Skogshistoriska SällskapetDet fanns mycket virke i skogen också förr

Det fanns mycket virke i skogen också förr

”Det har aldrig funnits så mycket skog i Sverige som nu”. Detta mantra har i trettio års tid upprepats så många gånger att det nästan upphöjts till sanning – vilket det sannolikt inte är. – Även om det saknas exakta siffror tyder det mesta på att det tidigare funnits minst lika mycket virke i skogarna som nu, säger Lars Östlund, professor i skogshistoria vid SLU. Men det var i skogar som såg helt annorlunda ut än dagens.

Det finns numera säkra uppgifter om hur mycket virke det finns i de svenska skogarna. Riksskogstaxeringen, som drog igång vid mitten av 1920-telet, har med jämna mellanrum levererat precisa data om tillväxt och virkesförråd i skogarna. Kurvan över utvecklingen går stadigt uppåt. Och det framgår tydligt att det idag finns nästan dubbelt så mycket virke i skogarna som 1927 – noga räknat 84 procent mer.

– Intuitivt har nog många trott att linjen fortsätter bakåt på ungefär samma sätt, vilket gett upphov till den seglivade uppfattningen om att det idag finns mer virke än någonsin i de svenska skogarna, säger Lars Östlund. Det är lite olyckligt, för det har snedvridit en debatt om tillståndet i skogarna som är viktig att föra.

Innan Riksskogstaxeringens tid finns det ingen statistik om virkesförrådet i skogen. Men genom att studera det källmaterial som ändå finns går det att dra slutsatser om mängden virke i skogarna.

Två sådana källor är Orsa besparingsskog och Hamra kronopark, tillsammans cirka 80 000 hektar. De etablerades på 1870-talet och inventerades då mycket noggrant. I båda var virkesförråden betydligt större än vad de är idag.

– Orsa besparingsskog blev till efter en skiftesreform och kom då i ägo av ett stort antal privata jord- och skogsbrukare. Dessa valde att snabbt avverka de mest värdefulla träden. På mindre än tjugo år halverades virkesförrådet och nådde en bottennivå vid 1900-talets början. Staten var försiktigare och i Hamra kronopark nåddes bottennivån först vid mitten av seklet.

Samma utveckling finns i de båda kronoparkerna Vargisåvattnen och Finnäs i Jämtland där det finns säkra uppgifter från 1900-talets början. Också där halverades virkesförråden så småningom.

En annan källa som ger vägledning om mängden virke i 1800-talets skogar, är den skogsutredning som genomfördes i samtliga norrlandslän åren 1868-70. Dess orimligt långa namn berättar tydligt om dess syfte:

Underdånigt betänkande och förslag angående skogsförhållandena i Norrland och åtgärder för åstadkommande av en förbättrad skogshushållning derstädes.

Även om de skogsuppskattningar som gjordes av utredningen saknar senare tiders exakthet, indikerar de tydligt att virkesförråden i vart och ett av de sex norrlandslänen var betydande.

– Lägger man samman resultaten från denna utredning med de skarpa siffror som Riksskogstaxeringen presenterade ett drygt halvsekel senare så framträder samma bild som i Orsa och de tre kronoparkerna: En V-formad kurva, som, i det här fallet har sin lägsta punkt under första halvan av 1900-talet.

Samma sak gäller i landet som helhet, men kurvan kan ha olika lutning beroende på var i landet skogen ligger. Det beror på hur länge skogarna brukats. Det norrländska skogskapitalet började exploateras sent och mycket intensivt. Där lutar kurvan brant nedåt och når sin lägsta del en bit in på 1900-talet. I södra Sverige är kurvan flackare på grund av att skogarna skattats på virke under betydligt längre tid. Å andra sidan vänder den brantare uppåt som resultat av de skogsodlingsinsatser som gjordes under 1900-talets första årtionden.

