.

Författare

Lars Klingström

Boxholms bruk: Föregångare inom skogsträdsförädling

Bocksholm heter det egentligen

Fakta

Boxholms AB idag

Boxholms skogar AB