Djärvt linbaneprojekt i Värmland

I början av 1900-talet hade de värmländska skogarna brukats storskaligt i mer än ett halvsekel. Överallt utnyttjades älvar och vattendrag för timmerflottning. Men några områden hade hamnat i bakvatten på grund av sin geografiska belägenhet. Ett sådant var skogarna norr om Mangsfors och sjön Mangen. Det gick att flotta timmer dit – men inte därifrån.

EKONOMISKA INTRESSEN tryckte på för att komma förbi detta problem. I tidens innovativa anda beslutade Jössefors AB att anlägga en 13 kilometer lång linbana västerut över höjderna till Gunnarskog. Därifrån kunde timret vidareflottas ner till sågverket och träsliperiet i Jössefors vid Vänern.

Bygget påbörjades 1914 och året därpå togs linbanan i bruk. Projektet drog mycket folk från andra delar av landet och många kom att bli bofasta i Mangskog och Gunnarskog.

Ett arbetslag började vid Mangen och ett annat vid Gunnern. Att transportera cement, sand och grus till fundamenten var förenat med stora svårigheter. Terrängen var oländig med berg och höjdsträckningar. Dessutom måste linbanan dras över flera sjöar.

FÖR ATT KLARA SJÖPASSAGERNA krävdes fundament mitt ute i dem. Stora kistor timrades som drogs ut på isen, stenfylldes i hörnen och sänktes när isen smälte. På ett ställe var det nio meter djupt och kistan var hög som ett tvåvåningshus.

Bockarna till den blivande linbanan byggdes liggande på marken. Det var sedan ett vådligt och mycket krävande arbete att resa dem. Ännu vådligare var det för dem som utförde slutmonteringen på de uppresta bockarna. Den högsta var 30 var hög och det krävdes av dem som utförde arbetet att vara såväl ung och stark som totalt utan höjdskräck.

LINBANAN DREVS AV EN 50 hästkrafters råoljemotor som under några år fick ersättas med en ångmaskin på grund av bristen på bränsle under första världskriget. Timret lastades i ”vagnar” som var och en hade plats för 1 till 3 stockar.

Inkörningsperioden blev besvärlig. Det hände att vagnar ramlade av för att sedan med stor möda hämtas och dras kilometervis i den svåra terrängen. Ofta måste också reparatörer ge sig ut och rätta till det som krånglade. Smörjning av linhjulen kunde däremot ombesörjas av personal som åkte med i någon av vagnarna.

Det förekom inte sällan okynnesåkande. Det finns många berättelser om folk som tagit chansen att åka med men som blivit sittande i åtskilliga timmar vid något driftavbrott. Anställda hade av det skälet alltid rep med sig för att kunna ”stiga av” vid behov.

EFTER DEN BESVÄRLIGA inkörningen fungerade sedan linbanan bra och fyllde sin funktion väl. Men utvecklingen bjöd snart på nya möjligheter att transportera virke i den här delen av Värmland. Sjön Mangens utlopp modifierades och anpassades för flottning.

Linbanan mellan Mangen och Gunnern blev därmed obehövlig. Driften lades ned 1924 och året därpå revs de bockar som med så stor möda byggts bara tiotalet år tidigare. Men än idag finns fundamenten kvar och i sjön Långvattnet lär fortfarande en av timmerkistorna skymta i vattenlinjen.

Källor: Arvika Nyheter 1915.

Carl Håkansson, artikel i Storas Personaltidning Stora runt, 1987.

Författare

Lars Klingström