Skogshistoriska SällskapetFörsörjningen av träkol till Hagfors järnverk

Försörjningen av träkol till Hagfors järnverk

På 1870-talet ersatte Uddeholmsbolaget de små hantverksmässiga bruken vid Sunnemo, Stjärnsfors, Halgå, Föskefors och Geijersholm med ett industriellt järnverk i Hagfors. Det innebar en stor förändring av både arbetssätt och resursbehov så även för anskaffningen av träkol. Behovet beräknades att öka från 30 000 kubikmeter per år vid de äldre bruken till upp emot det dubbla vid det nya järnverket.

Tidigare hade kolningen skett inom ungefär en mils radie vid de geografiskt utspridda bruken. Att samma system skulle användas vid Hagfors var en omöjlighet då den omgivande skogen inte var tillräcklig. Istället fick man kola på längre avstånd än tidigare vilket i sin tur gjorde att mängden dagsverken enbart för transport av träkol blev orimligt hög. Det var dessutom brist på körare och hästar. Träkolstransporterna hade tidigare skett med slädar på vintern från januari till början av april i konkurrens med transport av andra varor som tackjärn, malm och livsmedel. Det var dags för en helt ny lösning.

Uddeholmsbolaget hade stora skogsarealer i Klarälvdalen som kunde utnyttjas även för kolning. Älven är här segelbar längs en 10 mil lång sträcka mellan Edebäck och Vingsjön. Den faller med ungefär en meter per mil och flyter sakta över sandbotten i unika serpentinbågar.

Kolet skulle fraktas med pråmar från kolstationer som byggdes upp längs älven till hamnen i Edebäck för att därifrån fraktas på den nybyggda järnvägen till Hagfors.

I december 1877 undertecknade Uddeholms Järnvägs AB ett kontrakt om tillverkning av en bogserångare med Kristinehamns Mekaniska Verkstad. Den nya ångaren hade ett järnskrov som var 14.1 meter långt och 2,7 meter brett. Leveransen skedde i september 1878. Det ursprungliga namnet Elfdalen ändrades ganska omgående till Edebäck.

Konstruktionen var väl anpassad till driftsförhållandena. Båten var grundgående och hade en kraftig vedeldad ångmaskin. I aktern fanns befälhavarens hytt som var inredd som ett kon- tor med soffor utmed väggarna, ett skrivbord och några stolar samt ett litet skafferi. Främre delen av båten skyddades av ett plåttak under vilket rorgängaren satt på en hög, trebent pall. I fören fanns en stor träkoffert där besättningens mat förvarades. På en platta i maskinrummet tronade flera kaffekokare ständigt varma och i flitig användning. Kommandobrygga saknades men den ersattes av en bänk framme i fören där befälhavaren satt och övervakade det hela och ibland utdelande order genom ett talrör som ledde till maskinrummet.

Med bogserbåten Edebäck som bas byggde man upp ett förvånansvärt modernt system med enhetslaster av träkol. Kolningen skedde i närheten av de kolstationer som anlagts vid älven dit träkolet kördes under vintern. Det lastades i trälådor som rymde 2,6 m3 vardera och fraktades i pråmarna till Edebäck. Vanligtvis gick pråmarna i par men under gynnsamma förhållanden kunde upp till tre pråmar bogseras samtidigt. Varje pråm kunde vid full last ta 50 lådor d.v.s. 130 m3. Vid ankomsten till Edebäck lyftes lådorna från pråmarna med en ångdriven kran som för övrigt drevs av Ånghästen som var ett utdömt landsvägslok från Motjärnshyttan. Kolet tömdes därefter i kolvagnar och fraktades på järnväg till Hagfors järnverk. En del av träkolet levererades också till Finnshyttan.

Kolningen utfördes av lokala bönder, och administrerades av särskilda träkolshandlare.

Sommartransporten av träkol hade också den fördelen att transportbehovet spriddes ut över året och lagringen på flera olika platser minskade risken för längre produktionsstopp vid en eventuell kolhusbrand vid järnverket.

Tågsätt med 15 till 20 kolvagnar gick mellan Edebäck och Hagfors 3-5 gånger i veckan. Volymminskningen på grund av den avstybbning som skedde under transporterna från inmätningen vid kolstationerna till ankomsten till Hagfors var avsevärd. 1917 uppskattades den till 31 procent, vilket betyder att 18 000 kubikmeter kol spreds efter transportvägen varje år. När de elektriska masugnarna togs i drift vid Hagfors järnverk under 1910-talet minskade behovet av träkol avsevärt. Man hade dessutom börjat köpa träkol från Dalarna och Norrland som transporterades på järnväg direkt till Hagfors. Behovet av Klarälvsträkol minskade därför efterhand för att helt upphöra omkring 1920.

Till ångaren Edebäck hörde en särskild passagerarpråm försedd med salong där det serverades kaffe och lemonad. Passagerarpråmen och Edebäck hyrdes ofta av föreningar som bjöd medlemmar på mycket populära lustresor.

Omkring 1900 övertogs bogseringen på Klarälven av den modernare ångaren Wingäng. Edebäck flyttades då över till sjön Värmullen där den bogserade pråmar med ved till Hagfors järnverks martinugnar fram till 1930. Edebäck skrotades på 1930-talet. Befälhavare på Edebäck mellan 1880 och 1927 var Leonard Lundqvist förutom ett år då han fört ångaren Wingäng.

Från 1890 försågs Uddeholmsbolagets massafabriker vid Stjärnsfors och Årås till stor del med ved som flottades längs Klarälven. Den togs upp vid Edebäck med ett vedspel och fraktades sista sträckan till fabrikerna med järnväg.

Massafabriken i Stjernsfors förbrukade varje år mellan 35 000 och 40 000 kubikmeter massaved som barkades för hand. Därtill 15 000 till 20 000 kubikmeter brännved till ångpannan och sodaugnen samt 1 000 kubikmeter ved till uppvärmning av bostäder, sammanlagt över 50 000 kubikmeter. Fabriken i Årås förbrukade ungefär lika mycket. Produktionen vid båda fabrikerna upphörde på 1910-talet och flyttades till Skoghall.

Författare

Bengt Stjernlöf

Försörjningen av träkol till Hagfors järnverk

Fakta