Få har som Henning Hamilton tecknat småfolkets storhet

– Torpare, huggare, körare, gummor och gubbar. Alltid i färd med nånting. Alltid lika medellösa. Det var de som lade grunden till det Sverige vi idag tar så för givet.

Det säger Henning Hamilton, välkänd skogsman och uppskattad författare som kommit ut med ännu en bok där han gläntar på dörren till en tid, inte så långt borta, men totalt skild ifrån dagens.

JA, HENNING HAMILTON har varit en profil i Skogssverige sedan mer än ett halvt sekel. Han var skogschef i Södra på 1960- och 1970-talen och blev sedan VD på Sveriges Skogsvårdsförbund under 12 år fram till 1986 innan han gick tillbaka till Södra. I en med åren allt ymnigare ström av böcker och skrifter har han delat med sig av de människoöden och levnadsförhållanden han stött på genom åren.

– ÄNDA SEDAN UNGDOMSÅREN har jag varit fascinerad av hur livet tedde sig för dem som tillhörde generationerna före min egen, säger Henning när Tidender telefonintervjuar honom i mitten av mars.

– Det är ju inte så länge sedan, egentligen. Men utvecklingen gick ju så oerhört snabbt under 1900-talet att det framstår som ett fjärran och mycket exotiskt land. Vad som framförallt imponerar på mig var vilka kunskaper och vilken skaparkraft man hade. Hur man på landsbygden med enkla verktyg och egen muskelkraft bilade stockar och skickligt sammanfogade dem till bostadshus och väldiga ladugårdar. Och hur man tog vara på det man odlade och kunde förvara det utan tillgång till kylskåp och frysar som vi idag ser som livsnödvändiga.

DET VAR UNDER DEN FÖRSTA sejouren vid Södra Skogsägarna som Henning på allvar fick upp ögonen för vilken historisk skatt som ruvade i medlemmarnas minnen.

– För att knyta banden mellan föreningen och medlemmarna starkare tog jag initiativ till att genomföra lokala studiecirklar i bygdehistoria.

GENSVARET VAR ENORMT. Det var som om man bara hade väntat på att få berätta sin historia. Bokstavligen var det som att öppna slussar till det förgångna. Vi fick in en fantastisk dokumentation om hur livet i skogarna och på landsbygden gestaltade sig för människorna för bara en eller annan generation sedan.

– Många av bidragen handlade om torparna. De som bröt sten och stubbar, dikade mossar och mjölkade sin enda ko. För en sådan förmån var de skyldiga att göra hundratals dagsverken på jordägarens gård. De fostrade stora barnaskaror i sina små grå stugor. En stor andel av Sveriges nutida befolkning kan räkna torparna i sina anor. De är verkligen värda att komma ihåg.

– För oss som lever idag är det svårt att föreställa sig de påvra förhållanden som de flesta levde under. Kalla, dragiga bostäder och vägglöss. Långa arbetsdagar och bristfälliga kläder.

EN ANNAN GRUPP som Henning alltid känt extra för är skogsarbetarna.

– De är svårt att gradera vem som hade det värst i det gamla samhället, men nog intar dessa en föga smickrande tätplats. I min senaste bok tog jag med en berättelse av Albert Viksten om hur det kunde vara att komma fram till en ny avverkningsplats för hundra år sedan. Författaren hämtade stoffet ur egna erfarenheter. Ingen har beskrivit skogsarbetets villkor bättre än han.

Att efter trettonhelgen i smällkalla vinterm ge sig iväg med packning och proviant för flera veckor eller till och med månader. Att efter mödosam väg i obanad terräng med lössnö börja arbetet på den nya drivningstrakten med att skotta undan snön, fälla träd och timra sig en koja att bo i. Det säger sig självt att det inte kunde bli en människovärdig bostad. Men ändå var det så som det länge gick till i de nordsvenska skogarna. På så sätt bodde man ända fram till snön började smälta i april och drivningssäsongen var över.

HENNING HAR OCKSÅ flera gånger lyft fram provinsialläkaren Adolf Hassler i Gäddede. Denne gav sig år 1908 på eget bevåg iväg till Sundsvall för att informera deltagarna i Läkarförbundets kongress om de katastrofalt usla villkoren för skogsarbetarna. Men det dröjde sedan ända fram till 1940-talet innan effekterna av hans insats slog igenom brett.

– Men det handlade också om kvinnorna, de som männen lämnade när de drog till skogs under vintrarna. Kvinnor som ensamma fick ta hand om barnen och kreaturen och övriga sysslor på de små torpen eller gårdarna. När männen sedan kom hem under senvåren dröjde det ofta inte länge innan de gav sig iväg igen. Nu för att flotta det timmer de huggit under vintern.

NEJ, DAGENS MÄNNISKOR kan inte föreställa sig hur livet tedde sig för många på den tiden, för inte så länge sedan. Men en sak är fullt klar – det var inte bättre förr.

Författare

Lars Klingström