Hjul i skogen

Filmen Hjul i skogen är en pärla i sitt slag. Den producerades 1951 av det välrenommerade företaget SoL-Film (Skogs och Lantbruksfilm). Kvaliteten är god, det syns att det är proffs som hanterat kameran. Filmfotografen passade också på att under filmarbetet ta stillbilder, bland annat de på detta uppslag. Inspelningarna är gjorda i trakten av Simonstorp i Kolmården.

Fastän det bara gått ett drygt halvsekel sedan filmen spelades in är det ljusår till den verklighet som skildras. Det framgår inte minst av det avsnitt som handlar om hur ”fastmarksbasvägarna” ska anläggas. Vägbyggarna sliter med hacka, spett och spade när de bygger väg
i skogsterrängen.

För en nutida betraktare förefaller det föga upphetsande att kunna transportera ut virke under barmarkstid. Men vid den tiden var det något av en revolution.

Skogsavverkning var tidigare detsamma som vinterarbete. I norra Sverige drog man till skogs efter trettonhelgen och bodde sedan i koja ända fram till dess snön försvann och drivningssäsongen var över. På frusen mark var det lätt att ploga upp vägar som hästarna kunde dra ut virket på med hjälp av slädar. Ofta gjordes vägarna extra farbara genom att bevattna dem till is. Det ökade hästekipagens lastförmåga med ända upp till fyra gånger.

Under barmarkstiden låg arbetet i skogen nere. Många skogsarbetare fick istället jobb som flottare för att hjälpa det virke de avverkat på vintern att flyta ner till kusten.

Sverige var fram till mitten av 1900-talet fortfarande ett land av småbrukare. Man förstår att filmen främst riktades till denna grupp genom den pedagogiska ”grafik” som visar hur Fössingen kunde förlänga arbetssäsongen – och därmed förtjänsterna.

Man får också klart för sig att det var vid den tiden som det idag närmast heltäckande skogsbilsnätet började anläggas. Fram till dess fanns inga andra vägar i skogarna än de som ledde till byar och bosättningar. Det framhålls i filmen som en särskild fördel att de nya vägarna också bidrar till att knyta ihop bygderna.

Med dagens ögon är det lätt att se det idylliska i den tidens skogsarbete. Men lika lätt är det att se de utslitna ryggarna och de överhuvudtaget torftiga arbetsvillkor som präglade skogsarbetet då. Hästar var en förbrukningsvara och det pågick en debatt om att framförallt skogsbolagen körde sina hästar allt för hårt. De hästar som ägdes av körkarlarna själva fick en betydligt bättre omvårdnad – de var ju ett kapital, nödvändigt att vårda för förtjänstens skull.

Fössingen skulle förbättra villkoren för småbrukarna

Den nymodiga fössingen gjorde entré i en brytningstid mellan det gamla och nya samhället. Hjul i skogen är egentligen en reklamfilm, eller snarare en propagandafilm, riktad till Sveriges då fortfarande otaliga småbrukare.

Vid 1950-talets början var den gamla samhällsstrukturen ännu intakt. Den enorma förvandling som fick namnet ”Flykten från landsbygden” hade förvisso redan inletts, men hade långtifrån nått sådana dimensioner som den kom att göra bara några år senare.

De många småbruken och torpen var ännu bebodda av människor som hade sina rötter i just de gårdarna och torpen. Som ännu levde av vad fem, tio hektar åkermark, lite hagmark och tio, femton hektar skog gav. Som ägde några kor, några grisar, lite höns – och en häst.

Det var till de människorna som filmen vände sig. Det var de som skulle dra nytta av att kunna köra virke även sommartid – åt sig själva eller åt Bolaget – och på så sätt förlänga säsongen för skogsarbetet. Och som skulle kunna utnyttja sin nymodiga vagn också för de andra sysslorna på gården; gummihjulen rullade ju så mycket lättare än de gamla smala, järnskodda hjulen.

Men varför heter den nya vagnen Fössingen? Jo, så här är det:

Vagnen konstruerades i slutet av 1940-talet vid FÖSS – Föreningen Östra Sveriges Skogsarbeten – en föregångare till dagens Skogforsk. Konstruktören hette John A. Söderlund. Vagnen, som har små gummihjul, var uppbyggd kring ett centralt stålrör och har ”bilstyrning” av framhjulen, vilket ger liten vändradie och minskar tippningsrisken. Bakaxeln är flyttbar längs centralröret så att vagnens längd kan anpassas till olika virkessortiment. Den har avvisare för att skydda gummidäcken, och skaklarna är vridbara för att skona hästen. Välter lasset dras inte hästen med. Lastförmågan är 2 400 kg.

Den smidiga och ”mjuka” Fössingen med sin låga lasthöjd innebar något helt nytt i skogen, där man annars enbart använde sig av körredskap med medar eller, inom bondeskogsbruket, ibland av storhjuliga jordbruksvagnar. John A. Söderlund tilldelades år 1969 A.W. Bergstens pris av Kungliga Lantbruksakademien för sina insatser.

Rolf Sievert, före detta skogsteknisk chef i Fiskeby och Holmen, känner väl till Fössingen och vet att den först tillverkades vid Nyréns mekaniska verkstad i Åby utanför Norrköping.

– Fiskebys dåvarande skogschef, Sture Sjöstedt, förfasade sig över de skador som den tidens smala och järnskodda hjul gjorde på trädens rötter i skogen. Det var förmodligen han som såg till att filmen spelades in på bolagets marker. Men han var också intresserad av att mekanisera skogsarbetet.

– Efter en studieresa till USA vid början av 1950-talet kom han hem, full av entusiasm och lät John Söderlund konstruera utrustning för helstamshantering samt ett mobilt kapverk. Det var nog ett av de första mekaniseringsförsöken i Sverige överhuvudtaget. Men han var för tidigt ute, projektet blev ett fiasko och en dyr historia för Fiskeby. Så länge som Sture Sjöstedt var i aktiv tjänst – en bit in på 1960-talet – hävdade han sedan envist att hästtransporter var det enda saliggörande för virkestransporterna i skogen.

Sen vet vi hur det gick. Men fortfarande rullar många Fössingar i Sverige. En del gör säkert nytta i olika sammanhang, men de flesta används nog vid olika hästkörningsarrangemang. Och för att det är en sån bra vagn att spänna för favoritpållen när man vill ta en åktur.

Författare

Lars Klingström