Den rutiga skogen – historien om hur Orsa blev rikast i landet

Ur Tidender nr 3 2019

De vidsträckta och väglösa skogarna omkring Orsa fick länge vara orörda. Skogsområdet, som sträckte sig upp till Härjedalen och in mot Hälsingland, sågs som ett öde land av litet värde för Orsa socken. Några av de få som slog sig ner var de finska kolonisatörerna som behärskade konsten att svedja. Men det skulle komma nya tider.

STORSKIFTET, SOM HADE påbörjats i Sverige på 1700-talet, nådde Orsa under andra halvan av 1800-talet. Målet med storskiftet var inte att öka utnyttjandet av skogen, det var i stället en jordbruksreform som syftade till mer rationella lantbruksenheter. Där storskiftet hade genomförts på andra ställen hade bönderna tilldelats skog – som ofta var utan värde i deras ögon. Det var lätt för dem att lockas av pengar från de träbolag som bildades i snabb takt på 1800-talet. Många skogar såldes, ibland under tvivelaktiga former till alltför låga priser. När storskiftet nått Orsa föreslog landshövdingen att all skog inte skulle delas ut. Lösningen blev att en tredjedel av den utskiftade skogen skulle ägas gemensamt som en besparingsskog. Efter många turer fastställdes besparingsskogen 1879 i det ”Kungabrev” som betraktas som urkunden för den gemensamma skogen.

AVKASTNINGEN SKULLE ANVÄNDAS till att främja inte bara bönderna utan också hela bygden. Och avkastningen blev hög. De virkesrika skogarna visade sig innehålla 2,8 miljoner växande träd med minst 14 tums diameter i brösthöjd (nära Voxnan räckte det med 13 tum), och timmerträden hade nu fått ett reellt värde. I genomsnitt hade de avverkade träden en volym på 1,3 kubikmeter, och då räknades bara den kvistfria delen.

DIMENSIONSAVVERKNINGARNA GICK HÅRT åt skogen och någon tanke på återväxt fanns inte i början. Det behövdes mycket folk och Orsa blev något av ett Klondyke för skogsarbetare på 1890-talet. Med järnvägens tillkomst 1892 kunde människor och varor lättare transporteras till den socken som nu gått från att vara fattigast till rikast i landet. Inkomsterna från skogen användes till att bygga skola, ålderdomshem, telefonledningar, vattenledningar och avloppssystem. Ett litet avbräck kom när den gamla kyrkbyn brann ner till grunden 1901, men genom den dignande kassan kunde Orsa återuppbyggas på bara några år.

Orsa blev också unikt genom att invånarna inte behövde betala någon kommunalskatt under lång tid. Först 1934 återinfördes kommunalskatten. Många förmögna och högavlönade från andra orter utnyttjade skattefriheten genom att helt enkelt skriva sig på Orsa stadshotell. Men när till och med landshövdingen, som egentligen bodde i Falun försökte, satte en häradsskrivare stopp för det.

UTSYNINGEN OCH TAXERINGEN AV skogen inför besparingsskogens bildande är en spännande historia. Arbetet startade 1859 med att dela in hela skogen i 1600 hektar stora block som avgränsades av upphuggna linjer i ett rutnät. Stomlinjen från Mora upp till gränsen mot Härjedalen mätte 9 mil. Linjegatorna var 7–10 meter breda och totalt omfattade de 139 mil. Det betyder att ungefär 1000 hektar skog fälldes bara i linjegatorna. Och allt fälldes med yxa. Men nu var skogen tillgänglig för en ordentlig taxering där hänsyn kunde tas till skogsmarkens produktion och förekomsten av myrar och annan lågproduktiv mark. I Orsa socken fanns det 107 000 åkrar, i genomsnitt 87 per hemman, som skulle sammanföras och fördelas så att alla bönder skulle få samma skördemöjligheter som innan skiftesreformen. En del av linjenätet kan fortfarande skönjas i skogen.

