Elsie Persson – en riktig skogskvinna

Ur Tidender nr 4 2018: Kvinnorna i skogen och i historien

Många skogsägare i trakten av Bengtsboda i Blekinge minns Elsie Persson som gick bort för några år sedan. Vänlig, kraftfull och inte rädd för att ta till orda och styra och ställa. Skogsplantering var hennes grej. Det hann bli mer än 1,5 miljoner. Så här minns Helene Reiter henne. 

JAG LÄRDE KÄNNA ELSIE 1975 då jag som skogspraktikant manuellavverkade på hennes fastighet. Det var en trevlig bekantskap och jag imponerades djupt av hennes personlighet. 

Elsie berättade finstämt om sin barndom och om gården hon växte upp på. Att hon tidigt kände sig hemma i skogen och ofta gick ut och bara tittade sig runt i den. Hennes far tog ofta med sin dotter när han arbetade i skogen. Som mycket ung fick hon lära sig att köra häst. 

Så småningom träffade hon Bertil som hon gifte sig med. Det blev ett äktenskap präglat av värme, samarbete och gemenskap. De fungerade som riktiga jobbarkompisar i skogen. Båda var självlärda men hade önskat sig en högre utbildning, vilket ju var nästintill omöjligt i deras generation. Därför ville de ge sina egna barn den starten i livet. Problemet var finansieringen. 

ELSIE TESTADE ALLA MÖJLIGA PROJEKT för att dryga ut inkomsterna: hästuppfödning, grisar, nya sorters grönsaker och bärodling. Bland annat. Det här var på 1950-talet då virket fortfarande barkades i skogen, så hon slog sig på barkning och åkte runt på avverkningarna och barkade virke. En skogvaktare sa till henne att pengarna nog skulle bli mer lättförtjänta om hon istället slog sig på plantering. Det var så hon satte sina första av vad som till slut blev drygt 1,5 miljoner skogsplantor – som finansierade de fem barnens utbildning. 

Samtidigt jobbade hon tillsammans med Bertil i deras egen skog. Skaffade motorsåg. Högg det välbetalda specialsortimentet ”danska pinnar” av undertryckta smågranar. Men planteringen var den bästa inkomstkällan. Under vår och försommar blev arbetsdagarna långa. Målet var att sätta minst 1000 barrotsplantor om dagen. Ibland blev det 1500 men då började arbetsdagen kl 4 på morgonen och höll på till 7 på kvällen. När barnen fortfarande var små slutade hon vid middagstid för att också hinna med hushållssysslorna. Barnen fick tidigt lära sig att klara sig själva men också att bidra med eget arbete på gården. Läxläsningen var det noga med. För att utbilda sig krävs ju också bra betyg. 

Elsies rykte som skicklig plantör spred sig bland skogsägarna i bygden och när hon var fulltecknad för säsongen, hände det att en del skogsägare istället väntade med planteringen till nästkommande år. 

ÅREN GICK OCH ALLT FLER AV Elsies plantor växte upp till riktiga skogar. När hon på äldre dar åkte runt med barnen visade hon stolt att: ”Här har jag planterat – och det gick ju bra”. 

Hennes Bertil gick bort 1998 och då drog hon ner på planteringsarbetet. Istället engagerade hon en granne. Stormen Gudrun fällde en hel del av hennes skog vilket hon tog hårt. Annars var Elsie ganska produktionsinriktad. Hon tyckte att gran var bäst och om staten ville ha mer björk så skulle den betala för det! 

NÄR MAN ÅR 1996 HITTADE EN nyckelbiotop på hennes marker, så var hon först inte så glad. Men hon blev mer intresserad av dess värden sedan hon fått ersättning för biotopskydd. 

Elsie var lite ovanlig på så sätt att hon inte var så intresserad av vad omgivningen tyckte. Hon satte en ära i att vara en skicklig skogsplantör och var beredd att försaka en del för att nå sina mål. Och sannolikt står det i många av bygdens skogsbruksplaner att det var just Elsie som satte de plantor i jorden som idag är granna skogar. 

För sina insatser tilldelades Elsie år 1998 utmärkelsen ”Årets skogskvinna” av det kvinnliga skogsnätverket Grenverket, vilket gjorde henne väldigt stolt. 

Elsie Persson avled 2014 i en ålder av 94 år. Vi är många som minns henne med värme. 

Författare

Helene Reiter