Skogshistoriska SällskapetFokus på begreppet humankvalitet - när arbetsvillkoren diskuterades på KSLA

Fokus på begreppet humankvalitet – när arbetsvillkoren diskuterades på KSLA

– Svenskt skogsbruk måste komma bort från den hittillsvarande fokuseringen på kubikmeter och istället satsa på kvalitet. En nyckelfråga är att skapa organisationsformer som gynnar såväl lönsamheten som humankvaliteten för de anställda.

Det var några av budskapen från professor emeritus Bengt Ager vid det seminarium som Skogshistoriska Sällskapet arrangerade på KSLA den 10 juni.

Rubriken för seminariet var Skogsarbetets rationalisering och humanisering – historiskt och framåt, och professor emeritus Bengt Ager inledde med en genomgång av de stora förändringar som skett i skogsbruket sedan 1950-talet. Han presenterade en tankemodell för människans strävan efter livskvalité. Å ena sidan utgår den från egennyttan, som i ett marknadsliberalt samhälle kan tillfredsställa behovet av materiell standard i form av billiga varor/tjänster med god kvalitet.

Å andra sidan ger en altruistisk, alltså mer oegennyttig, människosyn baserad på ”Human rights” möjligheter att tillfredsställa arbetets ”humankvalitet”.

Bengt Ager menar att begreppet arbetsmiljö associerar till det som omger den arbetande individen och inte till människans behov av arbetsglädje, god hälsa och gemenskap, som begreppet humankvalitet innefattar. Alla dessa behov behöver vara tillgodosedda för att människan skall uppleva en hög grad av tillfredsställelse i arbetslivet.

Med denna tankemodell som utgångspunkt formulerade han en ”katekes” av kriterier som bör vara uppfyllda för att livskvaliteten i arbetet skall uppnås. Tankemodellen kan hämtas på Skogshistoriska sällskapets hemsida (www.skogshistoria.se).

Under slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet utvecklades organisationsformer i skogsbruket, som i många stycken uppfyllde Bengt Agers kriterier.

Om detta vittnade Björn Sprängare och Sven Erik ”Svicke” Gustavsson. Vid den tiden hade det svenska korporativa systemet sin glansperiod. Företag, myndigheter och organisationer samverkade för att skapa robusta former att lösa problem och bygga nya organisationsstrukturer.

Arbetsmarknadens parter skapade effektiva löneformer och en stark delegering av ansvar infördes i företagen. Sven Erik Gustavsson beskrev hur arbetslagen i vårt statliga skogsföretag fick allt större ansvar för ekonomin och produktionsplaneringen och hur detta höjde motivationen och produktiviteten på ett anmärkningsvärt sätt. Sjukfrånvaron reducerades till ett minimum och låg under en procent!

Hans ledord för framgången var tron på människan och att människan måste bli sedd och bekräftad. Naturligtvis är dessa ord också fundament i Bengt Agers ”katekes”.

Björn Sprängare beskrev den process som förändrade parternas sätt att angripa problematiken. Starka rörelser i samhället som slutade med införande av bland annat lagen om anställningsskydd, LAS, anställdas rätt till styrelseplatser de större företagen och övriga stora förändringar på arbetsmarknaden som drev på en modernisering av organisationsformerna i arbetslivet. I den stora förändringen utnytt- jade parterna också forskningens dåvarande kunskapsnivå för att pröva och utveckla nya sätt att finna kostnadseffektiva lösningar där människan samtidigt finner stor arbetstillfredsställelse. Dessa förändringar kunde genomföras därför att den tekniska utvecklingen skapade såväl ekonomiska som tekniska utrymmen för dess genomförande. För att bibehålla en hög produktivitet och därmed konkurrenskraft är således den tekniska utvecklingen avgörande.

Runt 1990 kulminerade de framgångsrika ”humanrationella” organisationsvarianterna. Under det följande decenniet förändrades däremot villkoren för att behålla denna goda situation. Marginalerna blev knappare i skogsbruket, maskinutvecklingen slog sönder arbetslagen och ensamarbete blev vanligare. I det tidigare skedet var maskinerna oftast ägda av skogsföretagen, som successivt lämnade över dem till entreprenörer med helt andra förutsättningar att organisera arbetet.

Relationerna till entreprenörerna blev inte av samma karaktär som den mellan arbetsledare och anställda tio år tidigare. Synsättet på entreprenören formades mer ur den affärsmässiga relationen än från de kriterier som präglar ett humanistiskt ledarskap. Bengt Ager konstaterade att skogsvårdsarbetena, som under 00-talet hamnade i en rejäl svacka, idag drivs av entreprenörer som i flera fall i sina företag har skapat förutsättningar för att en relativt hög humankvalitet skall kunna upprätthållas. Däremot finns bland drivningsentreprenörerna uttrycket ”det är bara kubiken som räknas”.

Dianne Staal Wästerlund presenterade hur dagens skogsstudenter får möta denna verklighet och hur de får ta del av ledarskapets villkor. Studenterna är framtidens ledare och uppgiften från högskolan är att rusta dem med både färdigheter och värderingar kring arbetslivets villkor. Hon gjorde bland annat reflektionen att skogsbruket kanske skulle må bra av att få in personer med en annan utbildning och bakgrund än den som de skogliga utbildningarna kan ge.

I den avslutande diskussionen konstaterades att vi har verktygen och kunskaperna för att kunna skapa arbetsvillkor med hög humankvalitet. Kraven på ledarna i skogsbruket har dock ökat under senare år. Marginalerna är knappare, certifieringen ställer stora krav. Vi har sett en avhumanisering av arbetet och en förändring är önskvärd om vi skall locka nya generationer till arbete i skogen.

Skogsbruket har tidigare varit bra på att lösa de problem man ställts inför. Villkoren idag är sannolikt mer komplexa än tidigare och kräver både ny teknik och nytt ledarskap. Begreppet LEAN, som står för en produktion där såväl produktionstekniska villkor som lönsamhet och humanrationella krav kan tillgodoses, kan vara lösningen för framtiden. Vem är då ansvarig för att den kunskap och erfarenhet vi har kommer till användning?

Svaret från seminariet är att det är skogsföretagen och skogsägarna.

Ett dystrare synsätt kunde också noteras. Var den period runt 1990 då humankvaliteten stod högt enbart en parentes i historien? Kan vi inte skapa moderna arbetsvillkor som uppfyller kriterierna i Bengt Agers katekes kommer det att bli mycket svårt att rekrytera inhemsk arbetskraft till skogsbrukets ”kärnverksamhet” – drivningsarbetet.

Kommer vi därför att i framtiden se samma utveckling i drivningsarbetet som i skogsvårdsarbetet med en dominans av entreprenörer med importerad arbetskraft? Om det är att beklaga eller inte kan man ha olika uppfattningar om. Oavsett vem som utför arbetet borde vi se till att skogsbruket i framtiden kan bli en arbetsplats som uppfyller höga krav på humankvalitet.

Författare

Björn Sprängare och Bengt Ager