Pengarna stannar i skogen

Idag är besparingsskogen en egen ekonomisk enhet som sköts rationellt men där alla intäkter går tillbaks till skogen. Den tidigare dimensionsavverkade och glest bestockade marken är ersatt med ny växtlig skog. Besparingsskogen säljer ingen skogsmark utan tar i stället ut intrångsersättning för exempelvis de 5 000 hektar som har blivit naturreservat och biotopskydd. Under goda tider har det funnits tillräckligt med pengar för att bygga upp en av Sveriges modernaste plantskolor med en produktion av 10 miljoner plantor per år. Man har också köpt kraftverk som samlats i ett dotterbolag. Men den tid är förbi när kommunkassan kan hämta in pengar från skogen till sin ordinarie verksamhet.

Exkursion i anrik gemensamhetsskog

SKOGSHISTORISKA SÄLLSKAPET HADE den 15 augusti sin exkursion till Orsa besparingsskog. Den tidigare förvaltaren Rune Dehlén bjöd på ett välmatat program som startade i Noppikoski med föreläsning av Maud Wedin om den skogsfinska kolonisationen. Joakim Myhrman, nuvarande förvaltare, berättade om Orsa besparingsskog av idag. I gemensam buss fick de 55 deltagarna historier, vyer och inblickar i historien i den vidsträckta skogen.

Gården Finnberget som ägdes av Gustaf Schröder var första anhalt. I byn Abborrsjöknappen berättade Rune om besparingsskogens och byns tillkomst. På Pilkalampinoppi fick deltagarna både lunch och en milsvid utsikt över skogarna ända upp emot Hamra. På toppen, som når 645 över havet, finns Sveriges första brandbevakningstorn bevarat. Under eftermiddagen demonstrerades både en vadmalsstamp och en skvaltkvarn i drift vid Sandsjöån.

ETT STORT TACK till Rune Dehlén och hans medarbetare, och inte minst till Orsa besparingsskog som sponsrade med både lunch och buss.

 

Skogsfinnarna i Orsa

ORSA FINNMARK ÄR ETT VÄLKÄNT BEGREPP för det vidsträckta skogsområdet i nordöstra Dalarna. Maud Wedin, historiker som har doktorerat på den skogsfinska kolonisationen i norra Sverige, berättade på exkursionen om bakgrunden till finnarnas etablering i området. Gustav Vasa ville se ett ökat utnyttjande av de då mindre värda skogarna, men de svenska bönderna var inte intresserade. I stället blev det de finska skogsbönderna, många från Savolax, som steg för steg tog sig över från den östra delen av Sverige (Finland och Sverige var ju ett). Finnarna kunde konsten att svedja, och här fick de bördiga granskogarna plötsligt ett värde eftersom de kunde bidra till matförsörjningen. Svedjerågen kunde ge en enorm avkastning, ofta 100 liter säd efter en liter sådd, och i extrema fall upp till 1000 liter.

PÅ GÅRDARNA HADE MAN OCKSÅ DJUR, och det sägs att produkterna hade en erkänt hög kvalitet. Prästens tiondesmör skulle helst komma från finngårdar. Migrationen gick i vågor och nådde på 1600-talet Orsaskogen.

Exakt hur många som slog sig ner är inte klart eftersom de torpebrev som utfärdas av kungen ofta saknas för området från 1600- och 1700-talet. Men det fanns många finnbosättningar, och flera är bevarade. En kuriositet är att byn Noppikoski, med sitt finskklingande namn, inte är en finnby. Den som vill uppleva de historiska vingslagen kan i stället besöka byn Fågelsjö i Los socken, strax norr om Noppikoski. Som på många andra ställen i Sverige blev finnarna assimilerade och språket dog ut, men de geografiska namnen finns ändå bevarade och skvallrar om vilka som först tog skogarna i anspråk.

Författare

Mats Hannerz