Efter bakslagen modifierade man tekniken så att den blev betydligt skonsammare mot naturen. Skogsarbetarna fick bättre arbetsmiljö och medinflytande. Staten lagreglerade såväl skogsbruket som arbetslivet. Facket, företagshälsovården, arbetsforskarna och den statliga yrkesinspektionen blev relativt inflytelserika humaniseringsaktörer. Den gamla auktoritära ledningsfilosofin i skogsbolagen ersattes med mål- styrning och delegering. Stimulerande lagarbete, med ansvar, samverkan och variation infördes i skogsarbetet, på många arbetsplatser. Det gällde såväl maskinförarna som de skogsarbetare som avverkade med motorsåg och sommartid skötte skogsvården. Den flyttbara raststugan blev mötesplats för arbetslagen.

Kulmen på denna utveckling inträffade kring 1990, i slutet av en stark högkonjunktur, och gällde inte bara skogsbruket utan svenska näringslivet generellt. Produktivitetsutvecklingen hade varit svag sedan mitten av 70-talet. Att organisera arbetet såväl för hög produktivitet som med hög humankvalitet ansågs vara möjligt 1990. Den nationella ekonomiska krisen 1991-93 knuffade emellertid utvecklingen i en annan riktning.

Outsourcing och avhumanisering 1992-2010

På 90-talet översvämmades Sverige av japanska och amerikanska organisationskoncept. ”Lean production”/”downsizing” och ”outsourcing” kom väl till pass när den ekonomiska skruven drogs åt. Storskogsbruket gjorde sig först av med de anställda motorsågsarbetarna. Skogsvården klarade man till en början med att säsongsanställa de arbetslösa skogsarbetarna. Sedan tog snabbt framväxande entreprenörer helt över skogsvården. För den maskinella virkesdrivningen understöddes en tidigare inledd entreprenörisering. Entreprenörerna av båda kategorierna stimulerades till rationalisering genom prispress, modell Toyota.

För drivningsentreprenörerna blev specialisering av maskinförarna och raka tvåskift – i stället för det ”överlappande” som gav omväxling – åtgärder för att klara den ekonomiska pressen. Maskinförarnas arbete har blivit mera ensamt och ensidigt samt styrt av Just in Time med minimala virkeslager. Samtidigt är maskinarbetet högt kvalificerat – ”dom jämför oss med stridspiloter” – och naturvårdshänsyn ingår. Den typiske entreprenören – med två skiftgående maskiner och 2-4 anställda – kör själv maskin på heltid och sköter företaget på en överhalvtid. Många förare tar sina matpauser i maskinhytten. De som klarar ensamarbete trivs fortfarande bra med jobbet, men branschen har påtagliga problem med rekrytering av dagens ungdom.

Rekryteringsproblemet är ännu större för skogsvårdsarbetet, som på den svenska arbetsmarknaden hamnat i samma popularitetsklass som bärplockning. Lösningen har blivit import av östeuropeiska arbetare och t o m östasiater. Systemet fungerar i huvudsak hyggligt men grava avarter i personalbehandling och arbetskvalitet förekommer.

Under denna avslutande epok har produktiviteten i storskogsbruket stigit kraftigt samtidigt som arbetet delvis avhumaniserats. Tre humaniseringsaktörer – företagshälsovården, arbetsforskarna och Yrkesinspektionen – har helt försvunnit från arenan och facket är starkt försvagat. Även rationaliseringsaktörerna är reducerade. Under de allra senaste åren har produktivitetsökningen upphört. Dags för slutlig ”outsourcing” – till främmande land med mindre kravfyllda miljöer? Eller omtag på rationalisering och humanisering, med helt nya grepp? Det finns även ljuspunkter i pågående utveckling.

I den kommande årsskriften planerar författaren att komma med en längre essä om den beskrivna utvecklingen.