Halländsk jorddrott med talande stenar

Så inträffar något ytterst dramatiskt – eller ska det kallas tur utan motstycke – nämligen Krimkriget 1853–56. Den ryska exporten av havre till England upphörde. Den brittiska industrin var helt beroende av hästdragna transporter till och från hamnarna och försattes i en krissituation. Havre till hundratals hästar måste anskaffas till nästan vilket pris som helst.

I Halland önskar nutidens badgäster sol och vackert väder – men verkligheten bjuder mer regn än något annat landskap. I Fröslida, vid kanten till det småländska höglandet, uppmäts Sveriges största regnmängd, bortemot 1200 mm om året. De klimatiska förutsättningarna förelåg således eftersom hög nederbörd var en förutsättning för god havreskörd. Dessutom kunde sjötransport ske utan omlastningar. Det halländska jordbruket fick ett uppsving utan like under några årtionden. Fattigdom byttes mot ett stigande välstånd. För Hallands vidkommande kunde det kallas krigslycka utan egen krigsinsats.

En av dem som tidigt insåg möjligheterna att förvärva jordbruksmark till överkomliga priser och haka på havreboomen var den företagsamme, tillika originelle Alfred Bexell (1831-1900). Han var son till den lärde prosten och hovpredikanten Justus Gabriel Bexell och Eleonora Kristina von Segebaden. Fastän han tillhörde en gammal präst- och lärdomssläkt inriktade han sig tidigt på att bli jordbrukare. Redan vid 18 års ålder arrenderade han jordbruket på sin fars prästgård i Harplinge. Senare inköpte han från andra gårdar framförallt utmarker, som han efter stora arbetsinsatser – stensprängning och trädröjning – odlade upp.

Efterhand lät Bexell sammanföra de olika markförvärven till en gårdsenhet som kom att omfatta 500 à 600 tunnland och gavs det något oegentliga namnet Fjelldalen. Gården var en mans verk, vittnande om okuvlig energi och målmedvetenhet under ett tjugotal 1800-talsår. Klokt nog tog han till sin hjälp jordbruksarbetare från Schleswig-Holstein för att skaffa sig erfarenhet i nya odlingsmetoder men även i mjölkhanteringen, vilket blev ytterst värdefullt när smörexporten till England längre fram kom igång.

Bexells arbete inom Mellersta Hallands lantbruksklubb var betydelsefullt för det halländska jordbruket och kreatursaveln. Också i länets landsting och hushållningssällskap uträttade han samma energiska  arbete. han vann stort förtroende, vilket ledde till inval i riksdagen där han gjorde sig bemärkt för sin originalitet. Det mest framträdande draget hos honom var hans starka självkänsla och motvilja mot allt tvång.

Hans anföranden väckte ofta munterhet, inte genom kvickhet men väl genom sin okonstlade rättframhet. Framförallt var han stor tullvän. Spannmålstullar skulle gagna särskilt de små jordbrukarna, hävdade han, och göra vårt land oberoende av import. Som sann demokrat uttalade han sig för allmän rösträtt. Vidare medverkade han till ett förslag om ungkarlsskatt liksom att folkskolans läroböcker borde avfattas i mer fosterländsk anda. Han hade ett misstroende mot statens tjänstemän: ”Ju större löneförmåner ämbetsmännen får, desto mindre vilja de arbeta”. Trots sina skarpa, ofta personliga hugg och förlöpningar mot motståndare, åtnjöt han stor popularitet i skilda läger.

Mycket oväntat sålde Bexell år 1874 Fjelldalen för att arrendera Torstorps säteri i Grimetons socken öster om Varberg, vilket väckte minst sagt förvåning vida omkring. Han förvärvade egendomen några år senare. Beslutet skulle visa sig vara förutseende. Kanske hade Bexell insett att priset på jordbruksmark skulle sjunka på grund av en tilltagande konkurrens på havre från Nordamerika, fraktad på ångare med stor kapacitet. Mycket riktigt – snart drabbades det halländska jordbruket av en ekonomisk kris.

Alfred Bexell var mycket intresserad av Hallands kulturhistoria,
och började tidigt samla allmogeföremål. 1876 köpte han ett så kallat sydgötiskt högloftshus byggt 1785, en halländsk ryggås- eller bålastuga med två häbbare (dvs. härbärgen) av Jöns Jönsson från Särdals Kulsegård i Harplinge. Vid köpet var fäst villkoret att denne endast fick behålla de gångkläder han hade på sig. Allt annat som möbler, husgeråd, kläder osv. skulle lämnas kvar. Hustypen var till mitten av 1800-talet den vanliga typen av bostad för allmogen i södra Sverige. Husets eller längans storlek varierade allt efter bondens behov och välstånd. Ordet ryggåsstuga kommer av att huset saknar plant innertak och är öppet upp till takåsen. Att ryggås- stugor ibland kallas bålastugor beror på att de i regel var byggda av tudelade stockar eller båler.

I och med detta förvärv – nio år före Artur Hazelius – var Bexell den förste som i Sverige köpte och bevarade ett svenskt bondehem för museala ändamål. Genom sitt initiativ är Bexell initiativtagaren till friluftsmuseitanken i Sverige. Hazelius första inköp till Skansen i Stockholm skedde 1885, sedan han 1880 besökt Bexells stuga. Sedan 2003 är Bexells stuga, under namnet Bålastugan, en del av länsmuseet Varbergs museum.

Trots stora insatser på skilda områden torde Bexell gå till historien främst genom sina ”talande stenar” i skogarna öster om gården Torstorp. Inristningarna på stenhällar och bergväggar tillkom under 1800-talets två sista årtionden genom två stenhuggare som Bexell anlitade. Inristningarna föll efter Bexells död i glömska och hann bli väl övertäckta av mossa.

Sommaren 1925 upptäcktes de mera av en tillfällighet av en familj som var på utflykt i den vackra bokskogen. En av sönerna fick se några bokstäver när han råkade rafsa bort mossan på en flat sten. Det finns ungefär 160 hittills upptäckta inristade tänkespråk och inte mindre än 600 namn på kända, ibland okända personer. De flesta finns på stenar, men omkring 20 stycken finns på hällar och klippväggar. Då och då hittas nya ristningar och säkert finns det många fler som inte är funna ännu. De talande stenarna är idag en turistattraktion.

Spekulationerna är flera om Bexells motiv för att göra alla dessa ristningar. En antydan om Bexells tankar finns i en bok av W.W. Thomas, som var USA:s envoyé i Sverige och Norge. Thomas hade besökt sin vän Bexell 1883 och sett och beundrat stenarna. Bexell nämnde att han behövde ett motto på något av världsspråken, ”hvilket i någon mån kunde vara en nyckel till mina hällristningar”. Thomas föreslog då en sentens på latin, ”Lapides loquentes semper habemus” (”Talande stenar hafva vi alltid”). De latinska orden, och W.W. Thomas namn och titel, blev nästa dag inhugget på en sten. Alfred Bexells egen gravsten finns på Grimetons kyrkogård och bär inskriptionen Menniskans historia är hennes karaktär.

Hittills har 160 ”talande stenar” med inristade tänkespråk hittats under lagren av mossa.