– Men för att få ihop ekvationen om virkesförrådet i skogen måste man också beakta tillväxten, säger Lars Östlund. Ju högre tillväxt, desto mer kan man avverka utan att minska den totala mängden virke. Men tyvärr saknar vi data om tillväxt före 1900-talet. Det är därför svårt att uppskatta virkesförrådets minskning. Mycket tyder dock på att tillväxten då var låg i stora delar av landet. Det innebär att de ökade avverkningarna under sent 1800-tal ganska snabbt minskade mängden virke i skogarna.

Om tiden före 1870 är det dock svårt att dra några säkra slutsatser, det finns helt enkelt inte några säkra uppgifter att utgå ifrån.

– Men det går att göra kvalificerade uppskattningar, säger Lars Östlund. För ett antal år sedan så tittade jag lite noggrannare på detta. På grundval av de ovan redovisade exemplen beräknade jag en miniminivå för landet som helhet 1870. Den indikerade då ett totalt virkesförråd på omkring 2,3 miljarder kubikmeter, att jämföra med dagens siffra som är 3,1.

Går man sedan ytterligare ett halvt sekel tillbaka, till första halvan av 1800-talet, är det sannolikt att det totala virkesförrådet i Sveriges skogar då var högre än idag.

– Ännu längre bakåt i tiden planar förstås kurvan ut och varierar med klimatets långsiktiga svängningar. Men står helt klart att den seglivade uppfattningen om att det idag skulle finnas mer virke i skogen än någonsin knappast överensstämmer med verkliga förhållanden. Men man ska naturligtvis ändå vara ödmjuk och förstå att den här frågan inte är lätt att svara på med utgångspunkt i de data som vi har tillgängliga.

Hur det såg ut i skogen viktigare än mängden virke

Lars Östlund anser att den intressantaste frågan knappast är den om virkesförrådets storlek, utan hur det såg ut i skogarna innan de började utnyttjas storskaligt.

– Det fanns en tid då Sveriges svagt befolkade områden var täckta av flerskiktade, glesa skogar dominerade av högresta, månghundraåriga träd. Skogen kunde närmast liknas vid ett parklandskap, ett oordnat sådant. Andelen döda träd var hög.

Inventeringen i Orsa besparingsskog 1886 anger att mellan 11 och 13 procent av den stående virkesvolymen var torrträd. Mot bakgrund av att det bara var de grova torrträden – de som kunde användas till ved – som räknades var den verkliga andelen förmodligen ännu högre.

Därtill kom alla liggande döda träd som aldrig räknades i inventeringarna. Det finns senare gjorda studier i orörda skogar som indikerar att mängden liggande döda träd normalt är större än de stående torrträden.

När man började avverka i sådana här skogar så påverkade det de biologiska förutsättningarna samtidigt som virkesförråden minskade snabbt.

Vid orsainventeringen räknade man alla träd som var grövre än 34 centimeter i brösthöjd. Det visade sig att det fanns i genomsnitt 44 sådana träd per hektar – att jämföra med bara 7 vid en inventering 1991.

– Så grova träd ger höga virkesförråd. Och när man som man då gjorde, i första hand avverkade de grövsta träden, så tog man ju bort en stor del av virkesförrådet. Det var därför man lyckades halvera det på bara tjugo år i Orsa.

Samma sak hände också i de norrländska skogarna vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

– Det virkesförråd som dokumenterades av den första riksskogsstaxeringen på 1920- talet var därför med stor sannolikhet det lägsta på många hundra, kanske tusen år.

Lars Östlund anser att när vi nu på olika sätt försöker återskapa en del av de förhållanden som fanns i tidigare ”naturskogar”, så måste vi öka kunskapen om hur de såg ut i landskapsperspektiv. Att det till exempel fanns lövträd på platser där det idag finns få sådana.

– Flera studier indikerar att det funnits ett betydande inslag av till exempel vårtbjörk även på torra marker i norra Sverige, där man ju inte alls väntar sig att finna dem.

– Utmaningen är att förstå skogslandskapet som helhet, inte bara dess enskilda delar. De strategier för bevarande av den biologiska mångfalden som idag gäller, måste därför modifieras vartefter vi får allt bättre kunskaper om ”hur det en gång var”.

Författare

Lars Klingström