Granen tar över i Norra Kvill

Norra Kvill är en av Sveriges minsta nationalparker, bara 114 hektar stor. Belägen strax väster om Vimmerby avsattes den som ett exempel på en typ av skog som en gång täckte stora delar av södra Sverige. Men inte riktigt så idag. Frånvaron av bränder de senaste 250 åren håller i grunden på att förvandla den.

REDAN I BÖRJAN AV 1900-TALET uppmärksammades skogen i Norra Kvill. Medan så gott som alla skogar i norra Småland bar tydliga spår av brukande gav skogen här ett nästan bortglömt intryck. Nationalparken bildades 1928 och var då bara 27 hektar stor. Kungl. Domänstyrelsen angav som skäl att det var en unik skog ”i vilken det inte skett avverkningar så länge någon minns”. Samtidigt försågs den med en skyddszon som sedan år 1995 också ingår i nationalparken.

– Skogen i Norra Kvill är ett klassiskt exempel på en brandpräglad tallskog, som för flera sekler sedan var en vanlig skogstyp. Vad som gör den unik är brandfrekvensen fram till 1770 då den sista branden skedde, säger välkände skogsbiologen Börje Drakenberg. Ingen annan skog i Sverige uppvisar något liknande. Den äldsta branden ägde rum 1401 och sedan brann det här i genomsnitt vart 15:e till 30:e år fram till år 1770. Hur det såg ut tidigare vet vi inte, stubbarna har av naturliga skäl förmultnat.

TILL GRUND FÖR DESSA UTSAGOR ligger den omfattande inventering som Börje Drakenberg utförde i slutet av 1990-talet tillsammans SLU-forskaren Mats Niklasson. De samlade in skivor från stubbar efter träd som avverkats för ett par sekler sedan men också från lågor och torrakor. Alla hade brandskador, som mest hela 14 stycken. Sammanlagt identifierade de 42 bränder. Med hjälp av dendrokronologi och att räkna årsringar kunde de ta sig ända ner till början av 1400-talet.

– De flesta bränder var små och påverkade bara mindre områden. Andra omfattade hela parken och inträffade de år då brandfrekvensen var stor i hela Götaland, säger Börje Drakenberg.

DE BÅDA FORSKARNA KUNDE OCKSÅ konstatera att bränderna före år 1690 inträffade under hela brandsäsongen, det vill säga från maj till augusti. Efter 1690 skedde majoriteten av bränderna under trädens vilofas, vilket tyder på att människan då hade gjort sig mer gällande med bränningar tidigt på säsongen för att skapa bättre för bete för sina kreatur.

– Vi ska komma ihåg att skogen på den tiden hade två huvudsakliga roller för människan, säger Börje Drakenberg: Att ge kött och att ge mjölk. Plus förstås också byggnadsvirke och brännved. Men det var kreaturshållningen som var den viktigaste och som krävde åtgärder för att ge så bra utbyte som möjligt.

– Vi vet också att tjärbränningen var omfattande. Den gav viktiga biinkomster. Och då behövde man god tillgång på skadade träd, rika på tjära. De många bränderna beror sannolikt på en kombination av naturliga orsaker och behovet av bete och tjärved. Därför är det inte helt korrekt att benämna skogen i Norra Kvill som ”urskog”.

NÄR NATIONALPARKEN BILDADES SYNTES fortfarande resterna av en hölada invid den äng som då fanns i parkens sydöstra hörn. Den hörde till löjnantsbostället Norrkvill. Där finns idag en klassisk granskog med inslag av skuggtåliga lövträd som lind och alm. Också här har det brunnit men inte lika ofta som i övriga parken.

– Så länge det brann regelbundet hade inte granen en chans, sade Börje Drakenberg. Men efter 1770, då den sista stora branden inträffade håller den nu långsamt på att ta över. Skogen förlorar därmed gradvis sin karaktär av tall-naturskog. Eftersom det så gott som helt saknas tallåterväxt kommer den på sikt att helt förvandlas till en granskog – vilket är onaturligt på den brandbenägna mark som finns här. Så som skogen ser ut idag är det också mycket svårt att återinföra kontrollerade bränningar.

EN SOM BROTTAS MED DEN HÄR FRÅGAN är Jerry Svensson, reservatsförvaltare på länsstyrelsen i Kalmar län.

– Ur strikt naturvårdssynpunkt skulle det vara rätt att bränna, säger han. Men det regelverk som gäller förordar uteslutande fri utveckling, det vill säga att vi människor inte ska lägga oss i hur naturen sköter sig. Med de kunskaper om skogshistorien vi idag byggt upp skulle jag önska att vi kunde vara mer flexibla. Bränna vissa delar för att återskapa åtminstone en del av de förutsättningar som gjorde att parken blev till för 90 år sedan.

– Men, fortsätter han, samtidigt ska ju parken också tillfredsställa människors behov. Erbjuda orördhet och naturlighet. Förmodligen är det färre som skulle uppskatta aktiva naturvårdsåtgärder än de som prioriterar upplevelser i gammelskog – gran eller tall egalt. Om parken däremot skulle utvidgas blir läget ett annat. Det skulle öka förutsättningarna för att skapa en nationalpark med något av den naturliga dynamiken återställd.

I Norra Kvill finns bland andra märkligheter också södra Sveriges äldsta tall, hela 650 år gammal. Trettiofem meter hög och väl förankrad i en storblockig slänt har den överlevt såväl bränder som stormar. De nio brandljuden talar sitt tydliga språk. Gudrunstormen och angrepp av barkborrar gick hårt fram med de granar som stod hotande nära och nu är gammeltallen åter herre på täppan. Det finns också många döda syskon till denna jätte. Men ingen av samma storlek.

FRAMTIDEN? Grundtipset är att skogen i Norra Kvill får fortsätta sin inledda transformering från brandpräglad tallskog till granskog – men att det kommer att ta lång tid innan den är fullt genomförd.

Författare

Lars Klingström